Jag var på föredrag igår som handlade om tankefällor.
En hel del kände jag igen från Kognitionsvetenskapen, annat var nytt och svårt.
Den vanligaste tankefällan handlar om logik, och logiska resonemang.
Premisser och teser, och hur hjärnan fyller i även om inte all information finns tillgänglig.
Han hade ett kul exempel: Låt oss säga att 100 kvinnor blivit intervjuade och fått frågan ”blev du kysst när ditt barn blev till” och de svarar ”ja”:
P1: Alla kvinnor som blir med barn har blivit kyssta när barnet blev till.
…
T: Kvinnor blir med barn av att kyssas.
Alla vet att det inte är sant, men trots detta är det så mycket av de vetenskapliga studierna är uppbyggda.
Eller våra politiska resonemang.
Föredragshållaren menade att vi också där gör tankevurpor, att när vi diskuterar så håller vi inte med varandra därför att vi lämnar en premiss (som kanske är en förutfattad mening, inte är faktabaserad) och så skapar vi en tes utifrån det.
Till exempel om vad hög/låg skatt leder till och innebär.
Då kan vi säga: jag håller inte med dig.
Och vad vi menar är att vi inte håller med om det logiska resonemanget som leder från premissen till tesen.
Intressant.
Jag hittade ovanstående citat idag och tycker det är mitt i prick.
Lika barn leka bäst, sägs det.
Om det är en sann premiss vet jag inte, men det är väldigt tillfredsställande att lära sig nya saker av människor i omgivningen som kan annat än jag själv och resonerar på annat sätt än jag själv.
Med några undantag, såklart.
Jag har svårt för besserwissrar och självgodhet. Den typ av självgoda medmänniskor som får livsluft av att berätta för andra hur de ska göra och vara, medan de saknar självinsikt om sina egna brister.
Jag har också problem med lågintelligenta uttalanden, den typ av kommentarer som nättrollen levererar.
Annars: Olika barn kan leka jättebra så länge de respekterar varandra.