Det var inte meningen att jag skulle bli flygvärdinna

Det var ingen flickdröm, snarare det man benämner ett bananskal, att jag hamnade i flygbranschen. Min väninna hade varit på utbildning i Florida på PanAm och tyckte det skulle passa mig också.
Jag trivdes alldeles utmärkt som reseledare och på turistbyrån jag jobbade på, men hon sa:
– Man fick evakuera flygplan, släcka bränder, väcka döda och en sak till: Du, man får jobba med piloter, världens sexigaste yrke!
(Sånt kan ju faktiskt ha betydelse när man är 21 och ska välja yrkesinriktning.)

Jag tog ut arvet efter farmor, beställde biljetter till Miami, packade väskan och fick ge henne rätt, det var ett fantastiskt kul jobb! (Blev dock något förvånad när jag insåg att en del av piloterna hade mer hår i öronen och i näsan än på huvudet, men, men.)

För att få arbeta i USA krävdes grönt kort, det hade inte jag, men jag hade en amerikansk pojkvän, och fick en strålande idé. Jag ringde honom och frågade om han ville gifta sig med mig.
(Hörde aldrig mer av honom. Tolkade det som nej.)

Började istället på ett litet flygbolag som låg i Malmö och flög allt från add-hoc charter till Paris-Dakar-rally, och hade en underbar tid på den Vickers Viscount (från 1959) som var bolagets enda plan. Jag jobbade konstant, det fuskades till och med mina tjänstgöringspoäng (preskriberat), jag fick 50:- i timmen (blocktimmar) vilket innebar att jag kunde ta tåg till Göteborg, flyga till Kramfors, (1,5 timme), sova där, flyga hem (1,5 timme) och ta tåget hem. Två arbetsdagar: 150:-. Oh yes. Det var tider det;)

Jag blev chefsvärdinna, arbetade med allt från rekrytering till utbildning (vi simulerade stolarna i matsalen till ett flygplan och evakuerade genom köksdörren) och tyckte det var tråkigt när bolaget gick i graven, men samtidigt öppnade sig en ny värld genom mitt antagningsbesked till SAS.

SAS. Jag sov med antagningsbrevet under kudden och fick nypa mig i armen. SAS. 6000 sökte, jag och 100 andra kom in 1990. SAS. Världens bästa flygbolag.

Igår, efter 27 år med oregelbundna arbetstider, briefingar, checklistor, cabinclear, kaffekannor och tusenmiljoner skratt, så gjorde jag min sista flygdag. Jag ska bara vara tjänstledig, och planen som den ser ut nu är att jag ska tillbaka 2015.

Men om framtiden vet vi inget, och det kan också vara så att det inte finns något jobb att komma tillbaka till eller att jag har funnit mig tillrätta i en annan bransch som kanske får mig att må lika bra eller ännu bättre. Svårt att tänka sig att det finns nåt bättre, men man vet aldrig…

Det var inget lättvindigt beslut, men allting har sin tid, och alla fina minnen kan ingen ta ifrån mig.

Närmaste tiden innebär studier samt att färdigställa andra upplagan av En flygvärdinnas betraktelser, följ mig gärna på den resan. Förhoppningsvis ska jag nu kunna ha fokus att skriva dagligen och göra en bok som ska sprida den glädje jag känner för flygbranschen vidare.

Jag har också ett hundratal lappar från historier jag aldrig hunnit blogga om, som kommer tecknas ner den närmaste tiden.
Lite sentimentala hälsningar från ett måndagskallt Ramlösa, allt gott så länge!!