Det finns inget glasklart svar på om människor i grund och botten är egoister och ondskefulla eller välvilliga och empatiska.
Vad kostar en bil?
Ja, det beror ju på.
Genom livet har jag träffat på betydligt fler välvilliga och empatiska än jag träffat motsatsen. Antingen är jag ”lyckligt lottad” eller har jag rätt i min uppfattning att världen trots allt mestadels är god.
Kanske därför ligger min personlighet åt det lite naiva och godtrogna hållet, inte nödvändigtvis dumdristig generellt, men jag vill verkligen tro gott om mina medmänniskor. Det kan vara ett tecken på bekvämlighet också, om jag ska gå omkring och spela schack i huvudet kommer jag inte ha överskottsenergi att syssla med saker jag hellre vill. ”På vilka sätt kan jag bli blåst i den här situationen” – det måste vara urjobbigt att alltid tänka på det.
Visst, sen finns det situationer som frestar några att bortse från det som normalt anses rätt och fel. ”Tillfället gör tjuven” som det brukar heta. Att tillskansa sig något man egentligen inte har rätt till, genom att luras, ljuga, sno, stjäla eller råna. Försäkringsbolagen vet att helt vanliga normalt ärliga människor höjer summan på anspråket för att inte förlora självrisken. Är det att luras? Ja, det är det ju. Eller att företag skriver arbetsmaterial som arbetskostnad för att kunden ska få högre ROT. Är det att luras? Ja, det är det ju. Eller som min pappa när han som företagare inte fick betalt för ett jobb, och kunden svarade: ”Det har du ju fått redan. Du ville ju ha det svart, och vi träffades ju vid macken och så fick du ett kuvert”.
Han till och med erkände för pappa att han tänkte blåsa honom, eftersom han själv blivit blåst på samma sätt. ”Bevisa det om du kan, att du inte fått pengarna” sa han till pappa och hånskrattade.
Nu lyckades faktiskt pappa med det (med hjälp av en advokat som kunde ställa ”rätt frågor”) och kunden blev dömd.
Jag var på besök hos en keramiker en gång som berättade att det när det kom busslaster ofta ”försvann” föremål från hyllorna.
– Blir du inte arg då, undrade jag, när du ser att någon tar något du lagt timmar på utan att betala för det?
– Nej, sa han, faktiskt inte. För den som tagit det kommer aldrig vara riktigt glad för det. Den kommer alltid att titta på föremålet och veta att den inte kommit i dennes ägo på ett schysst sätt.
På senare år tycker jag mig höra fler och fler historier om bedrägerier, allt från åldringar som får besök av tjuvar till bilar som inte finns, som säljs på Blocket mot handpenning.
Själv har jag som sagt varit förskonad, åtminstone fram tills i förra veckan.
Då köpte jag kurslitteratur av en tjej, hon lovade skicka den och jag gjorde tvärtemot uppmaningen på sälj-sidan: ”Skicka inga pengar i förskott”.
Nu gjorde jag det.
Så hon skulle ha pengar att köpa porto för, och för att jag som sagt tror gott om människor.
Hon hade aldrig för avsikt att skicka mig nån bok, trots att hon skrev att ”det var ju märkligt, ska jag kontakta postens kundtjänst?” när jag undrade vilken dag hon egentligen skickat den. Bara för att testa den föraning jag kände, bad jag en kompis att skriva till henne och fråga om hon hade boken kvar (annonsen var nämligen kvar). Jodå, boken fanns kvar, svarade bedragaren.
Jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera det. Jag ville ha tillbaka pengarna (kurslitteratur är INTE billigt, och det var ju anledningen från första början att vilja köpa det begagnat). Å andra sidan visste jag att chansen var liten. Jag funderade på att polisanmäla henne och kanske hänga ut henne på Facebook.
Pengarna i sig var egentligen inte det viktigaste, men vetskapen om att hon kanske lurar fler, kanske vars värld rasar för de hundralapparna, var jag inte nöjd med.
Efter sms-konversationen vi hade, erbjöd hon sig faktiskt att skicka tillbaka pengarna, vilket hon också gjorde. Hon skrev att hon gjort ett misstag och att det aldrig skulle upprepas.
Jag svarade att alla kan göra misstag och att hon var ursäktad.
Naturligtvis hoppas jag, som godtrogen, att det är sant.
Att det var första gången hon skulle luras, att det inte gick vägen och att hon aldrig gör det mer. Att läxan är lärd.
Men i mitt inre vet jag att det troligen inte är så, att hon lurat flera innan mig och att hon kommer att lura flera efter mig.
Idag tänkte jag: hon kanske har det ekonomiskt uruselt eftersom hon vill skita ner sig för småpengar i sammanhanget, det är kanske egentligen jättesynd om henne”.
Men sen tänkte jag, att det alltid ändå finns andra sätt än att lura andra för egen vinnings skull.
Så nä, jag tycker inte synd om henne.
Hon har gjort ett dåligt val, inget misstag, och det borde hon egentligen inte få komma undan med så här lätt.
Jag lovade att inte gå vidare om hon betalade tillbaka och inte gör om det.
Jag kan aldrig kolla om hon håller andra delen av det löftet.