Spanairs sak kan bli min

Spanair har gått i konkurs, inte helt oväntat.

Trist och beklagligt, som alltid när det bara finns förlorare.

Visserligen på kort sikt kommer uttrycket ”den enes död den andres bröd” vara gällande, men några månader fram i tiden kommer Spanairs sak även troligen bli min, på det privata planet.

Arbetsgivaren och fackföreningen ska ingå förhandling ( som vanligt regelbundet med några års mellanrum). Det är då arbetsgivare och arbetstagare kommer överens om arbetsvillkoren för de kommande två åren . (Kommer inte ihåg om det är vart annat eller vart tredje år de förhandlar, men i år är det dags)

Arbetsgivaren har en lång lista med försämringar och arbetstagarna har en lång lista med förbättringar, och så stryker man efterhand som man tar och ger. Vid senaste förhandlingen gick vi ner 7% i lön (normalt och vanligtvis brukar förhandlingar sluta med en 2-3% löneuppgång i de flesta branscher, vi var bland de första med konkret lönenedgång i kronor och ören. (man kan ju också öka arbetstid till exempel, utan att gå upp i lön, men det har vi gjort tidigare år). Detta kom efter några års lönefrysning, vilket gjorde försämringen klart kännbar.

Det vanligaste argumentet att försämra villkor och lön handlar om att ”annars kanske vi också går i konkurs och då förvinner jobbet helt”. Ett argument gott som något, men i själva verket är det sällan så små faktorer som en grupps lönekostnader som stjälper båten.

Däremot när ett tidigare systerbolag går i konkurs och det blir som en käftsmäll mot bokslutet, där de röda siffrorna lyser som kattögon i mörkret, då kommer det utan tvekan hjälpa till att bli ett påtryckningsmedel i ovanstående argument.

Tidigare lönesänkning var en av konsekvenserna av tex kartellböter som också slog hårt mot bolaget. Det man kanske som enskild kan ha tankar och funderingar på är att om jag som enkel anställd kunde gjort något annorlunda för att situationen skulle varit bättre?

Men jag känner att jag har ett riktigt gott samvete på den punkten. Jag har alltid skött mitt jobb och alltid haft hög arbetsmoral, och tänkt på att göra mitt jobb på ett sånt sätt att våra passagerare vill komma tillbaka för att ”personalen är så trevlig”. Jag skriver dessutom och håller föredrag om min arbetsplats över Sverige, och gör på så sätt också så mycket reklam jag kan. Så nä, jag hade inte kunnat göra mer eller annorlunda. Allt annat ligger i andras händer.

Därför känns det lite taskigt när vi nu igen får brev med en klapp på huvudet att vi måste förstå allvaret. Jag blir besviken, för jag känner att jag redan gör mitt bästa och tycker jag definitivt gör skäl för den lön jag får, som har sjunkit drastiskt de senaste 10 åren.

Om Coop öppnar ett varuhus bredvid Maxi, så antar jag att inte Maxi-chefen går till sin personal och säger ”Vi har fått konkurrens, jag måste sänka era löner 7% och ni måste jobba 30 dagar mer per år”. Eller har verkligheten blivit så krass i alla andra branscher också?