I flera år har Tony pratat om att han tycker att jag ska läsa till journalist.
Jag hade ju tänkt det en gång, men ”skulle bara flyga några år först”. (typ 26?)
Nä, det har inte blivit av, och jag har inte känt att det varit läge att plugga en så lång utbildning mitt i livet. Har inte vetat hur lång utbildningen egentligen är, men minst 3 va? Och tre års studier med studielån och amorteringar som ska betalas kändes osäkert. Själva free-lance-stuket som journalist är osäkert. Ska man lämna ett roligt relativt säkert jobb för ett jobb som kanske inbringar 5000 en månad och ännu mindre nästa?
Å andra sidan hade mitt skrivande varit mer intressant om jag ”visste vad jag gjorde”. Jag tror också att vissa dörrar hade öppnats genom att ha ordet journalist på visitkortet, men det vet jag såklart inte.
Igår flög jag med en kollega som läser juridik sedan två år, och också är på studiedeltid. (Studiedeltid är att man arbetar 50%, man flyger fre-må varannan helg, ca 42 timmar per helg, dvs arbetar drygt 80 timmar i månaden). Hon berättade att hon också tänkt tanken innan hon bestämde sig, och berättade att det fanns kortare grundutbildningar. Och grundutbildning är ju precis vad jag behöver för mina behov! Jag ska ju inte bli utrikesreporter i Afganistan för Rapport eller ledarskribent på Dagens Nyheter eller är vidare intresserad av att konkurrera med 25-åringarna om jobben på Radio och TV. Så varför inte?
Tony får rätt igen. Jag ska läsa till journalist. På ett eller annat sätt ska det gå. Varför skulle det inte göra det?
Jag börjar med att skicka ansökningarna:)
Intressant! Fast jag har ju alltid sagt att man inte kan läsa sig till journalistjobbet. Att vara journalist är något man är, en identitet. Man är det dygnet runt. Man kan inte bli journalist, man ÄR.