Jag hade ett intressant samtal med min vuxna dotter.
Vi har alltid kunnat prata bra (eller ok, det var väl några år när kommunikationen haltade något beroende på den ena eller andras påverkan av överproduktion av hormoner kanske?). Men det att hitta ord och ställa frågor som inte stannar vid att uppdatera varandra vilken tid vi ska ses eller vad som hände på jobbet idag, det kan vara nog så svårt om inte båda parter har viljan.
Och här har båda parter både viljan och orkar anstränga sig.
Det finns en nyfikenhet i grunden och dessutom har vi båda gått kurs att bli coach, vilket såklart kan ha betydelse när vi båda slösar med orden var, när, hur, varför och berätta-mer.
Sen finns det ju ämnen som är mer eller mindre känsliga, vissa områden kräver ett förhållningssätt som liknar ”gå-på-glas” ihop med ”väga-ord-på-guldvåg”. Inom andra går vi rakt mot kärnan och räds inte eventuella känslor som kan dyka upp.
Ett ämne som kommit upp några gånger sen barnen blev vuxna är mitt yrkesval som flygvärdinna. Inte ATT jag valde det, men HUR de påverkades av det. Det fanns en massa fördelar såklart, som att de kunde hänga med några gånger och få se världen. När de kom till skolan på måndagen och klasskamraterna frågade vad de gjort i helgen, så svarade min son: ” Jag var med mamma i New York”.
Det hade de inte velat vara utan.
Däremot har dottern berättat nu som vuxen vid flera tillfällen, att hon alltid tyckte det var jobbigt när jag skulle ge mig iväg. Att jag lämnade henne ofta, men att kompensationen var att jag ofta hade något med hem till dem. Att hon blev glad för det eftersom det betydde att jag hade tänkt på dem, åtminstone.
Det blev som en slags muta. Mamman lämnade sina barn men kompenserade det med presenter. Det ger mig på ett sätt dåligt samvete, var jag en så dålig mamma som bara tänkte på sig själv och den egna karriären? Och mutade mig igenom deras barndom?
Det slår mig att om jag varit man hade tanken kanske inte ens kommit upp? Jag har haft åtskilliga passagerare genom åren som köpt presenter ombord på vägen hem från sin jobbresor, till fruar och barn. Så fenomenet att den som är borta kommer hem med presenter är säkert sprunget sen stenåldern när den jagande mannen var ute i dagar och sen kom hem med en mammut. Eller struts. Eller vad han nu lyckats fälla.
Ett annat fenomen är att när vänner och grannar undrade om mig så ställdes oftast frågan ”är Anette ute och flyger?”. Och det låter ju mer glamouröst än ”jobbar Anette?”, eller hur. Och många tyckte det var så fantastiskt duktigt av Tony att ta hand om allt medan jag var borta. (Att jag tog hand om allt medan han var på jobbet var inte en lika stark prestation, jag fick aldrig höra det åtminstone). Jag vet inte om dagens mammor som jobbar på flyget har det likadant eller om attityden förändrats?
Det var ett intressant samtal jag och min dotter hade, och vilka minnen som är starkast för henne. Det att bli lämnad har påverkat henne, och såklart mig också eftersom jag alltid saknade dem när jag var borta. Ändå älskade jag mitt jobb och det är också något att skicka med dem, att välja jobb man gillar eftersom risken annars är att bli bitter.
Och kanske som kvinna; att välja vad som passar henne – inte anpassa sig efter vad som passar någon annan?
Vi levde jämställt helt enkelt, det är också något gott att skicka med sina barn inför vuxenlivet.
Mutor eller ej, så har båda våra ungar blivit självständiga, kloka och goda samhällsmedborgare. De har sett mycket av andra kulturer och jag vet att de känner stor tacksamhet och förståelse för att alla inte växt upp med eget rum och ny modell av mobiltelefon.
Och de är vuxna nog att förlåta sina föräldrar för att de inte var perfekta i alla lägen.