Jag bara älskar den uinge mannens ansiktsuttryck.

Han ser ut som om han just passerat någon som släppt sig.

Det hade vi inte.

Jag tänker inte be er gissa vem av oss som är äldst.

Jag är väldigt känslig när det kommer till felgissningar förstår ni.

Susan lärde jag känns när jag jobbade som aerobicinstruktör i Titusville, Florida, 1986. Hon var med på mina klasser och vi blev goda vänner, och jag åkte tillbaka några gånger och bodde då hos henne. Träffade henne igen efter alla dessa år, och jag står där jetlaggad och likblek bredvid henne, utlycklig för att vi kunde ses igen.

Det är nåt speciellt med goa vänner man känt länge, man delar så många minnen som format en till den man är…

Underbart. Så tacksam för det här mötet.

Läste artikeln om piloten som dog under en flygning i en trolig hjärtinfarkt.

Det är jättesorgligt, men på ett sätt skulle jag också kunna tänka tanken att det på ett sätt hade varit behagligt att lämna jordelivet mitt upp i det, om du förstår vad jag menar.
Pappa dog i cancer och blev med och mer varse att slutet närmade sig. Fördelen med det är att man kan göra avslut. Man kan berätta för nära och kära hur man vill ha det, och göra upp sitt liv med sig själv för att vara ”redo” när dagen kommer.

När man dör mitt i livet medan man är helt uppe i något, i en olycka eller som piloten i en hjärtinfarkt, så missar man avslutet men också plågsamheten i farvälet. Och jag vet inte om det på ett sätt att hade varit ganska bekvämt. Förhoppningsvis dog han lycklig i sitt säte, och visste inte att han flög sin sista flygning.

Helst av allt hoppas jag att det dröjer för min del. Jag har så mycket kvar att uträtta, och hade väl kommit tillbaka och spökat för att jag inte var tillfreds med att ha dött för tidigt. En sådär 40 år till räknar jag kallt med:)

Har jag fördomar?

Klart jag har. Men det är jag inte ensam om i världen. Till exempel har jag ju berättat om när jag träffade Noor för första gången, en supersmal lite fjäderlätt ung tjej som skulle massera mig på kliniken där jag går.

-Ska jag ta i, sa hon.

-Gör du de, sa jag. Och fnissade lite för mig själv. Stackars henne, det här jobbet måste vara hårt för henne, tänkte jag innan hon hittade första knutan. Då var det försent att ångra sig. Musklerna blev knådade av detta lilla muskelpaket och jag beställde fler tider eftersom jag var så nöjd med resultatet.

Idag var jag där igen, och denna lilla palestinska beslöjade vackra varelse mötte mig med en stor kram och ett stort leende, och så berättade hon om en kund hon haft för några dagar sen. Han hette Muhammed och hon hade inte träffat honom förr, så hon gick ut i väntrummet och nämnde hans namn, och en rågblond kille med blå ögon gick emot henne.

-Muhammed, sa han när han presenterade sig.

-Ja, alltså jag väntar på en patient som heter Muhammed, sa Noor.

-Ja, det är jag, sa han.

-Nähä! sa hon. Har du sett hur du ser ut?

(Det hade han nog).

Mamman var svensk och pappan arab, och killen såg inte ut som förväntat.

”Har du sett hur du ser ut”?

Hahahaha, det var det roligaste jag hört på länge!!!

Det här är Noor:

Tony: *fniss* min fru har fått bettskena och har läsglasögon *fniss*

Anette:  Äschkar dej okschå.

Anette:  Tycker hon är himla duktig faktiskt!

Tony: Vem?

Anette: Ursäkta mig, hur länge är det vi varit ihop igen? 23 år!

Tony: Sjukgymnasten?

Anette:  Precis. Din tankeläsningsförmåga börjar bli lite ringrostig älskling.

Det finns dom som säger att det är manligt-kvinnligt. Det är det inte. Tankeläsning och förmågan att följa sin partner i samtalsämnesbytning (ibland i samma mening) handlar endast och bara om träning och fokusering i lång och trogen tjänst.

Så de é så.

Tony är alltid så gullig och kommer med blommor på Alla Hjärtans Dag, vilket jag såklart blir himla glad för. Å andra sidan blir jag lika glad om det är vilken annan dag som helst, så idag ringde jag honom och sa:

- Du, du brukar ju alltid vara så himla gullig med blommor och sånt, men får jag önska mig en annan sak den här gången?

Han blev lite tyst först och drog sen på sitt ”ehjaaa…???”

- En tungkyss. Jag önskar mig en tungkyss.

Nu verkar vara en bra tid att hämta ut den tror jag;)

Har aldrig varit så duktig på att visa bilder, men får väl ta och skärpa mig.

Så en av Jenny Leymans bilder kanske skulle sitta fint en Alla Hjärtans Dag som denna? En helt unik bild faktiskt. Vad jag vet finns det ingen i hela världen som tidigare fotograferat en flygvärdinna medan hon städar toaletter:)

Pratade just med en riktigt god vän jag känt sen vi började på Transwede-kurs ihop 1988. Jag var bara där en sommar, sedan fick jag jobb som chefsvärdinna på det bolag jag tidigare arbetat på, Baltic Airlines, men vi har hållt kontakten genom alla år. Jag hyrde dessutom in mig hos henne just när jag börjat på SAS i Stockholm, innan jag fick bas i Köpenhamn, så vi känner varandra väl.

Transwede blev uppköpt och blev nåt annat som sen blev TuiFly Nordic, där hon arbetar idag och är kabinchef sen länge. Hon och jag har arbetsglädjen gemensamt, vi pratar rätt mycket båda två (det är inte många andningspauser när vi pratar på telefon eller ses;) och vi är båda extroverta med stort umgänge. Vi är olika som personer (jag älskar ”olika”) men skrattar så mycket ihop så olikheterna är helt oväsentliga.

I alla fall, det kan gå långt mellan samtalen, men vi kommenterar lite på varandras Facebook och därför känns det inte som att det går så lång tid. Idag pratade vi, och hon berättade att det ligger ett strejkvarsel på deras arbetsplats från idag. Det första någonsin. Men det är verkligen viktigt att fokusera på frågan, som hon uttryckte det.

Jag har nämnt det förr när det handlade om piloter och fatigue, som är ett begrepp vi har lärt känna de senaste två åren i flygbranschen. Övertrötthet. Jag har haft debattartiklar både i Aftonbladet och på Newsmill i ämnet, och har försökt att få folk utanför branschen att förstå vad det innebär och vad riskerna är med så tilltagna arbetstidsregelverk.

På charterbolagen idag handlar frågan om 60 timmars arbetsvecka, vilket personalen hävdar kan vara en risk för säkerheten. En människa är gjort av kött och blod, och teori och praktik är två olika saker. Efter så många och långa dagar, om det skulle inträffa en incident som kräver evakuering, måste man ha överskott att klara det, och personalen menar att det är en stor risk att man inte gör det.

Min vän har en god vän på Transportstyrelsen, som jobbar med de här frågorna, och håller med om att det är helt godnatt, det är inte försvarbart. ”Stå på er” säger den personen, det är verkligen inte en sund utveckling.

Det finns alltid kritiska röster när man gör som jag gör nu, som börjar linda in argumenten i ”globalisering” eller ”bortskämda” eller ”sök annat om det inte passar”.¨Och ja, så kan man ju också lösa det, att bara anställa 20-åringar med stor ork och starka muskler. Visserligen på bekostnad av att all erfarenhet försvinner, vilket också är bra att ha ombord i en kabin med olika typer av passagerare och händelser. Viss pondus och agerande hör åldern till, och då är det tryggt med 26 års erfarenhet i bagaget.

Resten av samhället pratar om 35 timmars vecka, men den diskussionen har aldrig varit aktuell för kabinpersonal och piloter. Däremot hade jag önskat att folk förstod att bortskämdhet har väldigt lite med frågan att göra. Men att kunna diskutera utifrån säkerheten, precis som Ryanairpiloterna anonymt gjorde förra veckan, det måste vara tillåtet. OM det visar sig att säkerheten äventyras för att människor inte klarar av att hålla sig på topp, eller att Gud förbjude det ramlar ner en maskin av samma anledning, så kommer frågan väckas: ”Varför sa personalen ingenting”?

Det är vad jag försöker säga.
Det gjorde dom.
Personalen har larmat i ett par år nu att det inte funkar praktiskt vad som ser bra ut på pappret. En 14-timmars charterdag borde alla pröva på som bestämmer att charterbolagens kabinpersonal kan flyga 4 såna på 4 dagar.

Jag hoppas att jag aldrig behöver skriva ”Vad var det jag sa”.

Jag fattar inte att jag kan ha sån tur.

Igår, första arbetsdagen efter sjukskrivningen, startade jag ut med en 11.50 timmars arbetsdag. Fast det kändes inte alls så långt, det var såååå kul!!!

Tänk att alla trevliga människor bokat in sig på precis de flygningar som SAS sedan schemalade mig på! Jag har sån tur!

Dessutom fick jag flyga med riktigt goa kollegor och jag tror mina mungipor var i ett konstant uppåtläge hela dan. JAg hade ialla fall träningsvärk i dom.

Jag var hes när jag landade för jag hade pratat mer under en dag än under en normal vecka annars, och hela kroppen var öm, men ändå kändes det så kul att vara tillbaka!

Idag sitter jag standby, och gör lite stretchövningar på golvet. Uniformen hänger redo för ett snabbutkall. Väskan står i hallen.

Jepp. On the road again!

Det har varit en omvälvande tid på många sätt. Allt var som det brukar, fram tills jag fick ont i ryggen efter sommaren.

Jag protesterade vilt mot detta faktum, eftersom jag inte kände mig som ”typen” som fick ryggont. Tyckte jag var vältränad och hade inte mig veterligen gjort något speciellt som kunde orsaka smärtan. Jag blev bättre, men kompenserade troligen på nåt sätt, och istället flyttade sig möget till nacken. Utredningar och så konstaterades diskbråcket.

Jag bölade när jag satt hos företagsläkaren och han sa att jag inte fick flyga förrän det var läkt, och jag fick räkna med minst 3 månader. 3 månader utan att få flyga? Lägg ägg. Tänkte jag.

Operation ”Bli Frisk” tog vid, att bli frisk blev mitt heltidsjobb. Jag har fått uppåt 45 behandlingar sen dess med kiropraktik, massage, sjukgymnastik, och det har burit frukt. Sjukgymnasten säger att det gått fortare än normalt, och det är nästan helt bra nu. Några rörelser är fortfarande lite obekväma, men jag får tänka mig för helt enkelt.

Jag gjorde upp en Plan B när min Plan A (som var att flyga) inte gick i lås, och den innebar att plugga. (Vilket jag inte gjort sen gymnasiet. )

Jag läser således historia, och Visuell kommunikation och retorik, och det är mycket roligare än jag trodde! Det blev inte som jag planerade med allting, men blev väldigt bra ändå. Flyger detta året bara halvtid, och imorgon är första gången sen jag blev friskskriven.

Nästan lite pirrig i magen.

Hur många vingar har ett flygplan nu igen?

Jag har jobbat som föredragshållare i rätt många år vid det här laget.

Det fanns en tid när jag inte gillade att stå framför människor i grupp, medan det idag är en av mina favoritsysselsättningar. Jag kan ha pirr i magen visserligen i vissa situationer, till exempel när det handlar om väldigt stora grupper som 300-400, därför att det är så svårt att skapa kontakt och inkludera åhörarna då. Jag gillar när föredraget känns som en dialog genom nickningar, skratt och små tilläggskommentarer, och det är mycket svårare i stora sällskap.

Annars själva fenomenet att tala och att vara estradör, det känns ”hemma”. Övning ger färdighet brukar man säga. Men det motsägelsefulla i det uttrycket är att fast man övar både mycket och länge blir man aldrig färdig. Färdiga föredragshållare är de sämsta i mina ögon, de är ofta tekniska och opersonliga. Jag vill ha lite dynamik när jag är på föredrag, lite småmissar, lite personlighet, närvaro, inte någon som rapar upp något på rutin. S+å det försöker jag tänka på med mig själv också. Jag planerar inte småmissarna, men har barmhärtighet med mig själv när de kommer.

Av denna anledning känns det ju lite löjligt att jag blev nervös idag när jag skulle hålla ett tre-minuters-föredrag för mina klasskamrater på universitetet.

Vi hade gjort ett arbete vid skulle presentera, och vem tror ni står där framme och sväljer och hakar sig? Hade lust att säga ”SKÄRP DIG KVINNA” till mig själv, men det hann jag inte förrän det var klart.

Dessutom var jag nervös för kritiken från lärarna.

Har visst blivit lite känslig på äldre dar tror jag.

http://www.expressen.se/nyheter/1.2699799/klassresan-som-alla-snackar-om

Om bussresenärerna vill köra förbi ett medelklassvillaområde och titta in hos oss går det också bra. Jag kan ställa mig utanför för att eventuella äggkastare ska ha ett levande mål.

Detta dock under förutsättningen att guiden först presenterar vårt hus såhär:

-Här inne bor en småföretagarfamilj. De jobbar mellan 60-80 timmar var i veckan, och företaget sysselsätter 20 personer. Varje år betalar företaget in mångmiljonbelopp i skatter och arbetsgivaravgifter. Kringverksamheter kan också blomstra tack vare företagarens driv. Den som anser att företagaren är en utsugare kastar första ägget nu!

Någon underbegåvad yngling som inte förstår sammanhangen hade säkert kastat ett ägg för att nu var han ju ändå på tur och då kunde man ändå ha lite kul liksom.

Och då hade jag stått där, fångat ägget på lyra och krossat det med min knutna hand och sagt ”välkommen till en annan verklighet kommunistpucko”.

På en kompis profil på Facebook låg en bild, som visade en man som grävde sig fram i en lång tunnel han verkade ha kämpat länge med. En halvmeter längre fram låg en skattgömma med diamanter, men just där, en halvmeter innan han skulle komma att nå diamanterna gav han upp och vände tillbaka.

Texten ovanför bilden löd: Är du typen som ger upp?

Det är en retorisk fråga och jag gick igång. Kommentarerna ovanför den jag kom att skriva, löd alla ”Nej, aldrig” och ”Sina drömmar ska man inte ge upp” och liknande. Och utan att vara släkt med Einstein i rakt nedstigande led förstod jag den egentliga innebörden, men kunde ändå inte låta bli att vara motvalls.

Således svarade jag att det beror på, om jag är typen som ger upp. Vissa saker är väldigt sunda att ge upp. Om man skulle misstrivas på ett jobb-ge upp. Om man har bekanstskaper som inte ger nåt – ge upp. Om man skulle leva i en destruktiv relation – ge upp. Om man är ”typen” som ger upp beror alltså på vilken situation det handlar om. Menar jag.

Så långt, så gott. Där borde jag kanske lagt ner exemplena, men det gjorde jag inte. JAg fortsatte med ett annat exempel, som handlade om när jag började med ett nätverksföretag på 80-talet och vad jag tyckte om det.

(Låt mig repetera även om jag lämnat min åsikt om det tidigare: Nätverksföretag är jättebra för en del. Det finns några som tjänar bra pengar, det gör det. De står på scen på träffarna och pratar om Produkten som något Gud skapade, och hur Produkterna kan frälsa världen genom att nätverkarna presenterar den och tillhörande affärsidé för sina vänner och bekanta. Nätverkaren blir fullständigt matad med mantrat att det kräver ett jobb om man vill nå sina drömmar, och man ska aldrig ge upp. Man ska prata om Produkten med ALLA, och bygga nätverk. Om vännerna inte vill bli värvade är det ens eget fel, man måste KÄMPA, och når man inte sina drömmar trots att man kämpat har man inte kämpat TILLRÄCKLIGT.

Och trots mitt raljerande över denna som jag ser sektliknande företeelse, där många invigda sväljer otuggat, finns det såklart positiva delar också. Många växer och får ett meningsfullt och kul jobb, träffar glada och entusiastiska kollegor på seminarium i världsklass som de aldrig besökt annars, och att vara en i sammnhanget kan såklart vara jättekul. Jag håller med om det.)

Men för mig var det inte alls bra. För det första har jag aldrig varit en följare som gillat att göra vad andra talar om för mig vad jag ska göra. Jag är entreprenör, och mig passade det inte alls. Jag fick dåligt självförtroende när jag inte lyckades så bra som de som stod på scen trots att jag följde planen och jobbade som en gnu. Hade jag jobbat så mycket med vad som helst annat hade jag kunnat bygga företag med stor omsättning inom något som inte alla andra också sålde. (Så kändes det ju på träffarna, alla vi som satt där gjorde ju precis samma sak).

Varför lyckades jag inte bygga ett stort nätverk trots alla presentationer? Varför ville inte mina vänner bli värvade, det var ju så bra? Hur skulle jag kunna jobba ännu mer? Mitt fel, mitt eget fel, kämpar inte tillräckligt.

Jag ångrar inte det ett dugg. Jag förlorade en del pengar (på den tiden var man tvungen att köpa produkter för ett visst antal kronor per månad för att få del av bonusen) men det har varit en riktigt bra livslärdom. Jag lärde också känna en riktigt go vän, som sedan vigde mig och Tony och har döpt våra barn, som fortfarande finns i mitt liv. Det hade jag aldrig gjort om inte jag fått den där affärspresentationen.

Misstaget jag gjorde på Facebook var att dra in nätverksföretaget därför att bilden handlade just om nätverksföretagande. Bilden är insatt av en coach inom ett nätverksföretag och kommentarerna troligen från vänner i hans nätverk.

Det var onödigt gjort.

Det sabbade lite av den goda stämningen på festen, kan man säga.

Precis innan jag ska på fest, träna eller dansa rycker alltid tanken tag i mig att ”hade varit skönt att vara hemma också”. Nästan alltid, fast jag kan ha glatt mig hela dagen, och fast jag alltid har kul och gillar fester (de få man går på nu för tiden), träning och dansen.

Igår var det samma sak, jag var djupt inne i historieboken och hade börjat göra min uppgift i Indesign, och huvudet var så fullt av all ny kunskap så det nästan hördes ett sus ut genom vänsterörat när det pyste ut. Och det kändes som att om jag dessutom skulle lära mig nya danssteg, skulle huvudet förmodligen explodera.

Men sen ändrade jag mig. Det var ju precis dansa jag skulle, en tur på dansgolvet med min älskade och lite rock ´n roll, perfekt utmaning för en sliten hjärna såklart!!!

Det gick bra. Rejält svettigt och många skratt. Man ska ju röra på sig runt i rummet när man dansar bugg, inte bara stå på samma ställe, men inte alla tycker det känns bekvämt. Till dessa dansade Tony fram och sa:

-Kan ni flytta på er lite, detta är en AVANCERAD kurs!

Han kommer undan med allt, med den glimten han har i ögat.

Idag känns det lustfyllt att återgå till uppsatsen och dataprogrammet med de 90000 verkygen;)

http://www.expressen.se/halsa/1.2694030/trevliga-lakare-battre-for-halsan

Bemötande är något man måste vara mer än en om. Det krävs minst två personer för att man ska kunna bevisa om man har ett bra eller dåligt bemötande.

Min livsmission är att hålla utbildningar i ”Ett vinnande bemötande” och hur man kan öka konkurrenskraften genom att ha detta lilla ord i minnet genom en hel arbetsdag.

När man serverar dagens 300:e kopp kaffe och när man serverat 300 koppar kaffe om dan, i kanske 20 år. Att arbeta med människor är fantastiskt och roligt, men inte alla dagar och inte alla människor.

Det är samma sak för läkare. De har också valt sitt jobb för att de troligen gillar att jobba med människor, men inte alla människor. Och inte alla dagar.

Jag har inte svårt att bemöta trevliga människor på ett bra sätt, och människor har i regel inte svårt att bemöta mig på ett bra sätt, eftersom om man speglar sig i varandras goda humör blir A + B= C. För läkaren är kanske just det svårare eftersom den som söker upp henne eller honom gör det för att den har ont/är orolig/sjuk. Då är det inte lika lätt att vara glad eller trevlig.

Därför är det extra värt att uppmärksamma läkarna som klarar ett gott bemötande och jag skulle också vilja veta hur det gör. Hur tänker man som läkare när man inte kan ”spegla” sig och ändå utstråla ett gott bemötande?

Beundransvärt!

Jag har vid någon middag för inte alltför längesen hävdat just detta som studien nu visat, och fick mothugg. De som inte tyckte som jag var övertygade om motsatsen, i stil med vad ”mytbilden” sa, att en arrogant läkare var mer proffsig. ”Hellre arrogant och kunnig än trevlig och okunnig”. Ja, det är bättre att vara rik och frisk än fattig och sjuk. Men idealet och det eftersträvansvärda ”kunnig och trevlig” är alltså bevisat bättre därför att patienten blir friskare fortare. Det bästa argumentet för att jag har rätt i att vi måste prata om, diskutera och utbilda oss även i ämnet bemötande.

En del har det av naturen, en del behöver träna mer.

Jag coachar gärna båda;)

http://www.expressen.se/noje/extra/1.2692182/nu-flyr-kikki-danielsson-fran-bollnas

Just hemkommen efter en väldigt trevlig fest, och sätter mig vid datorn några minuter för att varva ner. Det går liksom inte att bara ena sekunden dansa och hoppa jämfota med händerna över huvudet, och nästa lägga sig i sängen och tro att man kan somna.

Scrollar snabbt genom Expressens nätbilaga, mest för att kolla att det inte hänt något revolutionerande i världen, men så fastnade ögonen på Extra-sidan och intervjun med Kikki. Brukar sällan läsa just om de så kallade kändisarna, det är något unket över hela grejen på nåt sätt. Kändisen behöver publiciteten, tidningen behöver kändisen, men innehållet i det skrivna-vem behöver det egentligen?

Ändå läste jag intervjun och fick en dålig smak i munnen. För inte så längesen lyste en annan rubrik om Kikkis ensamhet- och på nåt sätt tragiska liv- där hon beklagade så mycket att hennes barn aldrig kom på besök. Hur känner sig barnen när de läser de i tidningen?

Jag får då och då stå upp för mitt bloggskrivande och officiella liv, med påpekandet att jag berättar ”allt”. Det får mig för det mesta att le lite inombords och tänka ”tror du ja”. I själva verket finns det 300 ämnen jag aldrig skulle skriva om och jag väljer för det mesta ganska noggrant hur jag uttrycker mig. Och jag vet i 99 fall av 100 varför jag skriver som jag gör, vad syftet är. Någon enstaka gång slinker det igenom något som inte varit uppe och vänt tillräckligt, men annars gäller det vanliga ”it takes 2 to tango”. De många olika tolkningarna av vad jag skriver kan jag inte ansvara för, utan bara vad jag menar. Förhoppningsvis är mitt språk tillräckligt utvecklat för att det ska överensstämma.

Kikkis beklagande av ensamheten eller det nästan martyrliknande tillstånd hon verkar befinna sig i känns bara jobbigt att läsa. Det är inte fel att läsa om ensamhet, det är inte fel att vara djupsinnig, men jag upplever det som att jag som läsare nästan får dåligt samvete. Utan att kunna göra något och utan att vara skyldig till det.

Jag tror inte det finns någon som kan trösta Kikki. Jag tror om hon hittade någon , att denne skulle vara livrädd att hängas ut till första bästa journalist i nästa intervju, och vem vågar spela med en sån insats.

Man vill inte veta allt. Det vill jag inte när jag besöker hudvårdssalonger eller massörer (bara som exempel, min hudvårdsterapeut och massör kan känna sig trygga)) heller, när människor jag inte alls känner berättar sitt livs historia och hänger ut sin byk som om de pratar med en nära väninna.

Jag vet vilka som är mina nära väninnor, och de vet att jag finns för dem. Och skillnaden mellan en bekant och en nära vän är just förtroendeskillnaden.

Kikki verkar ha lite definitionsproblem på det området om du frågar mig.

Spanair har gått i konkurs, inte helt oväntat.

Trist och beklagligt, som alltid när det bara finns förlorare.

Visserligen på kort sikt kommer uttrycket ”den enes död den andres bröd” vara gällande, men några månader fram i tiden kommer Spanairs sak även troligen bli min, på det privata planet.

Arbetsgivaren och fackföreningen ska ingå förhandling ( som vanligt regelbundet med några års mellanrum). Det är då arbetsgivare och arbetstagare kommer överens om arbetsvillkoren för de kommande två åren . (Kommer inte ihåg om det är vart annat eller vart tredje år de förhandlar, men i år är det dags)

Arbetsgivaren har en lång lista med försämringar och arbetstagarna har en lång lista med förbättringar, och så stryker man efterhand som man tar och ger. Vid senaste förhandlingen gick vi ner 7% i lön (normalt och vanligtvis brukar förhandlingar sluta med en 2-3% löneuppgång i de flesta branscher, vi var bland de första med konkret lönenedgång i kronor och ören. (man kan ju också öka arbetstid till exempel, utan att gå upp i lön, men det har vi gjort tidigare år). Detta kom efter några års lönefrysning, vilket gjorde försämringen klart kännbar.

Det vanligaste argumentet att försämra villkor och lön handlar om att ”annars kanske vi också går i konkurs och då förvinner jobbet helt”. Ett argument gott som något, men i själva verket är det sällan så små faktorer som en grupps lönekostnader som stjälper båten.

Däremot när ett tidigare systerbolag går i konkurs och det blir som en käftsmäll mot bokslutet, där de röda siffrorna lyser som kattögon i mörkret, då kommer det utan tvekan hjälpa till att bli ett påtryckningsmedel i ovanstående argument.

Tidigare lönesänkning var en av konsekvenserna av tex kartellböter som också slog hårt mot bolaget. Det man kanske som enskild kan ha tankar och funderingar på är att om jag som enkel anställd kunde gjort något annorlunda för att situationen skulle varit bättre?

Men jag känner att jag har ett riktigt gott samvete på den punkten. Jag har alltid skött mitt jobb och alltid haft hög arbetsmoral, och tänkt på att göra mitt jobb på ett sånt sätt att våra passagerare vill komma tillbaka för att ”personalen är så trevlig”. Jag skriver dessutom och håller föredrag om min arbetsplats över Sverige, och gör på så sätt också så mycket reklam jag kan. Så nä, jag hade inte kunnat göra mer eller annorlunda. Allt annat ligger i andras händer.

Därför känns det lite taskigt när vi nu igen får brev med en klapp på huvudet att vi måste förstå allvaret. Jag blir besviken, för jag känner att jag redan gör mitt bästa och tycker jag definitivt gör skäl för den lön jag får, som har sjunkit drastiskt de senaste 10 åren.

Om Coop öppnar ett varuhus bredvid Maxi, så antar jag att inte Maxi-chefen går till sin personal och säger ”Vi har fått konkurrens, jag måste sänka era löner 7% och ni måste jobba 30 dagar mer per år”. Eller har verkligheten blivit så krass i alla andra branscher också?

http://www.expressen.se/nyheter/1.2689497/reinfeldts-tva-fel-pa-tva-veckor

Journalister lever på att ha något att skriva om, och Juholt gav dem uppslag efter uppslag. Jag tror i motsats till en del andra inte att det handlar om att Juholt som person jagades av media i det som kallas drevet, utan han var blodet som hyenorna vittrade, och då följde man honom.

Juholts övertramp kom på rad och det gjorde att journalisterna inte behövde jobba så hårt för sitt levebröd. (I grunden är vi människor lite bekväma, alla av oss. Vi vill jobba så lite som möjligt för största möjliga payback. En politiker som serverar onliners är såklart också mer poppis än en som pratar på både in-och utandning, eftersom det krävs betydligt mer arbete att sammanställa en sådan intervju. Med onliners menar jag alltså korta, lättciterade uttalanden som sammanfattar uttalandet).

Nu är Juholt lagd i frysskåpet, och journalisterna letar nya jobb. Och där var Reinfelt, som inte hade gjort research-jobbet ordentligt!

Nästa gång kan det vara vilken skjorta Fridolin valde eller vilket bilmärke Sjögren valt, beroende på vad som i övrigt hänt i världen. Är det någon som kan visa på uppenbar dubbelmoral kan det vara intressant, för att inte glömma interna konflikter och allt annat som står utanför ”boxen”.

All rapportering känns inte välunderbyggd, det gjorde den inte med Juholt heller, det fanns viktiga påpekanden (sambons bedgrägeri, bostadsbidraget,velandet kring Libyen och försvarsuppgörelsen till exempel) men det fanns också detaljer som annars troligen inte hade fått någon plats, om inte A hade varit hade B aldrig blivit C.

Media är en metonymi (googla!). Media består av personer med olika doxa (googla!) och när man har det i åtanke kan man lättare dra slutsatsen:

Media gör sitt jobb.

Mer eller mindre bra, beroende vem man utgår från.

Precis som du och jag.

Tony:

 -Nå, vad säger du Anette, skulle du ha lust med lite rajtantajtan?

Jag slinker in i sovrummet och byter om.

Kommer ut en stund i senare iklädd endast två ting, men Tony tittar avvaktande och det verkar som han ångrat sig.

Kanske berodde på mina val:

Vita tubsockar och bettskena.

Bara det.

Vadå då?

Sitter och pratar framtida jobb med telningarna under middagen.

Min dotter (14):

-Jag är FÖDD till flygvärdinna!

-???

-Ja, och min favoritreplik är : Te? Te?Te?Te? eller på engelska Tea?Tea?Tea?

Så lade hon till en sån där ”lägga-huvudet-på-sned-pose” liksom för att härma mig, jag såg det nog.

Äsch.

Jag får nog ta och lära henne peka nödutgångar också innan hon skickar sin CV till rekryteringen.

Jag diskuterade politik med mina barn igår, och det inkluderade både indoktrination och propaganda. Inget fel i det tycker jag. Målet är att de i vuxen ålder ska kunna tänka självständigt och stort och kritiskt, inte svälja all information otuggat. Jag vill också att de ska tänka osjälviskt. Och för det synsättet måste man propagera.

Igår pratade vi om tex A-kasseersättningen. Jag ställer frågorna och de funderar och svarar. Jag förstår varför man inte får rösta innan man är 18, för ju yngre man är ju mer svart/vit är världen. ”Det är bara att…”-liksom.

Nä. Det är sällan ”bara att…”. Det sägs att myntet har två sidor, en metafor som är korrekt, men när det handlar om i stort sett allt annat finns det mer än två sidor. Två sidor är just svart/vitt, och verkligehetn har många fler aspekter än så.

Jag frågade dem vad de tyckte var en lämplig nivå på A-kassan och varför. Vad händer om man höjer 5% eller sänker 5%? Vad händer med personen som drabbas ekonomiskt, men också i tanken, motivationen för det ena eller det andra? Vad händer med samhället?

Jag pratade om vad budget i balans innebär, och hur man kan trolla med siffrorna. Vilket förhållningssätt man ska ha till människor och pengar, och jag lär mig minst lika mycket som de gör på våra diskussioner.

Det finns en massa vuxna människor som inte anser sig vara intresserade av politik, utan tänker ungefär ”…om sossarna vill höja tobaksskatten ska jag inte rösta på dem för då får jag betala mer för cigaretterna”. Detta förhållningssätt till politik gör mig förbaskad, för jag tycker man bör lägga ner lite mer tid än så åt det solidariska i att läsa på vad det handlar om.

Sen bör man tänka på att politik handlar väldigt mycket om retorik. Det finns ingen exakt sanning, utan den vinner din röst som bäst förklarar en sanning du kan känna igen dig i. Den som med ord förklarar ”hur det är” och ”hur det ska bli” med respektive politiska system.

Och det är här jag önskar att fler tuggade innan de svalde. Att sanningen beror på från vilken vinkel man tittar. Om jag läser talet 68 läser den som tittar på det från andra hållet 89. Beroende från var man står när talet skrivs.

Detta är vad gårdagens lektion och diskussion handlade om. Att lyfta blicken och få dem att testa sina argument och uppfattningar. Några svar var jag nöjd med, andra inte. Och då fortsätter jag att fråga tills jag får de svar jag vill ha. Själviskhet, egoism eller navelskådning kommer deras mamma tyvärr inte acceptera, blinkblink.

http://www.expressen.se/nyheter/1.2683428/professorn-han-visar-odmjukhet

Professorn som omnämns, Anders Sigrell, är samma professor som höll föreläsningen jag var på i tisdags.

Vi diskuterade inte Juholt då, utan mer logos, pathos och ethos, men hade vi gjort det hade jag möjligen haft lite åsikter om hans retoriska skills jag också;)

Första föreläsningen igår på universitetet, och retorikprofessorn har redan satt igång en massa tankar om hur och varför vi uttrycker oss som vi gör. Aristoteles pratade också retorik på 400-talet fKr, så helt nytt är det ju inte…

Jag känner på mig att jag kommer att bli Pain in the B för omgivningen när det kommer till hur andra uttrycker sig. Självkritiken kan jag vänta lite med tänkte jag, det är så mycket nu ändå;)

Såg framför mig hur jag skulle komma in på Campus, lite lätt förvirrad, och säga:

-Hallau, ja e ny har, vaur e sal 218???”

Nu frågade jag istället i receptionen, och fick en vägbeskrivning jag följde och hittade lokalen i god tid.

Akademisk kvart innebär att det visserligen står att man ska komma klockan 13, men lektionen börjar kvart över. Vem har uppfunnit nåt så korkat? Varför skriver man inte ”vi börjar 13.15″? När man nu kommer från flygbranschen där minuter är viktiga och vi stänger dörren ett visst antal minuter före start, gör demonstrationen ett visst antal minuter före start och skulle vi själva vara försenade går det igång en apparat med utkallande av standbyer. Jag tycker akademisk kvart är en helt onödig uppfinning.

Tittade mig omkring i klassrummet och tänkte ”äldst, jag är äldst”. Gick sen och tog alla i hand och hälsade (gör man inte det?), men det gjorde man inte. Eller rättare sagt, ingen annan gjorde det. De gick in och satte sig, någon sa hej, men de flesta siktade på en stol och satte sig på den utan närmare kontakt med omvärlden. Nåja.

Vi gick igenom programmet, och tills imorgon ska vi ha läst första boken, tjenare. (Jag har paus just nu för att ladda inför nattens läsning skulle man kunna säga)

Sen skulle vi intervjua vår bordsgranne (jag intervjuade Joel 22) och presentera varandra för klassen, ett kul upplägg, mycket bättre än att presentera sig själv faktiskt. Och när jag sen studerade mina klasskamrater närmare såg jag minsann några till med mer än en kråkspark vid varje öga (skitsnyggt alltså). Tre till i mogen ålder och jag kände direkt att jag ville göra high-five med dom och tänker föreslå att vi bildar mogenpakt. (Man har väl sett Robinson. Visserligen bara första säsongen, men det var där jag lärde mig att pakta. Visste jag skulle få nytta av det nångång).

Joel berättade om mig att jag var flygvärdinna sen 26 år, hade gett ut två böcker och att jag driver bloggar och håller föredrag. Det vill säga, jag hade jobbat som flygvärdinna i 4 år när han föddes. Men nu struntar vi i åldersnojjan tycker jag, och bryr oss inte om dett flera läste strategisk kommunikation och juridik och sånt vid sidan av, och kunde redan allt inom Photoshop ich Indesign. Nädå, spotta i nävarna, och snacka med paktmedlemmarna om vilka läsglasögon som sitter bäst på näsan, det är min melodi.

Nu ska jag sätta igång med ”Konsten att välja språk konstruktivt”. Undrar om det står något om bloggspråket?

Vi snackar känslomässig berg-och dalbana.

Varför lämnar man det trygga, vana, det man kan göra i sömnen, som att jobba på flygplan?

Sitter över böcker och på provet på torsdag ska jag ha fullständig koll på Antiken, Romarriket och Medeltiden. Var för sig känns det överkomligt, men det är när man ska jämföra de olika med likheter och skillnader och hålla i sär Alexander den store och Karl den store och vad som hände vid slaget vid Hastings 1066. Wilhelm Erövraren var inblandad, det kommer jag ihåg, men lite mer än så behöver jag veta.

Nu inser jag också vad den stora skillnaden är mot när jag gick i skolan. Vi lärde oss fakta, pluggade in det, och vissa saker sitter som berg fortfarande (Gustav Wasa blev kung 1523 och dog 1560, varför kommer man ihåg det?). Det viktiga är ju vad som hände runtomkring och varför, men så var inte undervisningen upplagd på den tiden. Nu ska man jämföra och ”tänka själv” på ett helt annat sätt. Hm.

Ena sekunden biter jag ner tumnaglarna och svär lite tyst mest som ett väsande och känner mig osmart. Nästa lämnar jag böckerna med ett segervisst leende och tar en kopp kaffe och känner att jag har K-O-N-T-R-O-L-L. Kontroll är skönt. Just nu är den dock lite utom räckbarhet, men det kan hinna ändra sig efter nästa genomläsning…

Imorgon börjar jag också på universitetet och det har jag försökt att inte tänka för mycket på för det gör mig väldigt nervös. Så länge det går ska jag läsa båda utbildningarna på heltid, och funkar det inte drar jag ner tempot på historian. Jag ska ju flyga halvtid och så har jag stoppat in en del bokningar på föredrag, så jag ska väl inte slappa ihop alltför mycket den närmaste tiden.

Det är inte farligt att pressa sig under korta perioder, och från att ha slitit på kroppen de senaste åren ska jag nu slita lite på hjärncellerna istället. Ett år av revansch, så känner jag. Min revansch mot bilden av mig själv som ”hon utan universitetspoäng”. Det är bara jag själv som kommer märka skillnad mot hur jag är före och efter.

Lika bra jag skriver det i överskriften.

Det är väl en av sakerna jag lärde mig när jag skrev 14 insändare i veckan, att hur man än skrev gick det att misstolka. Och ämnet för dagen är klart i kategorin misstolkningsbar om man inte känner mig och vet hur jag resonerar.

Även detta inlägg hänvisar jag till kvällens program av Skavlan, där Horace Engdal var gäst. Han berättade om sina år i Tyskland, och hur en tysk dagstidning skiljer sig från de svenska genom avsaknaden av stora bilder och lättfattliga texter, utan att texterna är långa, komplicerade och ställer krav på en ”vuxen och fokuserad” läsare, som han uttryckte det på ett ungefär.

Jag drar paralellen med skolan jag besöker som förälder och numera också elev. Jag tror nämligen vägskälet i våra kulturer börjar redan där. Jag har en viss förväntan på mina tonårsbarn, och jag har en viss förväntan som elev som vuxenstuderande, men mina förväntningar stämmer inte alltid med verkligheten som jag tror den ser ut.

På ett föräldraråd diskuterades till exempel att det kan ta tid att komma igång med lektionerna eftersom det tar en stund innan alla har pennor och något att skriva på. Jag protesterade. Vadå ”tar tid”? Det är väl ialla fall inte en fråga på högstadiet att ha överseende med, att flera elever inte har pennor med sig? Jag blev tillrättavisad med att det faktiskt inte var så lätt för alla, och det fanns många skäl till att elever inte hade pennor.

Jag lade ner diskussionen, självklart lyssnar jag på dem som vet, men samtidigt blev jag irriterad. Nämn skälen, tänkte jag. Jag hade troligen fått förklarat för mig hur inte alla hade råd, hur en del hade bokstavskombinationer som gjorde det svårt att koncentrera sig eller annat, och ok, jag vet. Men jag är inte tillfreds med det. Jag tycker att det är som man sätter plåster på kinden om man har tandvärk.

Eller som att man vaccinerat sig och blivit immun. Alternativt att man inte orkar ställa de mest basala kraven. Är det ett svårt krav att ställa på eleverna, ha sin penna med sig till lektionen? Ska de 20 vänta som varje dag har med pennan, på de 5 som inte har det? Njae, då sätts ribban för lågt.

Första dagen på vuxenutbildningen satt det 3 i min klass som inte heller hade penna. Varför? Vem har missat att informera att man ska ha penna med sig i hela deras liv? Och varför skulle jag behöva vänta på att läraren gick ut för att leta pennor, och spilla av min tid? Jag hade penna, och jag kom i tid. Till skillnad från en grabb som kom inspringande 5 minuter sent för att han ”inte hittade”.

- Varför tog du inte en buss tidigare första dan som vi andra? hade jag lust att säga. Men jag har social kompetens så det gjorde jag inte.

Till denna kurs har vi också fått en litteraturlista. Jag ringde för att dubbelkolla var man bäst köpte boken, och fick några tips: Bokus, Adlibris eller Blocket till exempel. Jag beställde den direkt.

De som inte har böcker ( ingen av de andra) fick uppkopierat av vår lärare, hon gick ifrån för att fixa detta. Och där sitter jag och känner mig nästan lite lurad. Jag har lagt ner tid, kraft och pengar på en bok som de andra får uppkopierad. Varför?

Jag har tiden, jag har råd och jag har kraft, men blir lite desillusionerad, ska det inte vara lika för alla? Om den som inte orkar eller har lust faktiskt får allting på silverfat, gör man dem en tjänst eller björntjänst?

Jag tycker det ska finnas plats till alla. Jag tycker dom som behöver hjälp ska få hjälp. Men jag tycker inte man ska laga det som inte är sönder. Att ställa krav på enkla saker som att ta eget ansvar för sitt egna lärande så långt det går, är det ett konservativt uttalande?

Och är det det, då är jag konservativ.

Louise Hoffsten är på Skavlan , och hon uttrycker sig som att hon har ett ”bildningskomplex”. Detta lilla komplex är mitt och Hoffstens minsta gemensamma nämnare kan man säga.

Sen sa hon något annat som blev lite som en aha-upplevelse, hon pratade om bildning och utbildning, och jag tänkte ”Just det! Att vara bildad och att vara utbildad är inte samma sak!”

Jag skulle ju ”flyga några år innan jag läste vidare”, och ”några” har i själva verket blivit nästan 26 år. Jag har i stort sett hela mitt vuxna liv haft min brist på utbildning som käpphäst, och trots att jag preseterat mycket som andra bara pratar om (skrivit två böcker, håller föredrag jag skapat, och driver bloggarna) så känns det inte som det räknas bara för att jag inte har ett papper med universitetspoäng.

-Vad är det du ska bevisa, och för vem? frågade en person mig i veckan angående de utbildningar jag just är igång med.

Och svaret på det är, att det endast och bara är för mig själv. Jag hoppas jag klarar även detta, och känner att det skulle vara en promenadseger i min personliga utveckling. Jag läser in den historia jag inte lyckades med på gymnasiet, och paralellet går jag en universitetsutbildning i ”Visuell kommunikation och retorik”.

Hur det går och huruvida jag blir godkänd står skrivet i stjärnorna, men hänger det på motivationen så har jag inför mig själv ialla fall MVG. Vad det kommer stå på pappret efter kurserna spelar inte alls lika stor roll, men siktet är ställt något högre än vad jag nöjer mig med.

Heja Louise, du har varit kvällens stora inspiration!

Latmasken anföll bakifrån.

Jag kunde inte försvara mig trots mitt bruna bälte utan föll handlöst.

Först var det lite roliga väninnor jag sprang på i affären som jag kände mig TVUNGEN att sladdra med, sen var det ”How clean is your house” , sen ett långt mejl till en god vän och nu Facebook.

Jag måste attackera tillbaka, jag tar en kopp kaffe och gör upp en plan.

Böckerna kan ligga uppslagna sålänge.

http://www.expressen.se/nyheter/1.2676521/en-mus-stoppade-planet

Jag blir nästan lite full i skratt. Jag kan se scenariot framför mig där musfällorna ställs ut och så gnids det en massa handflator mot varandra i ett ”Nu din lille skitmus ska du döden då förstår du”.

Jag tycker det är en bra policy att inte lyfta med en mus. Risken är pytteliten att den ska bita i något så det orsakar problem, men bara tanken på att någon sitter där i strumpsockarna och en mus springer förbi känns ju olustig. Det hade blivit en flygning av en massa kvinnoskrik i falsett gissar jag och kanske ett och annat grymtande från musrädda män. (Det finns va? Jag har bara aldrig hört en man skrika i falsett över en mus. Fast de kanske skärper sig när det är kvinnor med, till skillnad från tvärtom…?)

Hoppas den i detta nu har gått i fällan. Och jag slår vad om att mekanikerna INTE sa ”Tack för att du valde att flyga med oss” utan istället ”Nästa gång, ta bussen va!”

http://www2.bjurfors.se/Bostad/Skane/Malmo/Virentofta—Hallstorpsvagen-2/

Började skolan idag. Vuxenstudier där jag ska läsa Historia A till att börja med, följt av Företagsekonomi, på Lernia. Läsa in gymnasiekompetens. Jag sjöng i kör, tog sånglektioner, spelade orgel, hade frivillig gymnastik som jag var ledare för, dansade 10 timmar i veckan och hade egen häst, vilket gjorde att ett avg mina betyg tog stryk när jag gick Humanistisk på gymnasiet, och det var historia. Jag offrade historian för allt det andra kan man säga. Fick en tvåa.

Har alltid ångrat att jag inte sköt av lite mer krut när jag hade chansen. Likaså att jag inte läste in den förbaskade matten, nu saknar jag matte C och uppåt, har bara läst matte ett av de tre åren. Jag tänkte kortsiktigt. Det andra var roligare.

Nu ska jag ta igen det jag missade, och det är pirrigt. Jag har valt det själv fast under lite press, jag måste göra en Plan B. Jag har haft ett diskbråck i nacken sedan i oktober, och mitt jobb är slitsamt för en skadad kroppsdel som nacken. Nu ska jag flyga halvtid och studera heltid, och förhoppningsvis vara på startbanan att flyga som vanligt igen om ett år. Bara något mer kunnig inom vissa områden.

Idag började jag skolan. När jag kom hem fanns ett mejl från universitetet att jag även kommit in på den utbildning jag sökt där, och måste nu besluta hur jag ska lägga upp tiden. Två heltidsstudier + halvtidsjobb känns lite övermäktigt, men jag vill inte släppa något av det. Kanske kan jag läsa historian på deltid? Och utnyttja rut-bidrag och delegera resten till familjen?

Tittar på nyårsfestbilderna.

Perukerna åkte fram strax efter midnatt och efter skålen fick Tony för sig att skägget inte längre var snyggt och rakade av det i olika modeller.

Vet du älskling, hade jag varit singel och träffat dig på krogen i det skägget hade det aldrig blivit vi. Jag vet att det är insidan som räknas, men jag tror inte jag hade låtit din vackra insida fått en chans. Hade nog tänkt ”den grabben har dålig smak”. Hårväxt kan verkligen förändra utseendet.

ps. älskar mest några dagar gammal skäggstubb, det är mest du

Simon och Tomas är i USA och hjälper några stackars amerikaner som fastnat i panel -och takfläktsträsket.

Jag såg de sista tjugo minutrarna av kvällens program och det enda jag kunde tänka var ”Stackars, stackars”. Hade jag kommit hem och sett ett koppartak (på insidan) och rutiga väggar i tre nyanser av brunrosa hade jag brutit samman och hade troligen behövt några lugnande piller.

Den amerikanska tjejen som kom hem lät istället ”iiihhhh” och ”oohh mai gååååååd” och sen ”iiihhhh” igen.

Jaja.

Smaken är som baken.

Har tagit mig i kragen och faktiskt skrivit hela dagen idag.

Första upplagan av ”En flygvärdinnas betraktelser” är slut (tack alla köpare) och jag ska ge ut en andra upplaga.

Det blir inte en helt ny bok, det blir en andra upplaga som skiljer sig från den första genom att 1/3 av det gamla materialet tas bort och ersätts med nytt. Mycket från bloggen, därför att en del av det jag skrivit här mycket väl skulle platsa, enligt min mening.

Familjedelen försvinner i stort sett helt, det blir bara flyg för hela slanten, förutom några krönikor som jag också tycker är läsvärda.

Så långt så gott. Har idag varit i flera olika av de stadier jag var i förra gången också, varav det vanligaste handlar om ”Det GÅÅÅR inte…”

Men det kommer gå, och jag hoppas att jag kan känna stolthet över resultatet.

Nyåret 87-88, men även kommande nyår, -88-89, flög jag Paris-Dakar-rallyt.

Vi flög journalister och mekaniker ungefär en timmes flygresa per dag, för att de skulle vara framme vid delmålet när bilar och motorcyklar kom. Det var inget hårt jobb, vi hade mest fritid, även om den korta flygningen innebar en del fysiskt tungt arbete som att stuva bagage, last och passagerare på ett så säkerthetsmässigt bra sätt som det var möjligt. Svenska luftfartsmyndigheten hade absolut inte lämnat klartecken om man säger…

Jag och den andra värdinnan umgicks en hel del med grabbarna från det franska teamet Lécureuil, och vid ett av dessa tillfällen frågade grabbarna oss om vi kunde göra dem en tjänst. Det kunde vi väl, tänkte vi, och fick en lånad kamera i handen, och så bad de oss fotografera värsta konkurrentens hojjar på nära håll.

-De kommer såklart inte misstänka två svenska värdinnor att vara spioner, sa dom.

Vi tog kameran, och gick fnissande bort mot det konkurrerande teamets plats i bivacken och spelade för ändamålet lite extra blonda för att inte verka misstänkta. (Hallå, det är längesen, på den tiden kunde sånt funka faktiskt)

Sagt och gjort, vi försökte oss på att få de närbilder av motorcykelmotorerna vi fått anvisning om, men så lätt var det ju inte att bara gå fram och fotografera en motor. Vi fick ju för sakens skull be någon vara med på bilden för att det skulle verka autentiskt, så det lät mer:

-*fnissfniss* swedish stewardesses, can we take a picture please? SAY CHEESE…

Hur det gick?

Kort sagt var våra karriärer som spioner slut efter att filmen framkallats, tydligen var inte beställaren nöjd med resultatet.

På fransk-engelsk brytning förklarade de att de hade framkallat (just det, det var på analoga kamerans tid) en film med leende fiender med motorcyklar i bakgrunden. De hade uppskattat det omvända betydligt mer, sa dom.

Jag blev å andra sidan inte flygvärdinna för att ta bilder på motorer utan för att jag är så förbaskat bra på att servera kaffe när det skumpar. Och så är jag ju snygg också. Blinkblink.

Jag flyttade till Helsingborg -86 av en slump.

En kille jag dejtade sporadiskt (it´s complicated) skulle flytta in till stan och jag besökte honom när han renoverade sin lägenhet. Blev stormförtjust (i lägenheten). Hyresvärden kom förbi och vi hälsade på varandra, en gentleman i sina bästa år (63). Jag slängde ur mig:

-Det råkar inte vara så att det blir fler lägenheter lediga i fastigheten inom det närmaste?

Hyresvärden berättade att en etta skulle renoveras, men om jag kunde tänka mig att hjälpa till några timmar kunde jag få den om jag ville. Gissa vad jag svarade?

En tvåa blev ledig 2 år senare, och där bodde jag tills jag och Tony köpte huset -94. Sen dess har min enda kontakt med min gamle hyresvärd varit ett årligt julkort med därtill tillhörande telefonsamtal från honom, vilket jag fick idag. Han tackade så mycket för julkort och vi pratade en längre stund än vi brukar.

Jo, han hade just fyllt 89 men var vid god vigör, och bodde kvar i huset med sin fru. Han såg livet positivt och det var så inspirerande att prata med honom, han som har barnbarn i min ålder och barnbarnsbarn som är i tonåren. Så coolt.

Jag har alltid faktiskt uppskattat att prata med äldre personer, ombord liksom vid föredrag, jag tycker det är fascinerande med all erfarenhet. Speciellt människor som lyckas undvika bitterfällan, som ser livet från den ljusa sidan. För mig som nu är medelålders med mer eller mindre nojjiga drag, är det så gott att se att man inte per automatik behöver bli bitter för att man blir gammal.

Samtalet med honom gjorde hela min dag, vi skrattade gott flera gånger och jag tycker det skulle vara kul att hälsa på nån dag och fortsätta samtalet. Och det ska inte bli ”sen nån dag”, jag tror jag ska boka in det så det säkert blir gjort. Så får det bli!

Det här är en bluff-faktura. Ganska enkelt att genomskåda när man tittar ordentligt, men omedelbart är det inte helt självklart.

Det är grisar som håller på med sånt här, företagare har i allmänhet viktigare saker att göra än att ifrågasätta den här typen av lurendrejerier. Den som får den här fakturan kan lätt förväxla den (i det här fallet kom den när det var svininfluensaepedemi, och den ouppmärksamme kanske tänkte att de ju faktiskt blivit vaccinerade och att det kanske kostade?).

Annars kan man ju undra varför ett företag som kallar sig Svenska Hälsoinstitutet skulle sälja doser med vaccin till ett entreprenörsföretag.

Jag skrev ett argt mejl, men fick såklart inget svar, men någon blev ialla fall kallad något som inte var kärleksfullt.

Idag hörde jag om en annan form av bedrägeri som en väninnas dotter varit utsatt för, som jag härmed vill varna för.

En kvinna ringde upp flickan och sa att hon dessvärre gett ut fel mobilnummer och att ett sms istället för att skickas till kvinnans telefon kommit till flickan. Skulle hon vilja vara snäll att läsa upp det för henne?

Detaljerna vet jag inte, men uppenbart var det någon form av kod hon i och med detta delade med sig av som gjorde att kvinnan kunde genomföra ett köp på 500:- som drogs från flickans mobilkonto.

Det är polisanmält och flickan är såklart olycklig över att ha blivit lurad och varit godtrogen, men den hade jag med all säkerhet också gått på. Det hade inte känts så konstigt.

Den andra som har figurerat är ”missat samtal” med ett utlandsnummer, och där man debiteras stora summor när man ringer upp. Också den har jag varit utsatt för, dock efter att jag blivit varnad och kunde på så sätt undvika att bli blåst.

De där grisarna ligger alltid ett steg före känns det som, uppfinningsrikedomen är stor. Och uppenbart går det vägen för dem eftersom den marknaden bara växer.

Godtrohetsskaran verkar vara stor.

Bet av en plomb igår kväll. Det är en tragisk historia eftersom jag är så in i bänken rädd för tandläkarbesöket.

Själva tandläkaren är en snäll och proffsig kvinna jag gått till i över 20 år, som jag har fullt förtroende för, det är VAD hon gör i min mun jag känner skräck för.

Naturligtvis fanns ett återbud (kan aldrig bestämma mig för om det är bra eller dåligt, att stoppa huvudet i sanden är också behagligt), och nu har jag varit där och sluddrar på ett sätt som får mina tonåringar att le med hela ansiktet när jag försöker säga nåt.

Den ene följde efter mig och härmade mig i mina försök att säga ”s” som blev ”sch”. Till sist sa jag:

-Schluta nu annars feischer jag på dej!

Det var dagens roligaste tydligen, att mamma hotar att fisa på nån men inte ens kan uttala det. Tur man kan roa någon;)

http://www.expressen.se/resor/1.2667313/ryanairs-blunder-al-qaida-pa-sajten

Det står att ”Expressen har försökt nå företrädare för Ryanair för en kommentar”.

Hahaha, lycka till!

Vad jag har förstått är inte Expressen de första som försökt. Det är ett av deras kännetecken kan man säga, att inte ha nåt som heter kundtjänst.

Och till sakfrågan: Hur mycket har denna nyhet i reklamvärde? Kan det helt enkelt inte vara så att nyheten om ståplatser och betaltoa lagt sig, och nu behöver O´Leary media och oss bloggare och hittar på det här?

(Erkänner, jag går på det varje gång. Men är åtminstone medveten om det)

Men jag har inte bestämt mig än vilka jag ska välja den här gången.

Det där med bungyjump och klättra i berg i Sydamerika har jag nedprioriterat på nyårslöfteslistan.

Varje år står å andra sidan ”laga mer hälsosam mat med ännu mer grönsaker och sluta äta socker” men det kunde ju vara kul att förnya sig.

Klara historian kanske, kan det vara ett nyårslöfte?

Äpplet är intaget. Nu finns alla förutsättningar att klara allt.

Jag fick välja att göra dessert till årets nyårsmiddag, som intas på tre olika ställen. Förrätten hos en granne, huvudrätten hos en annan och avslut med dessert här.

Som jag tidigare beklagat är inte matlagning min grej. Jag har inte den där naturliga fallenheten som vissa har, heller inte intresset, men det kommer kanske nån gång i livet.

Efter funderingar kring pimpad djupfryst kladdkaka (pimpad = skivad banan ovanpå) fick jag en massa bra tips på Facebook, och jag har gett mig på ett recept jag hittade i min bra-att-ha-recept-bok (utrivna sidor från veckotidningar) och där fanns en kolapaj som förhoppningsvis går att äta.

Och skulle nu kolan ha kokt för länge och inte går att skära får vi väl äta GB Big Pack som jag har i reserv.

Bordet är dukat ialla fall!

Min farmor hade en tradition som gick ut på att det första man stoppade i munnen på nyårsdagen skulle vara ett äpple. För att befrämja hälsan, sa hon.

Har aldrig vågat trotsa den där traditionen faktiskt. När jag var liten var det mamma eller pappa som kom ihåg och höll den vid liv, nu är det jag som skär upp äpplebitar till familjen när vi vaknar vid 10-11 eller 12, (vad vet man?)

I år har jag varit skadad en tredjedel av det samlade året. Först i ryggen, och eftersom jag troligen överkompenserade och blev sned satte det sig istället i nacken och blev till ett diskbråck där.

Det kan vara en följd av många år i en bransch där det kan vara svårt att förhålla sig helt ergonomiskt korrekt till de rörelser vi måste utföra, att åldern tar ut sin rätt. Eller har jag gjort någon rörelse i somras jag inte borde gjort, jag vet inte. Jag är ju en rätt fysiskt stark kvinna normalt, så jag är lite förvånad över det här. Och ibland tänker jag att mina icke-tränande kompisar kanske har rätt, att träning egentligen inte alls är så bra för kroppen som vissa av oss hävdar?

Och när jag tänker på farmors äpple som jag plikttroget åt första januari 2011, tänker jag ”hur hade det blivit annars”?

För att äpplets magiska kraft är påvisbar kan det ju inte finnas tvivel kring?

Ut nu och köp äpple, imorgon är det kanske stängt!

Gott Nytt År önskar jag också alla trogna bloggläsare!!!

Pratade med Åsa som just kommit hem från en flygtur. Med ombord var Rasmus Seebach, och hon berättade att han och hans kompis var så utomordentligt trevliga och glada.

Hon uttryckte det såhär:

Rasmus gjorde verkligen god reklam för sig själv genom sitt sätt att vara.

Det är det fina med goda historier om bemötande, de sprids. Rasmus skapar ett gott rykte kring sig själv genom att vara ”the good guy” även i situationer som inte innefattar möte med fans eller skivköpare. En bra attityd till medmänniskor är som ljuv musik och ger ringar på vattnet.

Haha, lärde mig precis ett nytt ord som jag snodde rakt av.

”Hos en timvikarie nära oss: attitydinkontinens”

ATTITYD-INKONTINENS

Där hjälper det inte ens att väga blöjan.

Det går inget vidare, det här med mindfulness. Jag går en kurs och läser en bok i ämnet, och så får man uppgifter att träna på.

En av uppgifterna handlade om att ta pauser på den dagliga skogspromenaden, och stanna några gånger och insupa lukter, ljud och andra synintryck. Tony gick med mig, och jag instruerade den redan lärde (han gör sånt utan att tänka, jag har ett mål jag siktar att nå).

-Jaha, då kan vi ju stanna vid det där trädet till exempel, sa jag.

Tony kollade in mossan, tickorna, barken.

-Tror du det finns mycket mikroorganismer i den här barken, sa han, men jag hörde inte så bra för jag var redan på väg därifrån.

-Jo, det tror jag, sa jag, och stegade vidare.

Han drog mig tillbaka i jackarmen, jag fick hoppa till ett par gånger på ett ben för att inte tappa balansen, och sen stod jag där igen och glodde in i barken.

En man med en rastande hund gick förbi och vi hälsade artigt på varandra. Efter ett trettiotal meter vände han sig om och tittade på paret han just hälsat på, som fortfarande stod och stirrade rakt in i ett träd. Han måste ha undrat.

Mindfulness, heter det.

Jag är inte riktigt där än, kan jag säga. Men jag tränar.

Lillejulafton: lite glögg framför TV´n, provsmakning av julgodiset. PS de där skumtomtarna är så himla svåra att göra, det tog hela eftermiddagen. (*host*)

Minsann blev granen klädd och julstämningen sänkte sig över det Jernströmska hemmet. (Och ungefär då började det klia lite misstänksamt i min hals.)

Och katten lade sig på skänken och begrundade allt som hände runtomkring, denna hennes första jul.

Jag lekte husmor på julafton. Hittade ett förkläde som Tony möjligen gjorde i slöjden i början på 80-talet, och med en tomteluva på huvét värmdes brysselkål och köttbullar i ett nafs.

Alla gäster hade med sig något till vårt julbord, och det smakade såååå gott.

Tony fick vara chef i köket och delegerade uppgifterna genom att peka med hela handen.

Och jag passade på att kyssa tomten. Nu när Tony ändå var ute och köpte tidningen.

På julnatten bröt sedan influensan ut med full kraft, och igår och idag kommer jag tillbringa i soffan under ett täcke. Min dotter fotograferade mig ”till bloggen” i detta tillstånd, men vet ni vad: den bilden besparar jag er.

God fortsättning önskar jag alla!!!

Tänkte när jag gick på julmarknaden på friluftsmuseét, och tittade in i backstugan där det förebereddes en jul från förr, hur mycket som bara ändrats på de senaste åren

Min pappa dog 2003, och ibland undrar jag vad han hade tyckt om Smartphone, blogg, iPad, GPS och Twitter. Och såhär i slutet av året undrar man vad framtiden har i sitt sköte. Kommer mina tonårsbarn om ett par år tycka att utvecklingen går väldigt snabbt, och det är svårt att följa med i alla nya tekniska lösningar? Kommer de att ifrågasätta nödvändigheten med alla intryck i sociala medier? Eller kommer de att göra tvärtom, att våga vägra delta? Kommer mindfulness vara ett ämne i skolan eftersom alla barns föräldrar gått i väggen och det kostar samhället för mycket?

Årets årliga bad som förr i tiden var strikt fysiskt är i vår familj mentalt. Varje år vid nyårsmiddagen går vi laget runt och berättar om det gångna årets höjdpunkt och vad årets löfte inför kommande, ska bli. Det är ett bra sätt att reflektera.

Tony och jag tog en promenad ihop i helgen i regnet, och då pratade vi om höjdpunkterna. Det är inte alltid så lätt att sortera bland alla händelser för att sortera ut agnarna från vetet, men en höjdpunkt var utan tvekan när vår son klarade sig efter bilolyckan. Han var en hårsmån från döden när han blev påkörd av en bil. Känslan när vi kom till olycksplatsen och såg honom stå där med några skråmor på knä och armbåge var omtumlande.

Tony blev också prejad av en förare som körde väldigt vårdslöst, och också han hade änglavakt och kom hem helskinnad. Det måste vara de viktigaste höjdpunkterna.

Att göra, att lyckas, att presetera kan uppbringa känslor av lycka, men att VARA, att finnas till, det är egentligen den enda viktiga höjdpunkten. När man är nära att mista är man bättre på att uppskatta just det. Annars tar man det mest för givet.

I år börjar reflektionen visserligen någon vecka tidigare än den brukar, men det ger en känsla av tillfredsställelse att vara ute i god tid och slippa stressa med den saken. Blinkblink.