Det kan bli ett inlägg som är som metaforen om fiskaren.
Men jag menar inte det så.
Jag har dessutom stängt av min kommentarsfunktion så du får ta mig på orden.
Om du som läser detta är ungefär i min ålder, så har vi troligen liknande erfarenhet av att det händer saker i ansiktet och kroppen, år från år.
Det är absolut inget fel i det, och bättre än alternativet att inte få uppleva den här åldern alls såklart.
Inte heller är jag vidare benägen att hjälpa naturen på traven med diverse insprutningar, men det vet man ju aldrig om jag ändrar uppfattning om.
Kanske blir jag sentimental och önskar radera en 10-15 år från första intrycket, om ögonlocken börjar hänga ytterligare och hamsterpåsarna växer ohämmat.
Men inte idag.
Idag är ansiktsuttrycket ett bevis på att jag levt i 55 år och att jag haft roligt för det mesta.
Visserligen har flyget lagt på några år genom den torra luften jag tillbringade mycket tid i, och visserligen har några envisa kilon runt höfterna gjort detsamma.
Men i helhet bryr jag mig inte så mycket faktiskt.
Det låter som en klyscha, men insidan blir viktigare och viktigare, och utsidan mer och mer som ett tomt ”jaha?”.
Vilken 55-åring är superhet och har en kropp ”to-die-for”? Och vad skulle fördelen vara med det?
Såhär tycker jag och det står jag för.
Åtminstone fram tills jag ser filmen och bilderna på mig själv.
Då kraxar det till och en negativ superkritisk röst viskar ändå i mitt öra: men vad hände? Hur gammal ser du ut egentligen?
Väldigt vad rynkorna börjar bli djupa. Och ser du inte väldigt rund ut i de där byxorna?
Jag vet vad jag ska svara (håll käften!!) men det är ju inte så trevligt så jag försöker med ett: ”jamen jag är ju glad i alla fall?.
Glad emoij på den.
https://www.hd.se/annonser/cloud/vala_personal_shopper_lowres.mp4