Familjen är som ett litet mini-samhälle.
Var och en bidrar efter sin förmåga.
”Klipp dig och skaffa dig ett jobb” sa föräldrarna till sina tonårsbarn på 60-talet som inte bidrog, idag säger ev. föräldrar ”Måste du spela dataspel hela nätterna”.
Men om det går bra ändå?
Om det inte är någon skillnad, finns det då någon motivation att börja jobba?
Om tonåringen spelar på nätterna, sover på dagarna, får mat på bordet, kläderna tvättade av välvilliga föräldrar, och studiebidraget att roa sig för, varför ska de då stiga upp 06 och jobba med något som kanske inte ens är särskilt kul? Ja, det är väl pengarna då kanske? Det blir mer över att kunna roa sig för?
(Som ett mini-samhälle alltså. Och som för vuxna. Det är inte alltid den inre viljan att bidra till sitt samhälle som gör att människor går till jobbet, det är betydligt mer vanligt att det handlar om att motivationen stavas pengar.)
Detsamma gäller välfärden. Den ska vara så god så alla som behöver hjälp får hjälp, men den kan inte vara så god att det blir ett alternativ att vilja jobba.
När jag var runt 20 hade jag ett flertal bekanta som menade att det inte lönade sig att arbeta. Efter transport, lunchlådor och inskränkt fritid var skillnaden mellan lön efter skatt och A-kassa så liten att det inte var mödan värt. Det var lätt att vara arbetslös och det var lätt att vara sjukskriven.
Idag är det varken lätt att vara arbetslös eller sjukskriven, faktiskt så svårt att människor skjutsas in i åtgärder som är totalt meningslösa och sjuka ifrågasätts.
Men varför ska det vara så svårt att hitta en balans?
Klipp dig och skaffa dig ett jobb, är ett utdött uttryck.
Men ”Stig upp på morgonen och ansträng dig att bidra för din egen skull” gäller fortfarande.
Om det går bra ändå, så finns inget incitament att arbeta.
Och tyvärr är de flestas incitament pengar, inte alla kan jobba med sin hobby eller dröm.
(I detta minisamhälle som är min familj är en redan på jobbet, en är på väg att hålla föredrag, en är på väg till första dan på sommarjobbet och en sover och är arbetssökande. Den går jag och väcker nu. Det finns ju ett hem som behöver omvårdnad, och det är också att bidra;)