Kultur är en större grupps gemensamma värderingar och ”så-gör-vi-här”-material.
Hur vi betraktar andra kulturer är subjektivt och det som någon ser som hotfullt ser andra som spännande.
Ibland blir det krockar, ibland blir det ett utbyte.
Vi dömer och fördömer och tycker och tänker om hur andra bär sig åt.
Och vårt eget sätt är så gott som alltid det rätta. Var vi än bor när vi uttalar det.
När människor flyttar till Sverige från andra kulturer förväntar vi oss att de ska assimilera sig, trots att vi pratar om integration. Integration är ju att ta och ge och få ihop en form av sammansmältning där vi anpassar oss efter varandra. Assimilation är att ta seden dit man kommer.
Jag har sedan jag var i 20-års-åldern haft resande som livsstil, både som reseledare och flygvärdinna. Det har hänt att jag sett hotellkomplex vid Medelhavet och åkt på förbokade utflykter som presenterats på ett informationsmöte på destinationen, och det är ett utmärkt sätt att resa. Det är tryggt även för den som kanske inte kan fler språk, det är serverat – så det är onödigt att googla sig igenom 50 sidor text eller slitna sidor i någon resguide. Om solen skulle vara frånvarande någon dag finns det aktiviteter i hotell-lobbyn eller är något köpcentrum i närheten öppet. Avkopplande och härligt.
Som reseledare är ens väsen upptaget av att se till att gruppen har det bra, att transporten fungerar, att hotellrummen är klara, att vi får vad som är beställt och att kunna trolla med knäna när det inte fungerar. Att vara på tårna från solen går upp till solen går ner. Och ibland behöver jag lösa kulturknutar där förväntning och upplevelse inte stämmer överens.
En sak som jag alltid fascinerats av är ländernas olika kök.
Frukostbufféer ser väldigt olika ut beroende på var i världen man befinner sig. Några äter företrädesvis varm mat som nudelsoppa och köttknyten till frukost, andra äter mest grönsaker och i västvärlden fokuserar vi mycket på kolhydrater som frallor med pålägg. I Sverige har vi ofta sött bröd med salt pålägg, Norden i övrigt har osötat bröd med ett sött pålägg, som marmelad. Någon har sött bröd som croissant OCH marmelad. Det kan finnas varningstexter i rött vid bacon-fatet i länder där griskött är haram eller ser man kombinationer som ser ut som något men smakar annat, exempelvis våfflor med olika innehåll.
Ett kök som utmärker sig radikalt, är Kinas.
Jag har varit på flera av de matmarknader som blivit ett känt begrepp det senaste året, och förfasats över djurhållningen och synen på djur generellt. Det är sorgligt och upprörande på samma gång, och många gånger har jag haft lust att bli djurrättsextremist och släppa ut de stackars hundarna från gallerburarna där de sitter i väntan på ett klubbslag mot huvudet. Och sen styckningen och sen grytan.
I Kina äter jag så gott som aldrig kött, med något undantag. Jag tänker att stekt ris och friterade potatisstrimlor är lägsta risken för att bli matförgiftad, även om det trots allt var ovanligt. Det fanns exempel på ställen där kollegor blivit sjuka, men det spred sig snabbt. Det fanns otaliga så kallade hål i väggen-restauranger som blev favoriter, ofta var det snabbt och enkelt och billigt, och framför allt gott. Efter en nattlig långflygning till Kina är det inte uppklädd kvällsmiddag som står på schemat, vid 18-tiden lokal tid går ögonen i kors av trötthet efter 28 vakentimmar. Då vill man inte invänta kypare, meny, välja dryck och huvudrätt och sen be om notan. Då är det ”fried rice and a coke please, thankyou goodbye”.
En kollega hade en bild i sitt flöde häromdagen, från ett restaurangbesök. Han skrev ”Saknar Shanghai” men jag är inte säker på att det just den här maträtten som gör varken hans eller min egen saknad av resandet karakteristiskt. Som sagt, ibland blir det kulturkrockar.
Foto: Frederik Falk