Min dotters reflektion efter sin första PRAO-vecka i restaurangbranschen var mitt i prick. Och jobb som innebär många möten i vardagen ger också en annan effekt-även om man som jag tenderar till att vara ”översocial” i perioder-att man ibland inte vill träffa någon mänsklig varelse alls, när man är ledig.
Familjen är som hoppborgens väggar. Där inne mellan väggarna kan man studsa, men att ta sig i kragen och socialisera med andra känns som en ansträngning. Jag behöver komma ifatt i tanken, gå omkring och dröna, lägga i en maskin tvätt, avbryta mig för att läsa onsdagens morgontidning och vattna några krukväxter. Men när telefonen ringer tänker jag ”Å nej, vem vill att jag ska göra något för dem”.
Jag vet att det låter både egoistiskt och tråkigt, och faran att skriva ner det är att någon misstar det för att vara ett permanent tillstånd och aldrig vågar ringa mig mer. Så är det inte alls, det är en väldigt kort tid de här situationerna infinner sig, men NÄR de gör det så lyssnar jag på vad insidan säger och försöker att inte låta mig övertalas. Städdagar, samfällighetsgrillningar, dela flygblad, ideellt föreningsarbete- allt bygger på att människor ”ställer upp” och delar på ansvaret. Å andra sidan har man också ett ansvar mot sig själv att ibland säga ”nej”, inte av anledningen att man hellre vill titta på Sportspegeln kanske, men att hjulen snurrat för fort ett tag. Att säga ja och sedan gå i väggen för att det sista ja:et fick bägaren att rinna över gör inte att vänner och bekanta får någon vidare sympati eller känner tacksamhet, utan istället förmanar de i efterhand att man ”borde sagt nej lite oftare”.
Been there, done that.
Tony och hans kompanjon och arbetsledare delar upp semestern så firman alltid är bemannad, och förra året i juli satt Tony ensam på kontoret. Telefonen ringde konstant, och alla ärenden var såklart brådskande. Tony försökte åtskilliga gånger avsluta ett samtal med en kund eftersom det var lång telefonkö, men kunden var ledig och hängde sig kvar. Sen sa han:
-Du låter stressad?
-Ja, sa Tony, telefonen går varm, det är många som behöver hjälp idag.
-Man ska inte stressa, ta det lugnt, annars kan du få hjärtinfarkt.
Om Tony svarat:
-Du har rätt, jag stressar ner och avvaktar med ditt ärende till slutet av augusti, så hade dock inte kunden tänkt på Tonys hjärta i första rummet. HANS ärende skulle skulle såklart fixas, men alla andra som han inte kände till-de kunde vänta.
Detta skriver jag för att jag själv, liksom alla andra, faktiskt funkar precis som kunden jag tar som exempel. Om mina intressen ligger i en förening, ett företag, organisation, bekantskapskrets eller bara mig själv som person, så är prioriteringen där. Då har jag svårt att se andras prioritering av sin tid. Utifrån kan också saker sa annorlunda ut:
”Men han verkar ju inte sjuk eller utarbetad” eller ”Men hon har väl massor av tid, hon kan väl ställa upp”.
Och så kan det såklart vara, lathet är väl en av dödssynderna? Men att dra alla över en kam och fördöma utan att veta, det ska man passa sig lite för. Man kan ha fel.
Oj, vad jag känner igen mig i det du skriver… Just så här kände jag då jag ”hoppade av” vår lilla uppvisning. Droppen som får bägaren att rinna över… Eftersom jag ”gått in i den berömda” (tycker eg inte om det uttrycket…) innan och folk just sagt ”men du ser ju inte stressad ut och du löser ju allt och är alltid trevlig”… Hmmm, just därför. För att man håller skenet uppe och att man kanske har en lugn attityd utåt, men det är kaos inne i kroppen. Just så sa läkaren till mig… ”Det är såna som du som blir utbrända”.
Så vattna du blommorna, skit i att svara i telefon, gå och sov middag en stund och ”bara var”. Landa. Det är du värd!
Kram Lotta
Jag citerar Kjell Haglund…..;-)
”Någon sa en gång ”Life is what happens to you while you´re busy making other plans”. Vi säger att vi inte har något val. Att vi måste jobba, städa, fixa, ta hand om familjen, plugga, utveckla oss, träna. Ofta är livet så fullt av saker som måste göras att man nästan tappar andan. Och orken. Resultatet förblir det samma: en plågsam, gnagande känsla av att inte räcka till och en misstanke om att alla andra lyckas mycket bättre än man själv.
Det viktigt att då och då stanna upp en stund och tänka igenom vad du verkligen vill. Vad är viktigt i livet? Vad kan man rimligen förvänta sig av sig själv och andra? Hur mycket får det kosta? Och då talar jag inte om pengar, utan om det själsliga kapitalet.
Inre trygghet bygger man inte bara genom att klara av alla utmaningar, det stärks också av att man tar ansvar för sig själv. Att man säger nej, sätter gränser för vad man förväntar sig av sig själv. Ett av de första stegen är att acceptera att man inte är någon övermänniska och att det är helt okej. Det är nämligen ingen annan heller, även om det kan se ut så på ytan.
När det kommer till kritan handlar livet inte så mycket om vad du uträttar, som om vad du upplever. Eller för att ta till en gammal klyscha, det är inte destinationen som är viktigt, det är resan dit.
Det enda vi vet med säkerhet är att vi har fötts och att vi ska dö. Det är vad som händer däremellan som är intressant, varför inte ge sig tid att uppleva det? Många tycks se livet som något som måste erövras innan de kan njuta av det. När alla bitar fallit på plats och vi äntligen har lite tid över – då ska vi äntligen börja leva.
Det är som att tillbringa all sin tid i en vänthall. Vi drömmer om hur underbart det ska bli när vi kommer fram. Men egentligen sitter vi still på samma eländiga plätt.
Ett viktigt steg är att försöka finna njutningen i små saker, att våga vila i nuet och sluta oroa sig så mycket för den morgondag du ändå inte kan göra något åt. Till stor del är det en fråga om att prioritera din kraft. Att lägga tid på sådant du kan påverka. Det vill säga din egen situation och din egen sinnesstämning.
Räkningarna blir inte betalda snabbare för att man ligger sömnlös och grämer sig. Konflikter blir inte lösta för att man ältar dem om och om igen inom sig, påpekar Lennart Davidsson. Däremot vet jag av erfarenhet att man mår bättre och klarar mycket mer om man tar hand om sig själv genom att sluta kräva så mycket och vara lite förlåtande i stället.
En bra grundregel är att behandla sig själv som man behandlar sina vänner. Ge dig samma råd och förståelse du skulle ge dem. Var lika tolerant och förlåtande. Och bestäm dig för att du förtjänar att må bra. När du väl fått in vanan är det inte svårare att ta hand om dig själv än att lägga all kraft på att låta tankarna springa vilse i problemens labyrint. Genom att koncentrera sig på det som är bra och att försöka se lösningar i stället för problem, bygger du upp en inre styrka som hjälper när det mesta känns tungt. Men för att göra det måste du ta dig tid med sig själv, och verkligen arbeta med att komma fram till vad som är viktigt i livet och varför.”