Varför annonserade du 2 gånger?

Mitt jobb, liksom de flesta andras som gör samma sak många gånger om dagen, kommer in i nån rutin där hjärnan inte hela tiden är på 100%-igt fokus. Du som kör samma bilväg till jobbet varje dag kan kanske ibland tänka när du kom fram att du egentligen inte hade en aning om du sett något speciellt på vägen, du har inte lagt märke till att du körde, du tänkte på annat. Uppmärksamheten till det vanliga, det förväntade, går på lågvarv.

Jag hade flugit många sträckor en av dagarna, och under den sista serviceannonseringen kommer jag ihåg att jag tänkte ”jag tar den engelska versionen först, för det är flest icke-skandinaver”. När jag var klar och hade annonserat på båda språken var det nåt som kändes ovanligt, det märkte jag. Jag avslutade med ”We wish you a pleasant flight”, men tänkte ”Började jag med svenska ialla fall?”. (Jag kan ibland inte heller avgöra om jag flugit med en dansk, svensk eller norsk kollega om någon frågar, jag kommer ihåg att vi kommunicerade och om vad, men själva språket fångar inte min uppmärksamhet om det inte funnits några oklarheter. Och det finns det sällan. Uppmärksamheten igen, jag röner ett visst intresse kring detta ämne som du märker, tack för det kognitionsvetenskapen;)

Så gjorde jag iordning vagnen och började serveringen, och när jag satte ner första brickan tittade passageraren på mig och sa :
-Varför annonserade du samma sak 2 gånger?
-Jag tittade (säkert lite fånigt) tillbaka och sa:
-Ja, det gjorde jag va? Tyckte väl det verkade vara nåt som var konstigt.

Kom på att han nog måste tyckt att jag var starkt intellektuellt underutvecklad i och med det svaret och sa snabbt:
-Vad önskar du dig att dricka? Och bli inte förvånad om jag frågar dig 2 gånger.

Han skrattade, jag skulle köra vidare, men vagnen hoppade till i en skarv i mattan och alla plastglasen föll över kanten ner i golvet. Typiskt. Och just vid honom. Måste rädda situationen och mitt anseende en gång till, tänkte jag och undrade:
-Har du den effekten på alla kvinnor eller är det bara på mig?

Vi var buddies resten av flighten. Men om han berättar om mig på nästa parmiddag så är det nog inte i ordalag om att han mött en otroligt proffsig värdinna precis. Men han kanske kommer ihåg flygningen på annat sätt:)

Jag berättade om fadäsen för min kollega, och han skrattade också och berättade att han varit med om nåt liknande. Han hade serverat kaffe, där han till 180 personer på en flight undrat ”Kaffe eller te, vill du ha socker, mjölk?” och en passagerare hade bett om kaffe. Han hade då i den helt vanliga rutinen kommit av sig. Han tog som vanligt kaffemuggen i handen, tog kaffekannan i den andra, hällde upp kaffet, men sen gjorde han tvärtom. Han ställde ner kaffekannan på bordet framför passageraren och stod med muggen i handen. Passageraren hade tittat på kannan och såg ut att tänka ”vad ska jag med den” och min kollega hade lagt märke till det ovanliga i situationen och tittat på kaffemuggen och tänkte samma sak: ”Vad ska jag göra med denna?”.

När vi gjorde övningar i differentierad uppmärksamhet och dikotisk lyssning på universitetet blev jag medveten om att vi människor dessvärre inte alls är så ”multitasked” som vi tror. Vi tror oss vara bra vittnen och vi kan helt se saker framför oss, men i själva verket lägger vi till och tar bort hej vilt, omedvetet. Därför är vi inte trovärdiga ens när vi säger ”men jag är helt säker”. Vi är helt säkra på att vi tror att vår egen version stämmer, men i verkligheten är vi ganska dåliga på uppmärksamhet.
Jag kände på mig att något var fel med att annonsera engelska först och efter två annonseringar avsluta med ”We wish you a pleasant flight” som inte var svenska, men vad jag sade i annonseringarna fångade inte min uppmärksamhet. Hade någon tittat upp och sett förvånad ut hade något ovanligt hänt, då kanske jag reagerat.

Föresten, har jag redan bloggat om detta en gång tidigare?

 
(Got ya. Du funderade på saken en mikrosekund, eller hur?);)