Vila i frid lilla Mys

2002 var jag ute och flög när Tony ringde och berättade att en dam ringt på dörren och undrade om det var vår kattunge som stod utanför och jamade.

Det var det inte, men damen undrade om Tony möjligen kunde ge den skydd över natten eftersom oktoberkölden började sätta in och hon själv hade hundar som inte gillade katter.

Tony gjorde lite motvilligt som hon sa och lade en upp-och-nervänd låda med en dyna och ett ingångshål för henne att sova i. Sen ringde han mig och berättade vad som hänt.

Jag älskar djur, men ville inte ha ansvaret, och dessutom tyckte jag inte att en katt skulle bo i ett villaområde med bilar och risk för att den bajsade i sandlådor. Jag sa att de skulle försöka hitta ägarens snarast, och vi var helt överens, vi skulle inte ha katt.

När jag kom hem från min slinga två dagar senare, gick jag för att kolla uterummet där dörren stod öppen (för att katten skulle kunna hitta till sitt riktiga hem), för att se om den var kvar.

Ett litet ansikte tittade ut, hon hade avslutat sin middag från kvällen innan (Tony hade kokt torsk, inte konstigt hon var kvar…) och så trippade hon fram och hoppade upp i mitt knä, lade sig tillrätta och spann medan hon tittade på mig som om hon sa : ”Kan jag bo här?”.

Vi satte upp lappar i affären och ringde katthem och hittegods, men ingen verkade sakna en liten röd honkatt med platt nos. Dagen efter stod i tidningen två annonser som fångade vårt intresse under ”Upphittat”. Två andra likadana katter var upphittade i andra bostadsområden. Det var ingen tillfällighet, hon var helt uppenbart dumpad av någon som troligen inte kunde ta hand om henne själv men inte heller kunde avliva den.

Hon blev adopterad, id-märkt, steriliserad och döptes till Mys Jernström, ett perfekt namn på denna lilla katt.

Sedan 2002 har hon delat allt med oss, hon har kelat med barnen och hon har låtit sig åka dockvagn och tröstat när någon varit ledsen. Hon har sovit omväxlande hos oss, och många morgnar har hon väckt mig när jag satt klockan på snooze genom att stå på bakbenen vid sängkanten och jamat som för att säga ”Höörrödu, klockan HAR ringt, hörde du inte eller?”.

Hon har alltid haft lust att bli buren och klappad och har visat ömhetsbetygelser för alla i familjen. När vi varit i stugan har hon varit med och haft ett riktigt fritt kattliv, och har också stannat i sitt revir i villaträdgården och legat i irisrabatten och sovit långa sommardagar.

För ett par veckor sen började hon äta mindre. Hon sov mer än hon brukade, och jag funderade på om något kunde vara fel. Å andra sidan har hon tjock päls och det har varit varmt, och inte ens vi människor är ju lika hungriga när det är varmt. Dessutom tänkte jag att jag nog fick acceptera att hon faktiskt var en äldre dam nu, och inte hade lika mycket behov av att röra sig eller busa som när hon var liten.

Men i morse kom hon inte som hon brukade när vi kallade. Barnen brukar alltid pussa om henne innan de går till skolan, och hon kommer alltid springande när vi kallar. Sen hälsar hon med att jama och att gäspa stort, och så hittar hon en fönsterkarm där hon sover middag.

Imorse kom hon inte direkt, utan kom långsamt gående efter en lång stund från källarutrymmet. När hon hade blivit pussad gick hon tillbaka dit, och jag följde efter henne. Hon kröp in under en gammal bäddsoffa och gömde sig i hörnan, och alla mina varningsklockor ringde. Så gör sjuka katter, de gömmer sig innan de somnar in.

Jag ringde veterinären och lockade ut henne ytterligare en gång, och hon gjorde inget motstånd när jag hämtade kattburen och körde iväg. Hon lade sig bara ner helt lugn och inte ens där gav hon tecken på att vara nervös som hon brukar, hon låg bara stilla i sin bur eller i min famn.

Veterinären röntgade henne och såg att hon hade vatten i lungor och buk, och tumörer som spridit sig snabbt. (Senaste besöket i mars var hon frisk). Det fanns ingenting att göra, och veterinären rekommenderade att låta henne somna in.

Det är ett svårt beslut att ta sålänge man tänker egoistiskt, men skillnaden mellan djur och människor är just att människan tar beslutet till djuren av barmhärtighetsskäl. Älskade trotjänare ska inte behöva lida i slutet av sitt liv.

Jag grät ohämmat eftersom det ändå kändes som så plötsligt, jag hade inte räknat alls med detta bara timmen tidigare, utan var inställd på en penicillin-kur och möjligen operation när veterinären sa ” Det här ser inte alls bra ut…”

Nästa mening kom så oväntat, jag hade väntat mig att hon skulle leva ialla fall några år till.

Tony och barnen kom, och vi tog farväl av Mys, som spann och blinkade långsamt till oss innan hon fick sin spruta medan vi klappade henne. Det tog slut nästan direkt. Vi lade henne i kistan och bar ut henne till bilen.

Hela familjen är ledsen. Jag har helt rödgråtna ögon och förstår inte hur jag ska lyckas planera föredrag eller flyga, jag kan inte visa mig såhär. Och hur ska man förklara det, jag skulle inte klara uttrycket om någon okänslig sa ”…men det är bara en katt…”. Jag vet det, och det är inte ett barn, men vår lilla katt har varit så delaktig i våra liv sålänge så det var inte ”bara en katt”.

Tack lilla Mys för att du kom till oss. Tack lilla Mys för all glädje och tröst du har gett oss. Jag skulle så mycket behöva dig här just nu för att få din lilla nos mot kinden och dina tassar på min hals som sa ”Det är ok, det blir bra, gråt inte”.

Men du ligger i en kista i vardagsrummet, och ikväll ska vi flytta ut den till en grav borta vid din favoritplats vid irisrabatten. Där kan du sova gott i skuggan.

Vi ska aldrig glömma dig lilla vän, du var en bra katt. En riktigt bra katt. Farväl.