Jag erkänner, när koden för nödträning dyker upp på schemat dansar jag inte happy-dance.
Det är massor av frågor som ska besvaras och ett test inför dagen på flygskolan, och själva dagen är intensiv. Allt man gör betyder nåt, och varje gång ( i alla 30 år) har jag lärt NÅGOT nytt. Fascinerande.
Det är några moment som varje år traditionellt och regelmässigt ingår, som att öppna dörrar i en nödsituation, släcka bränder, evakuera flygplan genom ett case och repetition av hjärt-lungräddning.
På träningen väljs en slumpmässig besättning ut, de går till en flygplans-mock-up och får en grundläggande information som ”Ni har just startat från Köpenhamn och påbörjat serveringen”.
Piloterna har fått sina uppgifter, och så börjar övningen.
De ringer på pursern, hen tar emot och repeterar (liksom i militären, så kallat ”closed loop”, har jag uppfattat rätt?), klockor synkroniseras för att veta landningstid och så informerar pursern övriga besättningen. Allting görs enligt checklistor och by-the-book, det finns inga utrymme för egna initiativ. Föreställ dig scenariot att du måste evakuera och två besättningsmedlemmar ifrågasätter ”Men…kan vi inte göra så här istället?”, ”Nä, det tycker inte jag, jag tycker vi ska göra så här”.
Efter övningen är det genomgång, vad gjordes, vad kunde gjorts annorlunda. Och det är av misstagen man lär sig.
Senaste dagarna har jag haft två skarpa lägen genom sjukdomstillbud, det ena något mer allvarligt.
Det är ovanligt på kortlinjerna att någon blir dålig, på långlinjerna var det mer regel än undantag att vi använde syrgas. Att sitta så länge utan att röra sig, kanske ha stressat, druckit alkohol kanske tillsammans med något att sova på…, det fanns många anledningar att passagerare inte kände sig 100.
Första tillfället den här flygslingan var det en ung kvinna som själv var sjuksköterska, som kom bak efter serveringen och sa att hon kände sig yr och konstig. Jag och min kollega ställde de obligatoriska frågor vi behövde svar på för att kunna avgöra vad yrseln kunde bero på.
Vi jobbar som i sjukvården, utesluter det mest allvarliga först. Vad är symptomen på stroke? Vad kan man mer bli yr av? Att inte äta, att vara flygsjuk, stress, lågt blodsocker…
Och genom frågorna får vi en bild av hur situationen sett ut innan hon kom ombord. I hennes fall var lågt blodsocker ihop med mycket stress och lite sömn troligen anledningen, och efter lite frukost och syrgas piggnade hon till.
På en av de andra flygningarna var situationen mer allvarlig. En man som hade tappat all färg i ansiktet, var kallsvettig och jag hade svårt att hitta puls, den var svag. Han andades stötvis och var emellanåt okontaktbar.
Pursern tog sig an honom, en kollega hämtade syrgas, jag var budbärare till piloterna.
I det här fallet jobbade vi på samma sätt, vad kan vara det mest allvarliga? Infarkt.
Vi annonserade efter en läkare, och också en sjuksköterska gav sig till känna. Vi preparerade för det mest allvarliga genom att ta fram hjärtstartare och det som vi kallar ”doctors kit”. Vi tog honom till bakre galley och la honom på golvet. Om det värsta händer är vi redo och behöver inte spilla tid på att leta efter det utan kan gå igång. Om det inte händer behöver vi bara ställa tillbaka allt på sin plats.
Jag håller kontakten med piloterna och informerar hela tiden vad som sker och vad läkaren säger, och vice versa. Piloterna tar kontakt med marken och förbereder dem på att ha en ambulans redo. De säger ”Behöver vi diverta behöver vi veta inom 3 minuter, München ligger där framme”.
Jag kollar med pursern och läkaren, de säger att det inte behövs, det är ingen infarkt. De har ställt en diagnos och det är inte livshotande. (men kunde eventuellt blivit om det inte hanterats, jag kan såklart inte gå in på det här men tack vare insatsen avvärjdes en allvarligare situation).
Det är lite märkligt på ett sätt, att befinna sig uppe i luften med en patient som möjligen är dödssjuk. Eller är symptomen ett resultat av flygrädsla?
Samtidigt som jag går mellan cockpit och patienten i bakre galley frågar nån mig om mer kaffe, en annan om hur det är med mannen, en tredje om det finns chans att köpa tax-free. Jag som jobbade fram, förklarade för mina gäster i främre delen (som betalt lite mer för sina biljetter) varför de fick vänta en stund extra att få brickorna insamlade. Alla förstod.
När passagerarna gick av (även patienten kunde gå av för egen maskin) frågade flera omtänksamt hur det var med mannen, och det var glädjande att säga ”han mår mycket bättre!”. De hade ju också blivit involverade genom att vi annonserade efter en läkare, de såg att han låg i bakre galley och de såg mig springa fram och tillbaka och ringa däremellan.
Jag reflekterade över hur teamet ombord arbetade, att det var precis som på en nödträning. En som delegerar, en som har hand om kommunikationen till cockpit, två som tar hand om övriga passagerare och/eller är handräckare av kuddar/mediciner/vatten/lyfthjälp.
Det var som en övning, fast utan instruktör som utvärderade och gav feedback vad som var bra och vad som kunde göras bättre. Det fick vi göra själv.
Med självkritiska ögon fanns det vissa detaljer som kunde gjorts annorlunda, och som jag (om det gud förbjude händer igen) kommer att göra annorlunda, baserat på denna erfarenhet. Men det är som sagt detaljer.
Generellt var det precis som det skulle vara, precis som det står i böckerna och som vi övat så många gånger.
Jag säger det igen.
Vilken skillnad det är att ha gjort 30 nödträningar än efter 2.
På den här flygningen hade alla i besättningen minst 15 års erfarenhet. Det var en ovanlig situation men ingen verkade tycka det, om du förstår vad jag menar.
En sak till. Igen.
Skönt att jobba på ett flygbolag som har personal med längre medelanställningstid än ett år.