Hade nöjet att få prata om mitt favoritämne ”Ett vinnande bemötande” för personal, näringsliv och samarbetspartners på Linköping City Airport i veckan. Det kanske syns på bilden hur upplyftande jag tycker det är att få träffa härliga människor (på bild en del av sällskapet.

När jag håller mina föredrag utgår jag från att personerna som är där är naturbarn inom området servicegivare, det är på nåt sätt en av förutsättningarna att man arbetar med det. Och varje gång hittills har jag rätt, jag möter så gott som alltid ett gäng glada ansikten, och jag lär mig också alltid nåt nytt varje gång i varje grupp eftersom vi alla har olika hanteringssätt i det här med att ge service.
När man pratar om det sprids ideérna, och det är win-win. Det som alla har gemensamt är att om man jobbat med något länge blir man lite laid-back och trygg. Det är bra, erfarenhet kan man driva mycket på, men jag påstår att man behöver få prata om det man kan och utveckla det också, inte bara få kurser i nya datorsystem och produktutveckling. Inom service är det det mänskliga kapitalet som är den produkt man säljer, och mina föredrag är alltså också en form av ”produktutveckling”.

Jag var betagen över sättet man valt att arbeta på, på Linköping Airport, därför att jag kände att vi hade samma tankar om vad kundvård är. Jag fick ett exempel (det är bara ett exempel, det är inte applicerbart på alla situationer eller ställen såklart), som handlade om ett missöde som kan hända varsomhelst, men personalen tänkte ”goodwill” och åkte och köpte hamburgare till passagerarna och godis till barnen. Passagerarna såg välviljan och jag lovar att de kommer att både prata om det och komma ihåg det till nästa gång de ska ut och resa.

Goodwill kan inte mätas i kronor och ören, men jag är säker på att goodwill kan ställas i relation till badwill när det kommer till resultaträkningen på sikt.

Att köpa hamburgare från en snabbmatsrestaurang till passagerarna var för mig som kommer från arbetet på en storflygplats att ”tänka utanför boxen”, men av sättet de löste det på kan såklart jag ta med mig exemplet och ha i bakfickan nästa gång jag hamnar i en situation där jag behöver inspiration att ge passagerare en bra upplevelse. Hamburgare går inte, men det kanske kan ge mig en ledtråd till nåt annat?

Så funkar inspiration inom bemötande, vi delar med oss vad som ger oss ork, lust, energi. Jag har några faktiska redskap som jag delar med mig av, och tillbaka får jag exempel som jag sedan kan sprida vidare. Ämnet kommer alltid vara aktuellt, och handlar inte om att man inte kan eller förstår det, utan tvärtom, hur man blir ännu bättre.

Trots att jag tränar mycket och pratar mycket om det lyckas jag inte alltid själv, men jag säger som Nalle Puh: ”Om man inte vet vart man ska är det ingen idé att skynda sig, man vet ju inte när man är framme”.

Förbereder mig för nästsista föreläsningen, på måndag är det tenta.
Och efter tentan börjar en två veckor lång väntan på beskedet om jag kommer in på Journalistlinjen.

Det är stressande att ha bollar hängande i luften när man gillar att ha kontroll, men senaste året har alla IKEA´s bollhav i världen hängt över mitt huvud och det positiva är att jag insett att det har funkat det också. Jag har fått inse att ting tar tid, att allt inte går att påverka, och detta med nerverna i behåll;)

Men hade jag fått bestämma hade jag fått ett positivt besked till Journalistlinjen idag, skrivit en tenta och fått VG på den på måndag, haft koll på mina kommande föredrag in i minsta detalj redan nu och gått ner de sista 5 kilona och stajlat i bikini i sommar.

Frågor på det?

Pratade med en kompis igår som liksom jag har en lång karriär som flygvärdinna. Hon flyger deltid och jobbar resterande tid på marken och hon sa att det var så skönt att konstatera att hon faktiskt behärskade en massa saker och kunde massor förutom att jobba i kabinen.

Det är ett fascinerande konstaterande, men förvånande. Det är många kollegor som slutat nyligen och sökt nya utmaningar, och just detta ”dåliga självförtroende” och frågan ”vad kan jag egentligen” är typiskt och intressant. Kanske inte knutet bara till min bransch, det är kanske så generallt att man blir (för) trygg i det man gör om man gjort det länge, och baksidan blir att i takt med att tryggheten ökar på ena stället minskar komforten i annat?

Därför får man välja sitt sätt att se på sig. Man kan säga att man kan ingenting förutom att ha stor simultankapacitet, ha en vidsträckt människokännedom, vara extremt socialt kompetent, kunna släcka bränder, ge hjärt-lungräddning och kunna se till andras behov framför sina egna mm. Eller får man säga att man kan massor, och det fina i kråksången är att då kan man använda samma argument;)

Det finns en aspekt till, och det är att det KAN ha med kvinnligt/manligt att göra? Jag har sällan hört män uttrycka sig på samma sätt, antingen är de modigare, eller saknar de självinsikt, eller har de ett annat sätt att se på sig själv helt enkelt? Är vi kvinnor generellt drabbade av dåligt självförtroende i större grad? Vad i så fall beror det på?

Vi har väl alla våra käpphästar.
Områden som gör att vi får något engagerat i blicken, som gör att tangenterna trycks något snabbare eller att röststyrkan och/eller tonläget förändras.

En av dessa käpphästar handlar om en kommentar som dyker upp då och då, och som alltid innehåller ordet bortskämd i samma mening som ordet kabinpersonal. Jag känner hur ansiktsmusklerna spänns bara jag nu nämner det.

Häromdagen kom det upp igen i ett sammanhang, och jag ställde frågan om vederbörande kunde definiera ordet bortskämd, tack. Han ”hade bekanta som jobbade i branschen”. Jag frågade ihärdigt vidare, med en något striktare ton, men frågan fick aldrig svar. Frågan kan inte få ett svar eftersom om det då visar sig att personerna relaterar till villkor som gällde på 80-90-talen nångång och/eller handlar det om någon person de haft till bordet på en fest eller en granne, vilka inte precis varit representativa i sina framställanden. Precis som när jag tittar på flygbilder (har några tusen i bildbiblioteket), så är det mestadels gruppbilder på leende kollegor och på gemensamma middagar, väldigt få (inga) på kollegor som torkar spyor ur vasken eller samlar in frukostboxar klockan halv tidigt på morgontimmarna. Skulle jag sammanfatta jobbet i bilderna skulle det vara bara en del av en sanning.

Ja, jobbet är fantastiskt! Ja, jag har inte ångrat mitt yrkesval en sekund. Ja, det är en förmån att på arbetstid ha möjlighet att vara på stopp i världens alla hörn och få se annat än samma kontorsväggar i 25 år. Ja, det är härligt att få arbeta med så många kulturer bland passagerarna, att få vara en del i en besättning med underbara kollegor med samma servicetänk och att jobba oregelbundet istället för regelbundet.

Men det finns, precis som på alla jobb, en framsida och en baksida. Påpeka för en lärare att den har långt sommarlov och säg att de också är bortskämda, och se vad som händer. På samma sätt har jag det med mitt jobb. Jag tog en paus här mitt i livet för att inte bränna mig, men det är många av mina kollegor som jag har daglig kontakt med, och många är väldigt trötta. En berättade hur hon första arbetsdagen hade väckning 3.15, nästa 3.30, tredje hade hon en 11-timmars arbetsdag, fjärde vände det och eftersom hon vaknat tidigt (vaknar man tidigt somnar man tidigt, och då vaknar man tidigt påföljande morgon, det är biologiskt) var det frustrerande att det vände och då skulle hon flyga kvällsflygning. Efter split-duty (man kommer in med sista maskinen och går upp med den första, ska tydligen försvinna, det funkar inget vidare) med 3-4 timmars sömn skulle hon flyga ytterligare en arbetsdag med landning vid lunch. 5 arbetsdagar där sömnen rubbas i fyra nätter, det blir man trött av. Skulle hon träffa sin granne vid uppfarten när hon kom hem vid lunch skulle grannen säga ”Slutar du tidigt idag” (för han relaterar till sitt jobb) och artigt skulle hon svara ”Ja, nu är jag klar för dagen”. (och grannen säger att hon är bortskämd, hon slutar vid lunch…).

Då, när någon nämner ordet bortskämd, så blir jag bestört på hennes vägnar. Jag har arbetat i 27 år i kabinen, redan nu efter några veckors bortavaro saknar jag det för att jag tycker det var så roligt, men jag kommer alltid veta vad ordet trött innebär. Den som inte arbetat så oregelbundet (normalt jobbar de som jobbar oregelbundet åtminstone antingen kvällar eller morgnar i samma arbetsblock, de byter inte mitt i) och/eller med tidsskillnad och förlorar nattsömn genom det, den vet inte och förstår inte. Det kräver en speciell människotyp, att kunna sätta på ett leende även efter 4 timmars nattsömn, att vara alert även efter 25 timmars vakentid och att tänka säkerhetstänk även när ögonen går i kors. Annars finns det alltid någon som vill påtala något om besättningens ålder, utseende eller humör…

Det finns rötägg inom kabinkåren liksom i alla andra branscher. Det finns snygga och fula och glada och sura även inom denna kår. Men en sak jag motstrider mig å det grövsta är ordet bortskämd, för i det kan jag inte känna igen mig alls, och ingen annan av mina kollegor jag känner heller. Vi har ett jobb som många tror sig veta mycket om eftersom det skrivs mycket och alla har flugit. Men lika lite som jag känner till sjuksköterskornas villkor bara för att jag legat på sjukhus flera gånger, lika lite bör man uttala sig om våra villkor.

Du som läst min blogg länge har fått min version och mina upplevelser, men jag ska tillägga att inte heller det är hela sanningen. Det finns mycket jag INTE bloggar om, både positivt och negativt, eftersom det skulle kunna avslöja kollegors, passagerares eller chefers identiteter. Och det gör inget gott för någon.

Jag har alltid varit stolt över min vinge på rockslaget, och det kommer jag fortsätta vara.
Inte för att jag är bortskämd, utan för att jag vet ”what it takes”.

Angående den där fasaden jag reflekterade över tidigare idag kom jag på att jag fortsätter på det spåret. Jag brukar fundera när jag skriver (inte alltid, ibland är det bara spontana yttringar, ibland nån fredagskväll har jag tagit ett glas rött och skriver fast jag inte borde;) men oftast på frågan: Vem ska läsa det här, och vad ska personen ha informationen till?

Men jag vet ju inte vem som läser min blogg, och jag vet faktiskt inte heller om denne tolkar på det sätt jag önskar i mitt huvud. Å andra sidan är det ganska underbart, för annars hade man ju inte behövt skriva så mycket? Då hade man ju redan vetat att alla bara nickade åt självklarheterna och sa det har du rätt i”. Och jag själv hade svarat ”jag vet” för varför skulle jag skriva saker jag inte tyckte?

Det är ju oliktänkandet som är intressant för att vidga världsbilden, även om jag älskar medhåll, gärna lite saltat med beröm, det är fint. Då växer jag. Men det är av oliktänkandet jag utvecklar resonemangen, därför är de också så viktiga.

Skäringers artikel från 2009, som jag idag reflekterade över, fick igång en massa tankar och djupare funderingar, är det så att fasaden är välputsad men att det är mögel i isoleringen, och att det är mer intressant att fokusera på möglet? Ungefär som att Fuskbyggarna skulle prata om snygg färg på kaklet istället för att peka på fel fall i badrummet?

Nä, båda behövs.

Men ibland kan man faktiskt visa tänderna och le fast man inte känner för det, menar jag. Därför att när man gör det, även om det är falskt, så sätter det igång några muskler i ansiktet som påverkar att man faktiskt kan känna sig lite gladare bara för att man ser ett leende istället för nerdragna mungipor hos sig själv. Det blir en självuppfyllande profetia.

Som idag. Jag har tenta snart och 37 instuderingsfrågor att jobba med, och 6 böcker att läsa. Jag har istället suttit och skrivit blogginlägg, kommenterat på Facebook, skrivit svar till en bekants bekant om varför jag inte håller med om att SAS´ personal ”strejkar friskt, och är bortskämda i den grad att det är deras fel att det är röda siffror”. Helt onödigt.
Och att jag skriver det här just nu förstärker ju bara att jag inte får nåt viktigt gjort + att du som läsare inte kan göra nåt åt det, eller hur? Du kan möjligen känna igen dig och få mindre dåligt samvete för att du kanske inte heller fått gjort vad du skulle genom att läsa blogg istället. Två fel blir ju inte ett rätt.

Alltså hade det varit bättre att jag skrivit nåt genomtänkt som inspirerat istället för att gnälla. Fattar du vad jag menar?

Share on facebookShare on twitterShare on pushaShare on emailMore Sharing Services

http://m.expressen.se/kronikorer/mia-skaringer-lyckofasaden-tar-dod-pa-oss/

Jag gillade verkligen Mia Skäringers bok Avig Maria och jag gillade hennes föreställning ”Dyngkåt och hur helig som helst”. Hennes artikel om Lyckofasaden är också träffande, men skapar också en inneboende fundering om vem man själv är och hur jag själv skulle presentera mig om jag helt skulle öppna mitt innersta. I den analysen blir det svårt därför att jag vet ju bara hur jag själv är och uppfattar mig, inte hur andra är, eller hur andra uppfattar mig.

Jag kan se med mina ögon på bekanta, som utåt har allt, men inåt lever i ett kaos. Jag kan uppleva det som hyckleri, att utåt verka lycklig och utåt skylta med den Lyckofasad som Mia Skäringer beskriver så talande samtidigt som det inte är hela sanningen.

Å andra sidan, det vet väl alla egentligen? Att alla inte springer omkring och är lyckliga hela tiden med ett fånigt leende på läpparna? Att inte alla måltider är lagade på ekologiska livsmedel eller att hemmet är i perfekt skick invändigt bara för att det är sopat utanför entrén? Att par som pussas på Instagram nästa sekund kallar varandra idiot för det inträffade en schism just efter bilden togs. Att det finns människor som varit utsatta för övergrepp, har en trasig barndom och helt enkelt att alla har sina kors att bära?

Men det ärliga och hederliga i att berätta om det, gör det världen alltid till en bättre plats? Jag menar, om vi nu gjorde tvärtom, att vi rev Lyckofasaden och bestämde oss för att koncentrera oss på att visa bilderna på celluliterna, på spyhinken från influensaperioden, på dammråttor, på en sovande make efter fredagsmyset, på mensbindan, och skriva inlägg över frustrationen, över ledsenheten, över grubblet, över tankarna om natten när man inte kan sova, skriftliga ärliga erkännande om vad man egentligen tycker om vissa, sprider det välbehag eller sprider det negativitet?

Kan det inte vara rätt skönt att åtminstone få hänga upp livet tillfälligt på det som Mia kallar Lyckofasaden, utan att det betyder att det ska tolkas som ett permanenttillstånd? Kan det inte vara ganska skönt att tillfälligt eller till och med ofta få fokusera på det positiva utan att det betyder att det ska tolkas som skryt?

När jag läser uppdateringar om folk som bakat 600 kanelbullar och sprungit en mil innan klockan 07 blir jag kräkig. Jag har lust att klicka delete för det blir helt enkelt för mycket för mig, som inte alls kan varken baka eller springa så långt. Men det slår mig sen, att det ju faktiskt är mitt problem, inte personens som gjort uppdateringen. Hen kanske har bakat för första gången på 10 år och det var roligt, och vill dela detta med vännerna, för att få bekräftelse genom 30 Gilla. Då kan jag bjuda på ett av dessa Gilla. Alternativet är ju att jag låter avundsjukan och missunnsamheten ta överhand, och varför skulle inte det vara värt att uppskatta? Eller träningen, tänk vad många träningar som inte blev av. Om det inte blev av för mig blev det av för någon annan, det är väl värt ett Gilla?

Jag kan mycket väl skriva om funderingar, ledsamheter eller lathet. Jag kan skriva om att mitt självförtroende fick sig en törn eller om konflikter. Men ledsamheterna får aldrig vara i prioritet, och om det krävs en Lyckofasad för att mota Olle i grind, för att peppa hjärnan med goda händelser och fokusera på det man lyckas med, så må så vara. Då ska jag vara rädd om min Lyckofasad. Ledsamheter finns det tillräckligt av ändå i media, men jag väljer i mitt liv vad jag väljer att fokusera på.

Och då prioriterar jag glädjeämnena.

För den som läser min blogg för första gången kan jag avslöja att insändaren nedan inte på långa vägar är det första jag skriver om Ryanair. Jag har sedan länge haft en starkt negativ inställning, och det har hittills inte hänt något eller skrivits något som fått mig att ändra mig, tvärtom.

Det är inte affärsidén eller den ökade konkurrensen jag motsätter mig, jag tycker affärsidén att flyga på mindre flygplatser är bra, jag tycker det är helt okej att var och en står för sina kostnader med tex bagaget, och att flyga från A till B utan möjlighet till förbindelseflyg är också ett alternativ för vissa resenärer. Konkurrens är bra, och Ryanair har möjliggjort att fler kan flyga på semester.

Det jag kritiserar är personalpolitiken där personalen inte får ansluta sig fackligt (de får, men då blir de uppsagda), det är hur kunderna har svårt att överskåda totalpriset, det är kundfientliga uttalanden om att passagerarna är ”idioter”, det är hur de låter personal jobba utan betalning (tex standby, jourtjänst, är obetald tjänstgöring eftersom bara flygtimmar ger betalning, det är hur de fuskar med bränslet och landningsvikter, det är hur piloterna enligt uppgift får betalt per landning vilket äventyrar säkerhetstänket, det är den snedvridna konkurrensen där småflygplatserna via kommunerna ger marknadsföringsbidrag, det är den korta medelanställningstiden hos kabinpersonalen eftersom även deras utbildning betalas av den anställde och är en egen affärsidé (vilket bidrar till önskemålet om stor personalomsättning, men vad gör det för flygsäkerheten, och vilken kvalitet får man med den låga lönen?) och mycket annat.

Detta är faktorer jag kritiserar och försöker förmedla till andra utanför branschen som kanske tror att flygbolag säljer samma produkt till olika pris, ungefär som att alla hotell bara skulle sälja en sängplats. Dagens insändare är publicerad i Helsingborgs Dagblad, såhär skriver jag:

”Tittade på Kalla Fakta på söndagskvällen, och fick bekräftat mycket av det som redan långt tidigare gjort mig och mina branschkollegor mycket kritiska till det irländska flygbolaget. Några av mina arbetskamrater, som tidigare arbetat hos Ryanair, skräder inte orden om de orimliga arbetsvillkoren och hur personalen flyger trots att de är sjuka av rädsla att annars bli avskedade.

Jag gjorde ett projektarbete i en utbildning jag gick, och förvånades över materialet jag hittade om personalpolitiken, men också om de kundfientliga uttalande O´Leary gjorde. Han jagar kostnader och reklam kostar, därför ser han till att uttala sig provocerande för att ändå nämnas i media. Till exempel när han planerade att starta interkontinental trafik i Tyskland hävdade han att det skulle ingå ”en avsugning” på de flygningarna. Klippet från presskonferensen finns på Youtube.

Att arbetsvillkor, anställningsformer och flygsäkerhet inte generellt får större uppmärksamhet är kanske inte så märkligt ändå, flygbranschen har ju en gammal nidbild av glamour hängandes över sig, och det är ett begränsat antal svenskar som arbetar där. De är dessutom belagda med munkavle, och vill inte uttala sig om de inte kan garanteras full anonymitet. Flygsäkerheten fokuseras till bolagets egna rapport om att inget allvarligt hänt hittills, och deras tre Mayday-call på samma dag på grund av bränsebrist slutade ju bra tack vare att andra seriösa bolag hade tillräckligt med bränsle och kunde låta dem få förtur.

Men det som är angeläget för oss alla, även oss som aldrig i livet skulle välja att flyga med Ryanair, att vi är med och bidrar genom skattsedeln genom något som svenska småflygplatser benämner ”marknadsföringsbidrag”. Nyköpings kommun är den enda som genom offentlighetsprincipen varit tvingade meddela summan ( 6 miljoner) medan de andra flygplatserna har sekretess. Det väcker ju frågan hur mycket skatt nordvästskåningarna bidrar med för att Ryanair ska flyga till Spanien från Ängelholm/Helsingborg? Hur mycket betalas i marknadsföringsbidrag under täckmanteln att spanjorerna ska se reklam om Nordvästskåne på hemsidor och affischer? Och nästa fråga, är det väl använda skattepengar? Är det okej att subventionera en verksamhet med slavliknande arbetsvillkor bara för att nordvästskåningarna ska kunna flyga till Spanien för några hundralappar? I förlängningen, med vilket argument har vi Fairtrade-argument när det kommer till tex barnarbete, det hade ju också blivit billigare produkter, och det skapar ju också arbetstillfällen? Vad är skillnaden?

Ps. Jag kan rekommendera boken ”Ruinair” av Paul Kilduff. Den kostar bara 0.01 Euro* ( + avgifter och skatter, totalt 12.99 Euro)

Anette Jernström

Facebook är bra när man behöver omedelbar hjälp med något man behöver svar på.
Till exempel hade jag en köttbit i frysen jag plockade fram som jag inte visste vad jag skulle göra med, och etiketten där det stod ”Innerlår” var inte till nån vidare hjälp.

Jag googlade men kom på sidor av suspekt karaktär och ställde frågan på Facebook: Vad gör man med kött med beteckningen Innerlår, grill, stek, gryta eller kok? Eller kan det heta nåt finare på kockspråk, för jag hittar inga recept med den ingrediensen”.

Snabbt fick jag svar som antydde att jag nog läst fel, för om jag googlade på INNANLÅR skulle jag nog få fler träffar.

Jaha. Läsa fel är mänskligt, och det blev middag igår också, med rätt stavning gick det mycket bättre;).

Någon av mina väninnor hade skämtat till det lite genom att kommentera:
”De har det gemensamt att båda behöver värmas upp.”

*host*

Öppnade upp i stugan i helgen, fick städat ut döda flugor och satte ut trädgårdsmöblerna, och när vi åkte luktade det gott av grönsåpa.

Den första fikan ute på våren är alltid speciell. Längtar redan dit igen.

Öppnade upp i stugan i helgen, fick städat ut döda flugor och satte ut trädgårdsmöblerna, och när vi åkte luktade det gott av grönsåpa.

Den första fikan ute på våren är alltid speciell. Längtar redan dit igen.

http://www.expressen.se/kvp/far-inte-ta-semester-under-hogsommaren/

Läser om att anställda på McDonald´s på vissa orter inte får ta semester under vissa sommarveckor.
Jag undrar lite om hur de anställda tror att det är på andra arbetsplatser?

Vår semesterperiod (vet inte om det är detsamma i Sverige, men i Danmark där jag jobbar är det så) räknas sommaren från 15 maj till 15 september. Vi önskar semester enligt ett poängsystem, och det är inte alls säkert att man har poäng att få tre sammanhängande veckor (vi har dessutom bara rätt att ta ut tre veckor under sommaren). Veckorna kan ligga i maj innan barnen slutat skolan eller i september när de börjat, det är många gånger det inte lyckas för familjer att få semester ihop.

Det är många jobb som är beroende av arbetskraft när det är kundtillströmning, och att ha semester i juli är ingen rättighet. Vill man ha det kanske man ska söka jobb inom industrin som helt stänger under industrisemestern istället, för att vara på säkra sidan?

Jag är uppväxt i en småföretagarfamilj som fått ta semester när det varit möjligt, och pappa kunde max ta 2 veckor åt gången, till och med det var snävt ibland. Det är klart att han hade kunnat välja att ta 5 veckor som kompisarnas föräldrar, men då hade han lika gärna kunnat lägga ner för kunderna hade inte väntat. Det var min verklighet, och det som format min arbetsmoral.

När jag läser om irritationen hos personalen tänker jag mest ”jaså”. Ja, det finns säkert alltid nåt att gnälla över om man är lagd åt det hållet…

Man behöver inte fundera länge på vilket program som fångar mitt intresse i kvällens TV-tablå.
Nu ska det sägas igen- trots att jag vet att jag troligen kommer sitta och nicka medhållande i en timme- att denna typ av undersökande journalistik är uppbyggda på samma sätt vilket ämne det än gäller. Det finns en inneboende åsikt (vilken i detta fall med stor sannolikhet är överensstämmande med min egen) och så presenteras bevis, och intervjuerna bekräftar ytterligare åsikten.

Selektiv perception heter det faktum att vi inte uppfattar allt som sägs, utan vi väljer medvetet eller omedvetet vad vi fokuserar på och vad vi tar med oss efter programmets slut, och den åsikt vi hade kommer förstärkas om den är i enlighet med programmets.

Min åsikt i ämnet är uppenbart ingen större hemlighet heller eftersom jag skrivit om den åtskilliga gånger under årens lopp, men finns det en poäng att lägga märke till även för den som är objektiv eller positiv: personerna som berättar med förvrängda röster gör det av en anledning. Varför de är anonyma tycker jag är intressant att sätta sig in i. Är de rädda för repressalier eller är det en vendetta? En vendetta för vad? Eller är det konkurrenter som spelar piloter och har wallraffat verksamheten? Går det?

Go beyond. Tugga innan du sväljer. Tänk på möjligheterna. Eller är det kanske som det kommer presenteras, att de faktiskt är oroliga för säkerheten, men att det inte går att prata om officiellt utan att skjuta av sin egen fot? De vill inte skita i eget bo, inte bita den hand som föder men ändå larma? Pilotjobben haglar inte.

Jag har hört från säker källa om piloter som trivs. Men dessvärre har jag hört från fler säkra källor om motsatsen, och de som är negativa är väldigt negativa, de rycker inte på axlarna åt arbetsvillkoren. De som har empati och också har överskott att tänka på sina kollegor i kabinen, får något ledset i blicken över hur de behandlas.

Kanske framkommer det ikväll på vilket sätt de tjänar sina pengar, vem det är som är vinnare och vem det är som är förlorare, och att gränsen är distinkt. Att tjäna pengar är inte fel, men det är HUR man tjänar pengar som ibland har suddiga konturer.

Missförstå mig inte, jag älskar människor med driv som vill nånting. Jag beundrar er av mina vänner som hittat hem i vad ni vill göra i livet och respekterar alla val av arbete där man bidrar till sitt samhälle. Men lika lite som alla passar som elektriker, kärnfysiker eller läkare, lika lite passar alla in i nätverksbolagens sätt att arbeta.

Jag blir hedrad av samtal till mig som innebär att någon av mina vänner vill presentera ”en affärsidé där man kan bli ekonomiskt oberoende”, för det innebär att jag är påtänkt som möjlig kandidat. Men som jag kan kanske nämnt tidigare, så har jag provat en av dessa affärsideér redan på 80-talet. Och jag tyckte inte det var roligt.

Många av mina ”kollegor” blev helt uppslukade av planen och företagsidén, och vissa av mötena hade sektliknande karaktär. Med det inte sagt att det är karakteristiskt för alla närverksföretag, men grundidén är densamma åtminstone om man lyssnar till någon topline. Man ska följa planen, och om man ifrågasätter något är man inte tillräckligt positiv. (…och då passar man inte in ändå). Det betyder att i min värld sitter det ett gäng följare, men väldigt få entreprenörer, på konferenserna, och det är varför jag kände att det inte var min grej. Jag vill ha kul, jag vill skapa, jag vill förverkliga ideér och drömmar, och affärsplanerna begränsade mig.

Man presenterar affärsideén för en handfull personer som i sin tur presenterar affärsideén för en handfull personer, och på så sätt blir man brons, silver, guld (eller vad det kan heta) och kan åka på resor och köpa företagsbilar. Härligt. Om det är det man vill med livet, och om det är detta som är benämningen på lycka.

Om man känner att man mår bra, om man vill jobba med coachning genom att vara upline till ett antal andra kollegor med drömmar, och tycker det är härligt att vara delaktig, så GO FOR IT. Jag önskar alla att tjäna mycket pengar och/eller ha roligt! Men var också självkritisk nån gång emellanåt, är det ordbajseri och klyschor likt 90-talets ”Foten-i-kläm-jajamensan”, och du egentligen känner dig mer misslyckad än lyckad för att du inte hittar fem vänner som ser vad du ser, så är det inget fel på dig. Du har bara hamnat på fel jobb. Du är inte misslyckad för att du inte kommer upp i de där 100000 i månaden och får stå på scen på ett event i Stuttgart.

Själv upplevde jag några av mina kollegor på den tiden på gränsen till höga på LSD, i sättet de presenterade affärsidén. IEEEE!!! HOOOO!!!! NU KÖÖÖÖR VI!!!! KOM IGEN!!! APPLÅÅÅÅD!!! Man skulle inte lyssna på människor som ifrågasatte vad man gjorde (det är ju klart, då hade man kanske dragit sig ur tidigare, och vem tror ni tjänar pengar på att jag är med och köper och säljer produkter och nya introduktionspaket…?). Det blev som ett mantra att alla andra var de som inte hade fattat medan man själv var den smarta.

Men vet ni vad? Jag är rätt smart trots att jag inte vill ingå i ett nätverksbolag, det har gått ganska bra för mig ändå. Jag tjänar inte så mycket pengar, men jag har oftast kul i det jag företar mig. Och jag har förverkligat många drömmar jag aldrig hade kunnat göra om jag hade presenterat affärsideér hela dagarna. Plus att jag nog är rätt positivt lagd generellt, eller vad tror ni?

Så vad jag vill säga är, sammanfattningsvis: jag respekterar ert val, kära kompisar, men jag måste berätta att jag inte vill själv. Jag har fått många samtal bara senaste månaden, det är Amway, Noni, Vemma, Nature´s own, Forever Living, Nikki, Kyäni, Golden neolife etc etc, och ring mig gärna och prata bort en stund, men inte om affäresideér om det handlar om nätverksbolag är ni snälla. Jag har inte lust.
Om jag ändrar mig lovar jag höra av mig.
Men lycka till, hoppas ni når alla drömmar!!

Share on facebookShare on twitterShare on pushaShare on emailMore Sharing Services

http://www.expressen.se/res/flygvardinnorna-som-klas-ut-till-hembitraden/

Helt ärligt, hur tänker man här?

Har haft en intensiv natt, i alla fall i drömhänseende.
Jag har varit jorden runt och träffat massor av människor, och när jag vaknade hade jag lust att ställa om klockan till 10 så jag fick chans att sova ut efter alla äventyr.

Jag kommer bara ihåg två fragment, det ena var att jag var hemma hos Tina Nordström, och det andra handlade om flyg. Jag ställde en fråga till en äldre kollega i drömmen:

- Hur länge kan man vara flygvärdinna?

Kollegan svarade:

-Ungefär lika länge som en flygplansmodell håller.

När jag vaknade funderade jag på svaret, och tänkte att jag flugit: Vickers Viscount, Caravelle, BAC 1-11, Fokker F-27, MD-80, CRJ-900, Boeing 737, Boeing 767 och Airbus 330 och 340. Den typ jag flugit mest är MD-80, och den var ganska ny när jag började flyga den, på Transwede 1988. Senast jag flög den var på en Helsingfors-tur för ett par månader sen, och den kommer i närmaste framtiden fasas ut och kommer inte finnas kvar när jag kommer tillbaka.

Så det ligger kanske något i det?
När jag blir gammal kanske någon yngre kollega blir imponerad och säga ”Jaha, har du flugit den gamla häcken?”

(Det påpekade gärna passagerarna när de kom ombord på Vickers Viscount och Caravellen på 80-talet också, och hade hellre velat flyga den toppmoderna MD-82).

Undrar vilket plan som kommer vara nybakade flygvärdinnors livsplan? Eller kommer Boeing 737 hänga med en livstid till kanske?

Tony var fem när han kom till frisören med en bild på Connery som 007,i handen. Såna höga hårfästen i pannan, så ville han se ut, tack.

Han fick hoppa upp i stolen formad som en leksaksbil, och när det var klart tittade Tony i spegeln och fann samma pojkfrisyr som vanligt med rak lugg. Besviken vek han ihop bilden och stoppade i bakfickan.

Senast han klippte sig hos frisören hade han med en annan bild som han visade fram, en på Justin Timberlake. Han hissades upp och frisören satte saxen i håret, men det konstiga är att han blev så lik Sean Connery.

Kan han ha förväxlat bilderna kanske;)

Jag och min goa adept på avslutningsmiddagen!

Idag åkte jag till Klippan och överlämnade den lilla insamling vi har gjort till Maj-Britt, som drivit sin leksaksbutik i 68 år utan att haft semester.
Jag skrev på kortet:
”Vi läste om dig i tidningen Maj-Britt, och vi är många som har många goa minnen från din affär. Som tack för att du skänkt så många barn glädje gjorde vi en liten insamling som förhoppningsvis räcker till någon dags välförtjänt semester, och vill på detta sätt bidra till att det blir av. En tågbiljett för att hälsa på Hanna kanske?
Vill du hellre köpa blommor till köksbordet som ett bevis på vår uppskattning går det såklart också bra!

En stor kram från flera generationer Klippanbarn! Tack!”

Jag hoppas hon blev glad och så sa hon att jag skulle ”Hälsa och tacka”.

Sen pratade vi lite gamla minnen, jag köpte lite presenter till Tony (han har ett par specifika önskningar, och det är väl snart jul igen?) men när jag sträckte fram mitt kort och skulle betala sa Maj-Britt att hon inte tar kort.
Nä, det är klart. Jag sprang upp till bankomaten, och i Klippan är det nära till allt så det gjorde inget.

Jag gick och tittade en stund på avdelningen jag alltid var mest intresserad av som liten, den där alla fina dockor satt på en hylla varvat med gosedjur, och nedanför på ett klädsträck hängde alla fina dockklänningar på minihängare.
Det ser precis likadant ut idag, och jag hoppas hon hänger med några år till så jag hinner få barnbarn som jag kan få nöjet att handla till.

Maj-Britt har inga barn själv, men menar att tack vare leksaksaffären har hon lyckats hänga med och hålla sig ung genom alla möten med barn.

-Ja, och alla är väl glada dessutom när de kommer hit, undrade jag.
-Jo, men alla är inte glada när de går, de kanske inte fick köpa allt de ville ha, sa hon finurligt.

Nä, det kommer jag också ihåg, att tomten ibland hade glömt vissa av önskningarna från önskelistan.
Men det gjorde inget.
Nästa år hade Maj-Britt nya saker i skylten man gick och drömde om. Och skulle man önska nåt hon inte hade i skylten, så kunde man vara ganska säker på att hon hade det i nån låda bakom disken eller i källaren.

Hoppas Tony också blir glad för sin present förresten. Det var sista exemplaret av en ångmaskin i en solblekt kartong, och metatabletterna fanns just i en låda i disken.
Hon har koll på varenda pinal, härliga Maj-Britt!

Läser idag om ett företag som bestämde sig att lägga ner efter den strejk som initierades i protest mot dåliga arbetsvillkor. Ingen från företaget vill svara på frågor, och jag tycker den här artikeln är väldigt intressant ur journalist och läsarsynpunkt.

Jag fick flera frågor på testdagen angående mitt tidigare politiska engagemang, om jag trodde att det skulle kunna vara en belastning om jag skulle jobba som journalist. Jag tror tvärtom, att det är en styrka. Alla personer har rösträtt och de flesta röstar och tycker något, oavsett om de kommit ut ur garderoben eller ej och skyltar med det.

Vi kan ta Jens Orbach som exempel, som var journalist och programledare men senare blev socialdemokratisk politiker, skulle jag säga att jag varit lurad alla år jag tittat på honom och trott att han var objektiv? Nej, självklart inte, eftersom jag redan vet att majoriteten av journalistkåren enligt uppgift röstar socialistiskt. Och jag som läsare måste som jag brukar uttrycka det ”tugga innan jag sväljer” när jag läser artiklar, och kan ibland relativt enkelt se var journalisten befinner sig på den politiska skalan. (Även när det ska vara en objektiv rapportering lyser det ibland igenom),

I artikeln om strejken kan du göra ett tankeexperiment om hur du skulle skriva om du ville ha människor med dig, om du 1) tycker att det är bra med arbetstillfällen till vilket pris som helst, att det är bättre att ha ett jobb att gå till än inget jobb alls, eller 2) tycker att företagarna är fega som inte ställer upp på en intervju, och tycker det är viktigt att alla följer de villkor som gör arbetet drägligt.

Det finns alltid två sidor av ett mynt, och vilken sida som glänser starkast beror på styrkan på solglasögonen vi bär, och från vilket håll solen lyser på det.

Jag har olika utgångspunkter beroende på vilken stol jag råkar sitta på. Som anställd i ett stort bolag utan större påverkansmöjlighet har jag en inställning, och som arbetsgivare i ett familjebolag ett annat. Som ensamföretagare är det enklast, då behöver jag bara se till vad som är bäst för mig här och nu.

Redan i november när det var krisigt på SAS var det en intern aggressiv diskussion om just det här ämnet. Det ställdes ultimatum att gå ner i lön och upp i arbetstid, och argumentet var just att alternativet var nedläggning. Personligen tyckte jag det var en smal diskussion, grupper ställdes mot grupper om vem som skulle ge vad och det var en hotfull ton dem emellan. Någon grupp blev något mindre påverkade och det är klart att utifrån deras livssituation var det självklart att sätta press på andra som kunde vara orsak till att deras egen arbetsplats kunde försvinna. För dem var det uppenbart bättre att ha ett jobb med något sämre villkor än inget jobb alls. För andra i andra personalgrupper förändrade det livet totalt, där de ändå skulle vara tvungna att söka annat av ekonomiska eller arbetstidsmässiga skäl, för dem blev beslutet mer en axelryckning eftersom de personligen skulle påverkas på samma sätt.

Oavsett vem vi är så står vi oss själv närmast, och det kan vara bra att komma ihåg även i framtiden om det skulle vara krisigt igen. Liksom att diskussionen skulle må bra av att tittas på i helikopterperspektiv, vad innebär det här för samhället i stort? Vilken ideologi har vi, vilken människosyn och vilket samhällsklimat önskar vi?

Min kompis sa igår, när vi stod som ett gäng mellanstadiebrudar och shejkade loss till ”Disco Inferno” på dansgolvet:
-Det bästa är att vi allihop ser lika löjliga ut när vi dansar. (Det vill säga, om våra barn hade sett oss ja. Men det gjorde de inte).

Det var fint tycker jag, det där med att man inte behövde bjuda upp eller bli uppbjuden inom disco-eran, det var bara att ställa sig på en ledig fläck på dansgolvet och försöka hitta nån man kunde ha ögonkontakt med en stund, och annars dansa en tre-fyra i grupp (blandade kön och storlekar). Det var enkelt på nåt sätt, och alla stilar var godkända. Allt från ”vispen” till ”rumpshake” eller steg-fot-bakom-steg-fot-bakom. Man hörde aldrig ”där gjorde du fel” eller ”den andra vänsterfoten skulle det va”, man kunde ha 5 vänsterfötter om man kände för det.

Jag lade märke till att DJ´n visserligen hade en modern dataskärm med spellista (inga singlar eller LP på snurrande tallrikar) men han var tvungen att ta på sina läsglasögon han också för att kunna identifiera ordningen. Men jag uppskattade det, jag hade inte alls tyckt det var lika bra om det stod en 22-årig house-DJ utan god musiksmak som spelade sån musik som låter likadan hela kvällen.

(Kom dock att tänka på att min mamma på min tid påstod att Upside down, Disco Inferno och Nightfever också lät väldigt lika i sitt dunkadunka, men det gör det ju INTE).

Jag kunde inte stanna till stängning eftersom jag lovat hämta min dotter när hon kom hem från helgens danstävling, men det gjorde inget. Jag fick dansat och återuppleva stämningen i discolampornas sken, och därefter hämtade jag en 15-åring som jag sedan satt och pratade med till halv 2 vid köksbordet och fick höra allt om koreografi, sminkningen, domarna, hur killen som kom 2:a dansade, gruppindelningen, hur det var att sova på hotell, hur roligt det varit och hur det kändes att komma 3:a på sin första tävling.

Och där kände jag, att om jag hade haft ett leende på läpparna på dansgolvet, så spred det sig till mitt hjärta när jag tittade på henne som är min yngre spegelbild. Jag ville höra mer och jag kunde riktigt känna den där känslan av hur härligt det är när man är tonåring och kommer på att det finns en hel värld redo för äventyr att uppleva.

Det är det allra bästa med tjänstledigheten just nu, att inte känna tidspress i att uppleva sina barns tankar och känslor.
Jag ska ta vara på varenda sekund.

Jag vet faktiskt inte om det är bra eller dåligt, om det är en styrka eller svaghet, att gå igenom delproven och intervjun sen igår, igen och igen.

Jag var på skolan i god tid, om man väldigt gärna vill något lämnar man inte detaljer som ”sen ankomst” åt slumpen. En lördagsmorgon är det inte så mycket trafik, men under en timmes bilresa kan det trots allt hända mycket.

Vi stod och småpratade i vestibulen, och det är så fascinerande att man helt osynligt dras till människor man känner samhörighet med, utan ens ha öppnat munnen…

Det kreativa skrivandet tycker jag gick ganska bra, vi skulle skriva om vad som helst med utgångspunkt från 10 ord. Att skapa en röd tråd av 10 ord var kul, och jag skrev om Estelle.

Intervjun var som intervjuer brukar vara, lite nervöst och troligen pratade jag för mycket. Referatet vi skulle skriva var över en 6 minuter lång radiointervju, och det var inte helt enkelt tyckte jag, men jag tror jag fick med det mest väsentliga. Avslutningsvis var det ett test i nutidsorientering, som inte gick så bra. Jag är både intresserad och läser tidningen varje dag, men jag lägger inte saker jag anser oviktiga på minnet. Det är mycket som ska ha plats i mitt minne, och därför kommer jag inte ihåg vad SD´s uteslutna ekonomiska talesperson heter (även om jag skrev om honom och järnröret, när det begav sig). Jag kom inte heller på vad Maddes blivande man heter. Jag vet det, men jag tänker att om jag behöver den uppgiften i livet kan jag googla, alltså koncenterar jag korttidsminnet på annat. Fast igår hade jag behövt den och vi fick inte googla:)

Hur det går står skrivet i stjärnorna, det var nog ett hundratal kandidater på förmiddagens test och lika många som skulle komma på eftermiddagen. Jag tror det är knappt 30 platser, så konkurrensen är hård. Men jag känner att jag hade platsat, jag tror jag hade kunnat bidra till klassens totala välmående och jag tror min erfarenhet kunde vara en tillgång. Så jag håller tummarna att de som ska göra valet också såg det hos mig, och att jag ser mitt namn på listan av antagna i början av juni.

Det hade gjort mig så otroligt glad.

Eller jeans kanske inte är så dumt ändå.

Har ingen att fråga, vad har man på sig när man går ut i min ålder?

Jag har bara varit på parmiddagar och en och annan privat fest senaste 20 åren, det där med krogen har jag inte besökt sen UB40 just släppt sin ”Red red Wine”. Och kläderna jag hade då passar inte längre även om det finns en viss risk att de faktiskt KAN vara moderna eftersom tidevarv komma och tidevarv försvinna.

Sen har jag en trevlig liten trasa som mamma sparat i nån låda hon nu tvingat mig att flytta från hennes vind. Det är en discooverall jag sydde i 8:an, i blått glansigt tyg och handsydda paljetter. Visserligen sitter den också tajt, men jag var förutseende tillräckligt att välja ett stretchtyg, så med lite god vilja kan det gå.

Problemet med den är att jag kan vara helt säker på att få vara ifred, det är ingen som kommer vilja synas i närheten av mig om jag bär den, och vitsen att gå ut är väl att man vill socialisera sig?

Åh. Beslut, beslut.
Jeans och kavaj?
Nä.
Vita byxor och blus?
Nä.
En liten svart?
Nä.
En lite större svart?
Kanske.
Provning pågår.

Det finns en skillnad till mot förra gången jag var ute.
Då behövde jag inte läsglasögon för att få mascaran på rätt plats.
Och jag kunde se själv om den kladdade under kvällens gång själv, nu får jag lita på andras vänlighet att berätta för mig:)

En unge är i Katrineholm på ett läger med andra som också ska vara utbytesstudenter nästa år.
”Glöm inte messa mig” sa jag.
”Får se om jag hinner” svarade han.
”Det gör du. Det är jag som har fött dig, det är paybacktime. Ett sms räcker”.

Unge nummer 2 tävlar i street/hiphop i Hallsberg, och jag började hålla tummarna i samma stund som jag släppte blyertspennan efter skrivtestet. Men en liten statusuppdatering därifrån hade ju inte heller varit fel.

Han jag är gift med, är på ett tredje ställe, i huvudstan med mina svärföräldrar.

Själv är jag i Ramlösa.
Jag tänker vara otroligt busig och gå ut ikväll med några goa vänner, på ett ställe som har öppnat endast en kväll och är retro sen ungdomstiden. Det kommer vara gott om 50-åringar, kan man säga.
Men det passar bra, jag är ju snart där.
En go vän har lovat dansa tryckare med mig.
Can’t wait.

För tredje året har jag varit mentor till en gymnasieelev, och det är något jag är väldigt hedrad över att få vara.

Eleverna lämnar sina önskemål om att få ha en mentor, därefter sker en matchning, och sedan skriver de ett presentationsbrev och tar kontakt.

I år har jag haft nöjet att få lära känna ytterligare en ung person som jag för alltid kommer ha plats i mitt hjärta, de adepter jag haft har alla varit fantastiska personer som också lärt mig en massa saker och fått mig att reflektera över hur jag förhåller mig till omvärld, dåtid och framtid.

I slutet av april ”gör man slut” med sin adept, men självklart får man ha hur mycket kontakt man vill även i framtiden, och Facebook är ju ett bra sätt att hålla kontakten. Men själva mentor/adept-förhållandet bryts med en avslutningsmiddag där skolans kockar gjort maten, elever från lägre årskurser serverar och en lärare har gjort Jeopardy där man såklart kan nästan alla svaren från sin plats vid bordet. (Förra året tävlade jag med min dåvarande adept och kunde absolut inte komma på svaret på en enda fråga, det var totalt hjärnsläpp).

Jag kommer möjligen att få chansen att lära känna en ny adept redan innan sommaren som jag kommer att höra ihop med nästa läsår, och koordinatorn har viskat i mitt öra att hon har en matchning på gång. Jag är lite rädd att det blir copy/paste om jag gör ett fjärde år, men å andra sidan är de ju alla så olika och har olika drömmar och framtidsplaner. Och kanske kan man bidra även om det inte är så konkret alla gånger (Min första adept höll presentationer och där kunde jag konkret coacha honom, men när någon smider framtidsplaner finns ju inget rätt eller fel, om ni förstår vad jag menar).

Sa till min adept igår att hon egentligen hade mer koll på framtidsplaneringen än vad jag själv har just nu, och att vi kanske rentav skulle byta roller ett tag?
Jag sorterar dock bort planer som innefattar au-pair eller Grundlig militär utbildning, och det smalnar ju av valmöjligheterna åtminstone lite;)

Kommentar på bloggen:

”Hej!
Tänkte bara att du kanske känner denna person, eftersom ni jobbar inom samma företag (även om ni är många anställda ) Flög med SK 0158 och en av flygvärdinnorna var väldigt söt och trevlig (tror hon hette Bianca eller något likanande). Hon var i alla fall väldigt lik Sigrid Bernson i Let´s Dance. Om du vet vem hon är, så kan du ju hälsa henne från killen som hon hade lite ögonkontakt med då och då, och som satt i mitten av planet ungefär
För övrigt, så gillar jag din blogg, intressant läsning!

Anonym ”

Om du ser det här kollega, så kan du läsa hälsningen själv:)
(Ps jag har en mejladress till Anonym, mejla mig så vidarebefordrar jag den)

Ett litet tillägg till Anonym bara:
Om hon inte skulle höra av sig kan det bero på att hon har pojkvän/man och/eller att hon bara gjorde sitt jobb, att ha ögonkontakt står på sidan 1 i ”Instruktionsbok för flygvärdinnor”. Men om du känner på dig att hon flirtade med dig, så kan det ju faktiskt vara så:)

På lördag ska jag på testdag till journalistlinjen.
Jag ska intervjuas, skriva fritt, skriva referat och testas i nutidsorientering, och jag har pluggat på lite namn som man inte hör varje dag, tex Nicoals Maduro, Park Geun-Hye, Medvedev och Niinistö. Jag läser ju tidningar och försöker hålla mig uppdaterad, men är väl som de flesta andra: ”nära är mer intressant än långt borta”, varför jag inte har lika bra koll på tex Maduro i Venezuela som att Stoltenberg bojkottar Ryanair…

Tony, som är den mest allmänbildade person jag känner, satt och filosoferade över skeenden i vår tid, och varför de kommer stå i framtida historieböcker. Det var en intressant diskussion, och jag blir så full av beundran av att följa hans tankebanor. Han upphör aldrig att förvåna mig, och det är alltid positivt. Jag känner också att vi fortfarande efter drygt 20 år har mycket att lära av varandra, vi är bra på olika saker. Jag kan inte föreställa mig motsatsen, det måste bli trist om man bor ihop med nån där man känner att man läste ut sista kapitlet i livsboken redan för 15 år sen.

Jag är nervös för det här testet, jag tror jag skulle bli en bra journalist, men är orolig för att konkurrensen är för hård. Det är alltid väldigt många sökande till de få platser som finns, och det enda jag kan hoppas på är att min erfarenhet och mina studier det senaste året bidrar till att de tror på mig. Att jag ges chansen att utvecklas.

Skriva kan jag, och det delar jag med resten av Sveriges befolkning som gått ut 9:an. Alla lär sig det i skolan, och sen är vi mer eller mindre bra på det. Min väninna säger att ” alla kan sjunga” och att det blir samma sak, men jag är inte helt överens, till att sjunga krävs också viss naturbegåvning. Skrivandet kan man helt enkelt träna upp genom att skriva mycket, medan även om jag sjunger mycket låter jag inte som Carola.

Det som är hantverket i det, att formulera sig genom att använda språket fullt ut, det blir man bättre på när man varje dags konfronteras med ordlydelserna. Men inom journalistiken vill jag också lära mig koppla ihop mer av retoriken, välmåendet hos den jag gör reportage om så samtalet blir bra, och orden så jag kan förmedla en känsla och/eller ett engagemang ännu bättre. Jag vill lära mig mer, få kött på benen, veta hur proffsen gör. Jag vill arbeta med folkbildning, orättvisor, undersökande journalistik, korruption, opinion. Jag tror min bakgrund som familjeföretagare, egenföretagare, anställd i ett stort skandinaviskt bolag, och som också varit politiskt engagerad, kanske kan vara en fördel?

Ja, du läser rätt mellan raderna idag. Jag får ner tankarna och börjar spåna på vad jag ska säga på intervjudelen. Fast jag måste nog slipa lite på det där.

Håll tummarna på lördag förmiddag.

http://www.anettejernstrom.se/saljes/

Jag har handlat och sparat, handlat och sparat.
En del handlar om ren tristess-shopping, man är trött efter flygning, behöver lite luft och tar en tur utanför hotellet och minsann låg inte där en butik att besöka? Men, en sån tunika är ju exakt vad jag behöver?

Andra gånger har jag handlat till barnen, mycket i USA men också hemmavid på klädpartyn olikn, men när kläderna kommit hem har barnen inte varit lika entusiastiska som jag.

Inte bara kläder har bytt ägare genom min försorg, jag har såklart också handlat prylar, och det är inget jag är stolt över. Jag hade troligen kunnat köpa en bil kontant om jag inte varit så ivrig att göra av med lönen på en massa onödiga saker, men det är lätt att vara efterklok.

Jag har skänkt bort väldigt mycket, till familj, vänner och till välgörenhet, men det finns mycket kvar. Hade tänkt ställa mig på nån bakluckeloppis, men lite av prylarna kommer jag lägga ut på min hemsida, och se om det är någon annan som också vill shoppa billigt.

Det mesta är oanvänt eller bara lite använt.
Ska försöka lägga ut minst tre annonser per dag tänkte jag.

Läste just vad buden handlar om:
Ett bud är 1,2 % lönelyft från okt och ytterligare 0,5% ett år senare + inga garantier mot avskedanden, och motbudet är 5,2% löneökning för kabin och markanställda och garantier att ingen sparkas.

Hm, i november gick vi ner i lön och upp i arbetstid efter flera års lönefrys, och ändå är nidbilden att vi strejkar ”hela tiden”.

Inte för att låta som att ”…vi bodde i en skokartong på motorvägen…” men 1,2 + 0,5. det låter som ljuv musik mot det stålbad vi gått och går igenom. (Jag har daglig kontakt med kollegor, det är ingen dans på rosor…).

Tiden kan vara kommen när ordet ”bortskämd” inte står i samma mening som kabinpersonal längre;)

Det handlade inte om code-share, utan att Lufthansa har hand om groundhandlingen, och om ingen kan lasta ur bagaget är det ingen idé att flyga, fick jag berättat för mig.
Resten i inlägget stämmer dock. Blinkblink.

Jag kan inte hitta något skrivet om varför SAS också ställer in avgångar idag när Lufthansas personal strejkar, men jag förmodar att det har att göra med att de ingår i Star Alliance och SAS och Lufthansa har Code-share, dvs delar på vissa linjer. När man samarbetar gör man det för att man delar på de attraktiva slot-tiderna och avgångarna, det behöver inte gå två halvfulla plan på samma tid.

Jag vet inte säkert att det är anledningen, men det skulle vara troligt.

Jag vet inte heller om det är helt sant att strejken bara handlar om en löneförhandling, och i så fall skulle det vara intressant att veta var buden står. Om det handlar om 20% lönnedgång eller det handlar om 2% lönuppgång. Eller också att villkoren är inbegripna, att man vill lägga över produktion på ett underbolag av lågpriskaraktär, där helt nya arbetsvillkor och löneläge råder. Ett ”Take it or leave it”- ultimatum.

Den debatten blir lätt ideologisk, där ena sidan hävdar att ”Det är väl bättre att ha ett jobb än inget alls, och att personalen måste vara med att bidra” eller å andra sidan ”Det måste vara möjligt att kunna leva på sin lön och att det är omodernt att vara livegen”.
Skulle man ställa sig objektiv kan man säga att båda har rätt på sitt sätt. Om man själv sitter i en trygg anställning med 40 timmars arbetsvecka (alternativt i ledande position med motsvarande 6 flygvärdinnelöner i månadslön) är det kanske lättare att ha den först nämnda inställningen, medan om man arbetar i en utsatt bransch själv (lärare och sjukvårdspersonal?) kanske mer håller med om den sistnämnda? Vi gör ju så vi människor, vi utgår från oss själv och ritar världskartan efter vilken slipning vi har på våra glasögon.

Men om man ser frågan i ett större perspektiv, så kommer ordet ”lönedumpning” omedelbart upp som en delfråga. Är vi villiga i Europa att byta ut vårt skatte-och välfärdssystem genom att hyra in låglönepersonal till vissa (eller alla?) tjänster från utländska bemanningsföretag inom tex service och vårdsektorn? Om kommuner börjar snegla på flygbranschen och börjar titta på personalkostnaderna och ta efter även för lärare, vårdpersonal, kommunanställda tjänstemän och politiker, var eller när går gränsen för när skatteintäkterna minskar så mycket att det påverkar verksamheterna?

Ett av problemen ligger i kortsiktigheten, politiker jobbar i 4-års-perioder, det är en fråga om att vinna val. VD i företag sitter normalt bara 4-5 år, sedan anses det rätt att gå vidare till annat bolag, och på samma sätt arbetar vederbörande att på kort tid ge aktieägarna så god avkastning som möjligt. Det finns inget incitament att arbeta långsiktigt, eftersom man inte vet om man är med då, kort sagt.
Detta är ett generellt problem inom alla områden, alla vill sätta sitt fotavtryck för att kunna ha en vidare karriär. För en politiker att bli omvald, för en VD att bli erbjuden en annan tjänst.

Det är på ett sätt en spännande tid vi går till mötes, men samtidigt gör det mig lite ledsen att vi inte är mer rädda om det unika i vårt välfärdssystem. I många andra länder är utslagningen av människor hänsynslös, i Sverige har vi trots allt ett trygghetssystem (det har brister, men det finns). Jag hoppas mina barn och barnbarn också får möjlighet att ta del av välfärd och ha möjlighet att konkurrera om jobben.

Vår son ska vara DJ på en fest ikväll och medan jag körde dottern till väninnan lyssnade jag på ”Ballroom Blitz” (eller hur det stavas, på den tiden hade de flesta låtar namn på låtsasengelska, man kunde ju inget annat) och sen ”Last night a DJ saved my Life” på högsta volym i Tonys merca.
Körde förbi ett yngre gäng killar som tittade stort, och funderade på att rulla ner rutan och berätta om Rakt över disc med Clabbe, Poporama och Discorama med Kaj Kindwall, och att det minsann var bättre musik förr.
Men det gjorde jag inte.
Jag koncentrerade mig på texten istället: A DJ SAVED MY LIFE FROM A BROOOOKEN HEART… (Jag sjunger riktigt bra till hög musik i bilen ska jag be att få tala om)

Vaknade tio i fyra i morse av ett tjutande brandalarm (det väcker typ halva nordvästskåne och är kopplat till huslarmet). Men varför det gick igång vet vi inte riktigt.
Nog för att jag drömmer heta drömmar om min man ibland, men såååå jäkla känsligt är väl inte brandvarnaren?
Jag bara undrar?

Bra tack.
Jag har gått ner 5 kilo, men har nu stått stilla en vecka trots att jag inte fuskar.
Min son säger att jag nu äter för lite för att hålla igång förbränningen, så jag får experimentera lite för att hitta min nivå, jag vill ju ner 7 till.

Men jag känner att jag mår bättre, bara genom att inte äta socker och snabba kolhydrater är jag mindre uppjäst, mindre sugen och har mer energi. Visst tittar jag på chokladreklamen eller fredagsmys-reklamen och drömmer mig bort till hur det smakar och då saknar jag det, men inte så länge. Lakrits-te är ett tips, det lugnar drömmarna lite grand, och annars finns det kryddiga Yogi-teer som också tar bort det som triggar som värst.

Yoga är också bra mot godissug, man vill inte ”skita ner” kroppen efter ett yogapass, helt enkelt. Annars är viktnedgång inte bara lätt som en plätt, jo, kanske att gå ner, men att hålla det och hitta balans är svårt. Om man levt på annat sätt länge, så är det vanor och mindset som ska ändras från grunden, och det gör man inte på ett par veckor.

Men jag försöker. Jag vill känna mig fin. Jag vill ha mer ork till allt jag gör. Jag vill känna mig stark i kroppen. Och jag har inte bråttom, jag håller på att lära mig tålamod samtidigt. Hm, kanske det är det svåraste?

Att plugga interkulturell kommunikation är väldigt socialt, med mycket övningar och diskussioner. Vi är en klass med många olika nationaliteter, vilket är intressant också för att det går att fråga saker man kanske inte skulle gjort annars. Inga frågor känns dumma, och det är också tydligt att vi alla bär på mer eller mindre fördomar trots att vi som går där nog inte tycker att vi har fördomar alls.

I måndags gjorde vi en övning där vi skulle gradera karaktärerna i en berättelse som ”mest sympatisk/minst sympatisk”, och det var själva diskussionen som var intressant, vilken bild vi hade och varför. Det var inte alls samma resultat, någon tyckte vissa drag var sympatiska, andra tyckte tvärtom. Fast man vet att man tycker olika så är den typen av övningar väldigt intressanta just för att man får del av andras aspekter man kanske inte ens själv tänkt på, och det hände också att man frångick sin ursprungliga idé när man hört andras argument. En styrka som jag ser det.

Sen ändrades berättelsen och karaktärerna. Läraren sa:
-Nu säger vi istället att den unga kvinnan i förra berättelsen är en ”medelålders svulten kvinna…” och medan han sa det fäste han blicken på mig.

Jag lade demonstrativt ner mina läsglasögon på bordet framför mig, spelade lite stött, avbröt honom och sa:

-Och varför tittar du på MIG?

-Ehh, ja, eh, nånstans ska man ju hålla blicken… sa han och tittade åt ett annat håll.

-Jojo, men jag är ju medelålders, sa jag, men svulten är jag minsann inte!

Han blev röd om kinderna, och det utbröt ett gapskratt. När vi slutat för dagen och medan jag packade ihop mina böcker sa jag:
-Vad var det du kallade det igen? Svulten?

-Inget jag känner igen, sa han, och log.

När vi stod i hissen ner efter lektionen sa vi till varandra att det är en rolig kurs det här.

Och det är den för att vi gör den rolig. När många bidrar till ”roligt” så blir det roligt. Alternativet är att det varit rena föreläsningar utan inslag av egna berättelser och uppfattningar, och då hade kursen varit mycket fattigare. Faktiskt.

Share on facebookShare on twitterShare on pushaShare on emailMore Sharing Services

Jag ska alls inte klappa min egen skuldra och säga att jag alltid agerar moraliskt riktigt och inte står mig själv närmast, för där är jag inget undantag. Jag tittar också i min egen plånbok vid inköp av produkter och tjänster och värderar om jag anser att tex Fairtrade-varan är värd dubbelt. Orkar jag alltid bry mig? Nä. Jag köper också kött i plasttråg utan ordet ekologiskt på etiketten trots att jag vet bättre.

Men flygbranschen och Ryanair är min käpphäst, och jag blir så förtvivlad över hur cyniskt de jobbar i allt från arbetsvillkor till kundomhändertagande. Det är inte sagt att det är en dans på rosor i andra flygbolag, men i dagens artikel på Flygtorget reder man ut begreppen och gör jämförelser.

”De drygt 12 000 anställda inom SAS varje år betalar cirka 7,5 miljarder i skatt till sina tre hemländer”, är till exempel en siffra värd att notera, eftersom Ryanairanställda inte betalar sin skatt där de är baserade utan på Irland.

”- Ryanair hävdar ofta att deras flygverksamhet skapar synergier och si och så många arbetstillfällen där de flyger. Summan 7,5 miljarder gäller bara de anställda, skulle också vi börja tala om synergier blir det enorma summor. Men det kan ju inte bara vara vi i SAS som ska betala in till det offentliga.” är också ett citat värt att notera liksom:
”- Konkurrens är normalt och sunt, men det ska vara på lika villkor. Jag menar att det nu krävs en insats från politikerna för att se till att villkoren verkligen blir lika.”.

O´Leary själv uttryckte det som följer på en presskonfrens:
”– Alla våra anställda jobbar i Irland, de följer reglerna på Irland och de får betalt i Euro och måste följa irländska lagar. De måste betala skatt på Irland eftersom de jobbar på Irland, sa han till den norska tidningen Dagbladet.”

Knut-Morten Hansen ifrågasätter hans resonemang:

”– Det finns en stor kreativitet kring hur bemanningsföretag, utlandsbaseringar och annat kan sänka kostnaderna, men det är ju inte de anställda som ska betala de låga biljettpriserna. Vi måste se allt i sitt sammanhang.”

Det har han rätt i. Men han glömmer en liten detalj.
Om människor vägrade flyga med dem, om de valde att prioritera flygbolag som betalar sin skatt i Skandinavien, värnar om arbetsplatserna, skattepengarna och välfärden samtidigt, så hade vi aldrig behövt ha den här diskussionen.

Som lovat kommer här min motivationslista, vilken jag presenterar i bilder:

På femte plats: Utsikten
Ovanför molnen lyser alltid solen, man får ljuset även under den mörka årstiden. Molnen ser olika ut hela tiden, och man känner sig liten i universum. Det gör en ödmjuk.

På fjärde plats:
Mat från hela världen, det är spännande, och många av middagarna har jag ätit med kollegor jag fått möjligheten att lära känna genom den sociala samvaron det är att äta ihop. Många förtroenden, många skratt och några empatiska tårar.

På tredje plats: Passagerarna
Passagerarna skulle också kunna hamna på delad förstaplats, men alla passagerare gör en inte lika glad. Ibland blir det bara ett jobb vilket som helst, medan när man har genuina möten med passagerare, där man ger varandra energi och skrattar ihop och pratar, det ger minnen och gör jobbet till en livsstil.

På andra plats: SAS-andan
Det har skrivits avhandlingar som försökt sätta ord på vad SAS-andan är, och även jag blev ombedd att skriva ner vad den innebar vid nåt tillfälle. Det var en svår uppgift, för det är en känsla som är svår att sätta ord på. Alla som jobbar där vet vad jag menar, och bilden nedan är ett exempel på hur vi ger varandra arbetsglädje. Små saker betyder mycket när det kommer till att bli sedd. Att bjuda på sig själv, att orka göra det lilla extra, att orka skämta, skriva meddelande och ge en kram.

På första plats: Kollegorna och vänskapen

Alla som slutar som får frågan vad de saknar mest svarar ”Kollegorna”. Det är inte så konstigt. Vi kommer ofta varandra väldigt nära, eftersom kollegorna också får representera vänner och familj när man är hemifrån. Alla klickar man inte lika bra med, men det brukar alltid finnas minst någon i varje besättning som man kommer nära. Vissa blir vänner för livet.
Facebook underlättar kontakten och vänskaperna kan behållas trots att det är svårt att ha IRL-relationer utanför jobbet, om inte den ena är ute och flyger gör den andra det, men Facebook kan man öppna var man än befinner sig och Facetime är också ett sätt att umgås.
Kollegorna kommer på plats 1 av anledningen att under alla år jag arbetat har jag bara träffat en handfull jag inte trivts med eller kommit så bra överens med, det är rätt coolt när man tänker på det. Att ha världens bästa kollegor, det måste vara unikt:)

I vår tidning har senaste dagarna avslöjats hur kommunpolitikerna blev grundlurade av några fastighetshajar vid ett par fastighetsförsäljningar. Den samme kommunale tjänstemannen var inblandad i båda affärerna, men ingen vill uttala sig och det var så pass längesen så minnet har blivit svagt hos inblandade. Det enda som är säkert är att det efterlämnat en bitter smak på tungan, tänk hur naiva människor kan vara. Å andra sidan fanns kanske inte skäl att vara extra kritisk, vad vet jag. Man måste ju också våga satsa ibland för att kunna vinna, det var kanske så de styrande tänkte?

I vilket fall får det mig att fundera på vilka det är som är våra politiker som är satta att fatta dessa beslut, och vågar satsa skattepengar på projekt. Några är fd lärare, några kommer från vården och omsorgen, några har aldrig arbetat med annat än politik, några från industrin. Det är heller inte krav på att ha någon hög akademisk utbildning utan ett starkt engagemang är oftast tillräckligt för en politisk karriär.

Den som arbetat som fastighetshaj till exempel, söker sig inte till lokalpolitiken. Det är alldeles för lite arvoden för att det skulle vara intressant. Inte heller framgångsrika företagsledare skulle byta ut sitt jobb mot en politisk gärning, det är i alla fall inte så troligt.

Så, det kanske inte är så konstigt ändå, att lokalpolitikerna blev/blir överkörda och lurade? Har man inte varit i den världen kan det inte vara lätt med cynismen?
Kanske?

http://www.travelreport.se/2013/04/12/norges-statsminister-bojkottar-ryanair/

”Ny kritik” står i artikeln -dvs det finns även ”gammal kritik”, och ja, det finns mycket att kritisera för. Långt innan jag började skriva blogg började mitt tvivel gentemot hur flygbolaget arbetade. Inte affärsidén: att skala kostnader och ge ett billigare alternativ. Konkurrens är bra! Att erbjuda passagerare billiga biljetter genom att flyga på mindre flygplatser genom att de har lägre landningsavgifter tex, eller att ta betalt för bagaget för de faktiska som använder det istället för att baka ihop det och dela kostnaden på alla, tja, det är väl heller inte mycket att prata om.

Nä, det är när det blev en av-art, när tvivlen började komma att de skaffade sig fördelar genom att låta små kommuner betala dem ”marknadsföringsbidrag” o likn för att de ska välja deras flygplats, att personalen jobbar under det som benämns ”slavliknande förhållande”, att de vägrar teckna kollektivavtal (varför finns det ingen fack tror ni? är det personalen som inte vill? eh?) och att folk kan få sluta på dagen om de tex är sjuka.

O´Leary själv sitter på en presskonferens i Tyskland och påstår att det ska ingå ”blowjob” (”Vad heter det på tyska” säger han, ”eller har ni inte blowjobs i Tyskland”). Klippet finns på Youtube och är troligen även det en marknadsföringskupp, men är det verkligen roligt? Värdigt en flygbolagsdirektör? Eller när han kallar sina passagerare för idioter? För mig känns det som 40-talet ringde och ville ha tillbaka sin jargong.

Jag har träffat ett par piloter som varit där en kort tid och som sedan slutat. Jag har fått höra några stories som får mig att tappa öronen. Jag har lust att säga ”men gå till tidningen och berätta”!!! Men svaret på det är att det inte förändrar nånting, därför att företagsledningen alltid bemöter den typen av kritik med att berättaren är bitter för att den ”fick sluta” och bara vill skada bolaget, inget att bry sig om.

Igår på nyheterna var det en fd värdinna som uttalade sig om de fruktansvärda villkoren, och hur hon blivit uppmanad vid anställningen att inte uttala sig till media. Vad har en enkel person att sätta emot om man skrivit på ett papper, om bolaget skulle välja att göra rättssak? Och vem är villig att avslöja i efterhand när man inte kan tjäna nåt på det, jobbet vill man väl inte ha tillbaka ändå, alltså lämnar man det och pratar med grannen.

Jag tycker som norska statsministern, att man ska bojkotta, och välja annat flygbolag. Ja, det skiljer några hundralappar kanske (inte alltid, det beror på vilken dag, om man har bagage och hur lång marktransporten är och vad den kostar samt vad man vill med sin resa) men då tar man eget ansvar precis som när du handlar andra varor Fairtrade. Det finns inga flygbolag idag som har glassiga villkor för sin personal, så du behöver inte känna att du bidrar till någon flygandes lyxtillvaro genom höga biljettpriser, men skillnaden är att övriga har en balans mellan fack och arbetsgivare där man förhandlar och tar tillvara det mänskliga kapitalet.På Ryanair är det ordet totalt okänt, verkar det som.

Jag satte ner foten för längesen med min åsikt. Stoltenberg har också han satt ner foten, och det säger mig att jag inte har fel. Fast det visste jag redan.

Jag fick ett mejl som kanske kan ordna finansieringen för inköp av ett flygplan? Vad behöver jag mer? Ett par piloter kanske (det finns säkert några som gör det gratis bara för att skrapa ihop flygtimmar) och jag ska sy mig en snygg uniform i 80-tals mintgrönt och axelklaffar. Vad kan gå fel liksom?

Ska bara svara på hotmailet med erbjudande om billigt lån så är det klart:

”Hallå

Ansök om lån idag för att möta upp dina finansiella behov, detta ädla företag ger ut lån till en kurs av 2%, från 5.000 $ till 100,000.000 $, Observera att detta företag ger lån arround den globala världen…”

Hallå, Arround den globala världen, perfekt, det är ju dit vi ska flyga!:)

Jag är inte så förtjust i listor, men idag tänker jag presentera en lista av irritationsmoment. Det kommer även en med favoritmoment så småningom, men vi tar de dåliga nyheterna först tänkte jag.

5. Fötterna på väggen eller framförvarande armstöd.

För mig känns det här lite som ”Känn dig som hemma”. Och som David Batra mycket riktigt påpekade i sin ”Det här var ju tråkigt” så är ju det uttrycket något man säger men inte menar. Jag tycker det känns ofräscht att sätta upp fötterna på väggen, och med skor blir det fläckar. Utan skor är risken stor att fötterna sprider odör och risken ökar markant om personen inte heller har strumpor. Det är helt enkelt inte trevligt. Fötterna på framförvarandes armstöd är ju så dumt så den behöver jag inte ens utveckla.

4. Två-åringar kan tänka jättelänge om de har många val.

När familjer reser ska de ofta på semester. Härligt! Barn är också underbara och ofta får man goa leenden och de strålar över det faktum att familjen är tillsammans och ute och FLYGER. Men tyvärr hinner man inte prata och gulla mitt under serveringen, det är ofta tidspress för att alla ska få dricka i samband med mat, bröd innan man hunnit äta upp och kaffe lagom till desserten. Alla kan se att man kommer med drinkvagnen, och då kan det vara bra att i god tid fråga sina barn vad de vill dricka. Inte vänta till frågan ”Vad vill ni dricka?” och då fråga småbarnen. Då blir det lätt:
-Vad vill du dricka?
-Vet inte
-Vad finns det?
-Vatten, juice och läsk till exempel.
-Har ni juice?
-Ja
-Vill du ha juice?
-Eller vill du hellre ha cola?
-Har ni Sprite?
-Ja
-Vill du ha Sprite?
-Eller vill du ha äpplejuice?
-Vet inte
-Nu får du bestämma dig älskling, flygvärdinnan väntar!
-Vet inte
-Har ni vatten?
-Ja
-Då tar vi en cola.

Inte för att jag inte vill vänta, men för att jag måste ta hänsyn till 200 gäster till. Jag känner att de blir irriterade på familjen och på mig som inte skyndar på, så för att undvika det, kolla med barnet innan vad de helst vill ha.

3. Bristande respekt för andra.

Att flyga är ett kollektivt sätt att resa. Det betyder att på till exempel nattflygningar vill många sova. Utanför fönstret på östflygningar är det morgon igen väldigt snabbt, det är ljust, och därför drar vi ner shades för att skapa mörker. Om en person är vaken och drar upp sin innebär att hela kabinen lyser upp och alla vaknar.
Eller samtalsnivån med grannen. Om alla sover runtomkring kanske man kan tänka sig att prata med små bokstäver för att visa hänsyn? Party-party lämpar sig dåligt på flygplan, alkohol som ofta förknippas med party-party, är en ännu sämre kombination.

2. Bagaget lastas av på första raden

Om någon fått plats på rad 20, bör handbagaget följa med till rad 20, inte dumpas i första bästa bin på första raden för att hämtas när man går av. Varför är ju uppenbart, men det är vanligare än du tror. Sen står vi där tätt på avgångstid, med passagerare som ska sitta långt fram som inte ens får ha sitt bagage på golvet, och det är fullt, fullt, fullt. Vi måste stuva om, fixa, trixa och tiden går. Slot-tid kanske missas och folk missar vidare förbindelser pga försening. Om man lägger förstaradspassagerarnas bagage längre bak kommer de inte av utan måste vänta tills alla lämnat innan de kan gå bak och hämta, inte uppskattat alls. Och de betalar mest för sina biljetter.
Fundera inte ens på det, lägg ditt bagage i hyllan ovanför där du ska sitta!

1. Det är trevligt att hälsa

Jag står i dörren och hälsar, eller i kabinen. Jag säger HEJ till alla som kommer ombord om jag står i dörren och det går liksom inte att missa mig. Ändå, flera gånger om dagen kan jag känna mig osynlig. Jag bemödas inte med en blick, än mindre en hälsning eller nick. Jag har lust att ta tag i personen och säga ”Här hälsar vi”, eller ”Såg du mig inte?” eller ”HÄÄÄJJJ, sa jag” eller kanske ett ”BUU” som när man ska skrämma nån. Men det hade ju varit konstigt.
Att hälsa är enkelt och skapar god stämning, och genom att le mot varandra ger vi varandra bekräftelse ” jag har sett dig!” och hälsingen gör också att vi bjuder varandra på energi. Glöm inte att bemötande och service ofta är en tvåvägskommunikation, och att det man ger ut kommer tillbaka.
Vi skapar en go flygning tillsammans.

Välkomna ombord. Spänn fast säkerhetsbältena och njut av att inte kunna springa milen, prata med kunder i mobilen eller jaga mellan affärsmöten. Relaxa, läs en bok du aldrig annars hinner och snacka lite med grannen (kanske är en framtida BFF/affärspartner/eller intressant person eller snicksnacka med besättningen. Vi är sociala, pratglada varelse som gärna bjuder på oss själva och älskar att serva.
Men glöm inte att säga HEJ när du kommer. Det är den viktigaste punkten.

Fick en del mejl om vilka produkter jag använder, och de kommer från www.slanka.se och de har just nu ett erbjudande:
KAMPANJ
Köp 2 askar (42 st) Slanka milkshakes och soppor, blanda gärna.
Du får på köpet 4 st Måtidsbitar/bars (2 ChokladToffee + 2 ChokladMint) värde 120 kr (30 kr/st).
Gäller 2-14 april, eller så länge lagret räcker.
En gång per kund.
Man beställer på nätet via återförsäljare.

Fördelar med denna metod: Man får en kickstart. Man fuskar inte så länge man bara dricker. Det är lätt att planera. Det är enkelt, tre shakes per dag och 3 liter vatten första tiden.

Nackdelar med metoden: Ett risktagande att man byter ut en problematik (socker, matmissbruk) mot ett annat (att undvika laga mat och göra det lätt för sig att skaka pulver). Att det inte är vad kroppen egentligen vill, den vill äta sund kost och röra sig, och låta viktminskningen ta tid eftersom uppgången gjort det. Man är fokuserad vid mat och dofter och längtar efter att tugga.

Men, det är också känt att ALLA metoder fungerar. Problematiken med övervikt är att det sitter i huvudet, så om man inte samtidigt jobbar med att ändra sin inställning och sin grundläggande värdering om vilken betydelse maten och onyttigheter ska ha, så kvittar det vilken metod man för en tid använder.
Om man använder mat/godis till att mätta/belöna/trösta/peppa/hålla sig vaken, så kan man ha svårt att hålla viktnedgången efter kurens slut hur mycket man än ansträngt sig. Man kan inte tänka ”när jag slutat banta på tisdag ska jag unna mig en pizza”.

Jag inser också att jag förmodligen livet ut måste försöka hålla mig från socker, förutom en dag i veckan då jag planerar tillåta mig om jag har lust. På sikt kanske jag inte har lust? Kanske jag säger ”Nej tack, jag är faktiskt inte sugen”.
Skulle vara härligt.

Man uppmanas att inte väga sig varje dag, eftersom det inte ger ett rättvisande resultat. Men jag kan inte låta bli. Och hittills visar vågen på 5 kilo mindre än när jag startade min kur.

Jag följer schemat exemplariskt eftersom jag tror på att göra saker fullt ut och till 100%. Det är så lätt att säga att nånting ”inte funkar” om man gör sin egen variant, och jag vill ge min kropp de bästa förutsättningarna eftersom det tar rätt hårt att vara så disciplinerad. Det hade varit så mycket lättare att smyga i sig ett knäckebröd eller några russin när man är sugen (det är man!) men då försöker jag tänka på vad mitt mål är. Jag vill bli av med sockerberoende, att småäta, och så vill jag gå ner de kilo jag gick upp förra året när jag hade diskbråck.

Vanor tar tid att ändra, ungefär 3 veckor säger man, och då vill jag ge den tiden att komma fram till att jag klarar mig fint utan kakor och smågodis.

Det jag längtar efter är faktiskt sund, gärna ekologisk mat, men däremot inte alls sugen på wienerbröd. Ett gott tecken.

NU tar vi nästa 5 kilo, och därefter ska jag balansera mig fram till vad jag ska äta och hur mycket, och en dag i veckan ska jag tillåta mig att njuta av vin, efterrätt, snacks eller kaka till kaffet om jag känner för det. Jag har ingen ambition att leva asketiskt, och god mat och dryck hör också till livets goda jag inte vill avstå från helt.

Allt i balans i en samarbetande kropp, så tänker jag.

Pratade med en kollega igår som berättade att hon fått en lite ovanlig fråga på en nyligen gjort flygning. När hon sträckte fram brödkorgen (full av flygplansbullar) undrade en passagerare:
-Vad är det för bröd?

(Det är inte glutenfritt och innehåller troligtvis vetemjöl, kanske rågsikt och lite jäst, skulle jag gissa). Han tog en och åt med god aptit.

Vi blev lite fnissiga när vi kom på vad man kunde ha svarat honom:

- Det är knäckebröd!
eller

- Det finns en dödligt giftig bulle bland de här 30 bullarna, men ingen vet vilken.

Min omedelbara tanke när hon berättade var att han kanske var allergisk och därför undrade, men det var han tydligen inte. Och om han skulle vara glutenintolerant, så har han nog varit det ett tag och vet med sig själv att bröd generellt innehåller gluten, och man därför inte chansar. Så vad det korrekta svaret på hans fråga egentligen skulle vara, vet jag inte.

När min dotter nu börjar vistas ute i vimlet oroar jag mig på alla sätt för allt som kan hända. En klassisk mammaproblematik. Jag försöker också härleda min oro, dvs fundera på varför jag känner som jag gör, om det är något jag just läst i tidningen eller om det är något som är verklighetsförankrat, troligt eller möjligt. Eller det bara är hjärnspöken.

En del saker jag oroar mig för angående henne är sådant jag själv erfarit, där det gått bra men kunde gått dåligt eller gått dåligt och jag med facit i hand borde gjort annorlunda. Det vill jag såklart också förmedla till henne, ”gör inte som jag gjorde för det var inte bra”.

En gång det hade kunnnat gått illa, och var nära att göra det, var efter en flygning. Jag var väldigt ung när jag började flyga, och ganska naiv och godtrogen. Det kan vara en god egenskap, att vara öppen och tro gott om alla, eftersom man på det sättet har ett oskyldigt förhållningssätt till sina medmänniskor vilket kan vara attraktivt och skapar god stämning. Nackdelen är att man ibland inte ser faror eller människors baktankar eller egoism.

Denna kväll (för preskriberat längesen) hade vi flugit en ganska lång arbetsdag och vi i besättningen bestämde oss för en debriefing på mitt hotellrum. Vi köpte med oss lite hämtmat, tittade på nåt TV-program ihop, och sen började en efter en att droppa av. Alla utom en, en manlig kollega. Jag retade mig lite att han satt kvar, jag var också trött och började skruva lite på mig och konstaterade att det ju var en dag imorgon också och att vi kanske borde säga tack och god natt.

Han böjde sig fram och skulle ha en kindpuss, men fortsättningen gjorde mig totalt chockad, han försökte kyssa mig och lade en hand över midjan. Med avsmak satte jag upp en hand mot hans bröst och sa ”nej, nej, stopp där, gå nu”. Han gjorde ytterligare ett försök och jag spjärnade emot och visade på alla sätt att jag inte ville, och han reste sig och gick.

Chockad ringde jag kapten, och berättade vad som just hänt. Han var en fantastisk hjälp, och stöttade mig genom att säga att hände nånting mer, eller om han skulle komma tillbaka, såskulle jag inte öppna och jag kunde ringa honom när som helst under natten. Sen sa han: Och så ska du berätta för honom, att händer detta en gång till så kommer du aldrig flyga med honom mer och också berätta för alla varför.

På natten knackade det på min dörr, jag vet inte om det var han, men öppnade inte. På morgonen nonchalerade jag honom och han undrade om jag var sur. En perfekt uppbjudning till den kommentar kapten sagt kvällen innan på telefon om att ”aldrig flyga mer…”, och jag tror den gick in.
Han gjorde aldrig nåt mer mot mig.

Det kunde gått illa. Han var stor och tung, jag hade inte kunnat göra mycket. Men det gick inte illa, och det var tur.

Det är såna här saker jag är rädd ska hända min levnadsglada dotter till exempel, men att det inte skulle gå bra. Det finns en massa idioter, det lär man sig, och ibland önskar jag att jag var drygt 20 och hade all erfarenhet jag har idag, haha, då hade man ju varit livsfarlig. Och hade det som hände då hänt idag hade det varit en skillnad till, mannen hade fått känna på hur kampsport kan kännas. Hur han hade förklarat sin brutna tumme för sin familj hade inte varit mitt problem.

Vi känner ju oftast inte varandra och tar alltid i hand och presenterar oss med namn innan vi ska flyga. Även om man kanske flugit tidigare har man möjligen glömt namnet, så det är av hövlighet att slippa behöva fråga ”vad var det du hette igen”. (På långlinjer händer det dock ibland ändå, där får man upp till 12 nya namn man kanske inte hört förr, och det händer att man behöver be ett par-tre repetera).

Denna dagen flög jag med en kapten jag hade flugit med förr, som jag dessutom kände vid namn, men vi tog som vanligt i hand ändå och han sa:
-Hej. Ole. Men du kan kalla mig ”Badboy”.

Jag skrattade gott och förstod på en gång att det skulle bli en kul flygning, det blir det när man har gott och skämtsamt humör. (Det är förresten hela hemligheten med flygningar utöver det vanliga, det är när passagerarna märker att man tycker det är kul på jobbet).

Så var det dags för avgång, jag stängde dörren, kollade latches på vagnarna en sista gång innan start, gjorde demonstrationen och lyfte luren för att lämna ”cabin clear” till kapten.

-”Då är det cabin- clear… badboy”!

Jag hörde honom fnissa. Det där var varken reglementsenligt eller tillåtet, och det spelas dessutom in på band i svarta lådan, så det var ju tur att det inte hände nåt så haverikommissionen hade lyssnat och undrat vad i hela friden jag menade med det:)

http://www.travelreport.se/2013/04/03/flygbolaget-som-tar-betalt-efter-vikten/

Omedelbart vid genomläsningen trodde jag det handlade om ett eftersläpande aprilskämt eller ett gammalt hederligt Ryan-PR-trick: föreslå vad som helst för att få folk att skriva om det på sina resesajter och bloggar. Och naturligtvis kan det vara så, och jag ramlar rakt i fällan. (Fast det är ju inte första gången i så fall, spontana känsloyttringar om flygbranschen tillhör mitt signum).

Samoa Air vill ta betalt per kilo vikt, oavsett om det är bagage eller kött (dvs personer). De hävdar själv att det är rättvist och att det är barnfamiljerna som kommer tjäna mest på tilltaget. Men jag kan riktigt höra ordet ”KRÄNKNING” i incheckningskön och eventuellt om det var jag hade jag troligen också blivit en drama-Queen. Om någon bad mig stiga upp på en våg, titta noggrant på siffran och fnissa lite grand eller himla med ögonen, då hade jag också lagt handryggen mot pannan, himlat tillbaka, tittat ungdomen (klart det är en ung snygg man eller kvinna de sätter på vägningsuppdraget för att strö salt i såren) djupt i ögonen och sagt ”Och vad menar ni med att ha en felsinställd våg, VA?”.

Eller hade jag rest med ett annat flygbolag som inte utsatte mig för denne traumatik, rättvisa är inte alltid känslomässigt försvarbart;)

Jag har haft ledigt en hel påsk. Det är väldigt många år sen, jag tror det var 2001 senast. Annars har jag jobbat några av dagarna och anpassat påskfirandet efter jetlag och tidiga morgnar.

Hade föreställt mig den som på bilderna på framsidan av veckotidningarna vid kassan ”Laga läcker påskbuffé” och ”Gör ditt eget påskpynt”, med familj och vänner samlade vid ett dignande matbord med gula kycklingar och fjädrar.

Men riktigt sådär puttinuttigt blev det inte.

En av lastbilarna på firman brann första påskdagen. Efter ett inbrott på den arbetsplats där de är och jobbar, tuttade tjuvarna fyr på bilen. Det kommer ta massor av kraft och ansträngning med rapporter, försäkringsbolag och stillastående några dagar. Det kostar pengar att ha personal som inte kan utföra sitt jobb på grund av att verktygen är borta. Istället för att sälja in nya jobb och ha tid för kundbesök går tiden åt helt onödiga aktiviteter som bara uppkommit för att några idioter inte har annat för sig än att sabotera för andra. De är troligen redan försörjda av ett samhälle som består av arbetande skattebetalande människor, av vilka några gitter driva företag, de biter således den hand som föder dem. Otroligt.

Företaget Tony och Company driver har även i övrigt tagit helgen till anspråk med många och långa telefonsamtal och möten, och jag tänker på det ibland, att det är så utmärkande för familjeföretag, familjeföretag blir just en familjemedlem. Det är mamma, pappa, barn och firman. Firman kräver uppmärksamhet liksom ett husdjur, det ska skötas vare sig det är helg eller ultraröd dag i almanackan. Och OB är i familjeföretagskretsar endast ett tampongmärke, inget annat;)

Vi fick pyntat en buske med lite fjädrar utanför (härmade grannen) och lite påskliljor stod prydligt på köksbordet, men i övrigt blev den dignande påskbuffén lite ägg, sill och hemgjorda pajer med sallad, när några goda vänner kom in lite spontant. (Själv drack jag en gå-ner-i-vikt-smoothie). Kycklingarna kom aldrig upp ur påskpyntskartongen i källaren, och nu får de ligga där ett år till. Trädgården blev inte räfsad eftersom det var frost, källaren blev inte rensad på mer skit och tippen hade inte ett enda besök av oss. Sånt man också annars kunde ha hunnit på 4 lediga dagar.

Men nästa år, då ni. Då ska jag göra gubbröra i små urblåsta äggskal, det ska vara hemvirkade påskdukar och det ska vara tårta med glasyr och påskmust på karaff! Precis som alla andra svenska familjer har det. Tror jag;)

Det finns säkert fysiologiska förklaringar som åldersbetingning och att jag inte kunnat träna tillräckligt förra året när jag hade diskbråck i nacken, men faktum kvarstår. Jag har ”unnat mig” både godis och kakor i tid och otid och naturligtvis sätter det sina spår. Mina kläder har stramat ett tag, jag har avhjälpt det genom att använda trikå och snälla varianter av tunikor, och gått i samma jeans som också är av en schysst stretchmodell.

Men jag har inte tyckt om det. Och jag har inte tyckt om mig. Jag har tyckt att jag borde veta bättre och det har jag rätt i, jag vet bättre, men jag har struntat i det bättre vetandet och ändå köpt en påse lösgodis i affären som belöning för att det gått bra på nåt prov eller tröstat mig för att det gjort ont i nacken. Eller nån annan av alla trehundranitton förklaringar man kan ha som anledning att trycka nåt i käften.

Det är riktigt svårt att ha en schysst mathållning som flygande, det är det enda skäl som är giltigt. Man kan äta tre frukostar och/eller kan det gå 10-12 timmar mellan måltiderna bara för att det helt enkelt inte går eller finns möjlighet. Första dagen är det möjligt att ta med sig matlåda, men är man ute på slinga går inte det. Det finns dessutom ingenstans att värma maten, så antingen blir det sallad eller mackor. Jag har istället chansat på att det finns på flygplatserna eller hotellen, men när man är så hungrig så magen skriker har jag mer än en gång kommit på mig själv att jag struntar totalt i rösten som pratar i huvudet om vad som är bra mat. Säljs det pizza och det går fort, så blir det pizza. Säljs det en macka så blir det en macka. Eller en hamburgare en sen kväll som room-service levererar…

Jag vet bättre. Men jag gör det inte. Och det kan man ju reta sig på.

Jag var på Hälsomässa med min son för nån månad sen, och vare sig man vill eller ej blir man inspirerad av föredrag och utställare. Anna Skipper och Fredrik Paulun till exempel. Och så gick jag runt ett bord med viktminskningssmoothies från www.slanka.se några gånger innan jag stannade och pratade en stund. Jag hade egentligen inte tänkt att det var min metod, jag tycker man ska äta mat och träna sig i form. Byta ut dåligt mot bra och ge kroppen vad den vill ha så den kan prestera. Inte konstgjorda lightprodukter, inte aspartam, inte smakförstärkare, utan naturliga ekologiska livsmedel i en blandning som får dig må bra och kunna leva sunt utan att känna att man offrar sig för viktens skull.

Men jag stannade till ändå. Jag förklarade att jag var negativ men ville ändå ställa några frågor och undrade vad utställarna ansåg var för-och nackdelar med deras produkt. Och naturligtvis gick jag därifrån med en veckoranson. ”Naturligtvis”- skriver jag därför att jag inte är så svår att övertala när jag fått några positiva argument och egna berättelser som verkar trovärdiga. Min son, som kan en hel del om näringslära och träning läste också han på innehållsförteckningen och även han gav klartecken att det skulle vara en möjlig metod. Det som avgjorde det var just att det inte var något aspartam, eftersom just det söta triggar ett redan triggat sockerberoende och sockret ska bort från maten.

Det är inget naturligt sätt, men det är ändå ett sätt att komma igång med en kickstart för att lättare helt kunna avstå frestelser, istället för att kunna tillåta sig fuska och räkna kalorier eller Points som gör det möjligt, så är det ett par veckor totalt förbjudet att äta någontings alls. Jag bara dricker smoothies och vatten, lider av att inte få tugga, men låter det ta några veckor att bli av med sockerberoende och koffeinberoende och ska sen införa protein och kolhydrater i långsam takt.

Jag har nu efter en veckas användning gått in i ketos, tappat några kilos vikt (mycket vätska men ändå) och känner mig motiverad därför att resultatet är snabbt och min längtan efter att komma i fina vårkläder känns inte ouppnåbar. Jag läser på nätet och följer programmet som finns tillgängligt (kolla hemsidan, se länken ovan, det är öppet för alla att läsa) och vill man ha extra peppning finns det konsulter till hands, men man bestämmer själv.

Jag behöver gå ner omkring 10 kilo för att nå ”må-bra”-vikt, det betyder inte att jag blir smal eller tanig eftersom jag inte har anlag för det, det betyder att jag är normalviktig enligt BMI-tabellerna. Det är mitt mål. Att vara en 38/40 istället för 42/44 eller ibland 46 i vissa byxor, det är mitt mål.

Jag har hållit på en vecka, har passat så bra eftersom jag sluppit tugga med den kivande tanden, och planerar hålla på en vecka till innan upptrappningen. Jag ska fixa lite mat ikväll till middagsgäster, det känns konstigt, men jag får ta det och umgås vill jag. Har förstått hur mycket maten betyder i sociala sammanhang och för mysfaktorns skull, men jag sätter mig på vänt och ska sedan äta igen. Bara lite mer mat som kroppen faktiskt uppskattar istället för att stilla hunger med vad som helst.

Och nu kan jag inte skylla på tidiga morgnar eller långa flygdagar, så jag tror minsann jag ska lyckas med det här lilla projektet. Inte säker på att jag är redo för en Före-bild, vi sparar den till Efter-bilden om några månader va?

Jag har arbetat som flygvärdinna i 27 år. I jobbet ingår att bortse från sig själv, att vårda, serva och se till andras behov före sina egna. I en nödsituation ska vi se till att få ut alla passagerare, leta genom planet efter någon kvarglömd och hoppa ut sist.

När det är stressigt eller förseningar går det ut över matpausen och man springer som en galning för att passagerarna inte ska missa en vidare förbindelse. Också för bolaget klappar hjärtat och naturligtvis går man med på sänkta löner, försämrade villkor och indragna fridagar för att man så gärna vill hjälpa. Allt ligger i naturen hos oss som valt att arbeta med det ultimata serviceyrket, vi är en kobination av brandmän, sjuksköterskor, servitriser och kuratorer på ett golv som rör sig. Vi förväntas alltid visa upp ett leende av välvilja och serviceinriktning, och vi lyckas oftast. Det sitter i ryggmärgen, och de som lever nära oss kan också se drag av våra ”arbetsskador” i våra privata liv. Inte för att vi har choice av kyckling eller fisk till middagen eller går och tänder och släcker läslampor, men vi har generellt ett öga för var det kan finnas ett behov. Vi ser en tom kaffekopp, kan läsa av om någon fryser och erbjuder ett par extra sockar eller om någon är nere och frågar ”hur mår du egentligen”?

Jag har faktiskt aldrig lagt märke till den här ”arbetsskadan” innan jag fick inflammation i min tand. Sån är jag ju bara. Det var först när jag satt i den där tandläkarstolen som min man och personalen påpekade det.

För det första tittade jag hela tiden på klockan, och när hon undrade om jag hade en tid att passa sa jag att det gått över en timme och att det nog satt någon i väntrummet och kanske blev irriterad för förseningen? Jag tog av någon annans tid, det är inte snyggt.

-Det tar vi hand om, sa tandläkaren, bry dig inte om det! Bara koppla av, vi tar in den patienten till en tandsköterska som fixar det!

Efter ytterligare en stund sa jag:
-Men du har väl lunch nu? Nu tar jag tid från din lunch…

Igår blev jag så opererad i den kivande tanden. Jag blev sövd och det blir normalt bara personer med extrem rädsla som kanske misskött sina tänder år efter år för att de inte vågat gå till tandläkaren. Men eftersom jag sedan jag gjorde akutbehandlingen sovit väldigt dåligt, haft svåra mardrömmar och får ångest av tanken att sätta mig i tandläkarstolen igen (jag har så stort adrenalinpåslag så bedövningen verkar inte ta ordentligt) så fick jag ett återbud till narkos.

Tandläkaren pratade med mig och sa:
-Det är konstigt, du verkar ju helt normal, man kan inte tro att du är rädd.

Jag berättade det för Tony och hans kommentar var ”konstigt att hon ifrågasatte dig” medan jag mer tyckte att det kändes som det var något hon konstaterade. Och det var nästa insikt om hur jobbet påverkar mitt sätt att agera. Jag försökte vara trevlig, skapa god stämning, göra deras jobb med mig lätt. Jag visar inga privata känslor för jag agerar på det sätt som jag är lärd och fostrad i genom jobbet, att visa hänsyn och agera proffsigt.

Det är detta som gör mig till en duktig flygvärdinna och entreprenör.
Men det är också det som gör att jag inte riktigt känner en annan Anette.