Vår dotter är utbytesstudent i USA.
Den här terminen har hon ett ämne som kan liknas vid hemkunskap, där varje elev får en elektronisk docka som är fjärrstyrd och är på pricken lik en riktig baby.
De ska vårda denna lilla docka som om den vore levande i tre dagar, och den är programmerad att skrika regelbundet, fast oftare än en vanlig baby gör i genomsnitt. Den har magneter som registrerar blöjbyten och en nappflaska som ger avtryck när den fått mat, huvudet är löst så om man inte håller i huvudet får man poängavdrag. ”Mamman” har ett armband som reagerar på om någon annan håller den, det går alltså inte att delegera blöjbytena till någon annan…
I tre dagar ska hon ha dockan, den har fått namn och en liten bilbarnstol, men till 100% kommer den vakna på nätterna. Den ska också vara med i skolan på lektionerna, men då stänger läraren av den så den inte gnäller och stör andra elever.
Det finns asiatiska dockor, svarta dockor, latinamerikanska dockor och kaukasiska dockor, och de delas ut slumpmässigt förutom att killarna i klassen får pojkdockor och flickorna får flickdockor. Varför vet jag inte.
-Jag ville helst ha en pojke som jag skulle döpa till Jerome, sa min dotter. Eller en flicka som skulle heta UnitedStatesofamerikischa.
Undervisningen på min tid var mer konservativ. På bordet låg ett gäng preventivmedel, ”det här är en kondom, det här är ett pessar och detta är p-piller. Kondom är det enda som skyddar både mot könssjukdomar och oönskade graviditeter”.
Man måste förstå kulturens innersta väsen för att få ett hum om varför det är en god idé att 17-åringar ska låtsas vara föräldrar i tre dagar. Om man tar exakt samma övning till våra skolor har den inte samma pedagogiska verkan, och vad jag kommer ihåg hade vi väl hemkunskap i åttan, nian? Och barnkunskap var ett separat ämne om jag inte minns fel?
När jag läste interkulturell kommunikation berättade läraren att det tar ungefär fem år boendes i annat land/kultur för att sätta sig in i den så mycket att man kan klara även högkontexten, det vill säga det som inte går att läsa sig till. ”Så gör vi här”.
Och vi behöver inte gå så långt som till USA eller andra länder ännu mer kulturellt olika oss, jag har jobbat i Danmark i 25 år och också vi ”krockar” ibland.
Man kan säga att jag är ”mormor” i tre dagar.
Förhoppningsvis dröjer det en 5-10 år tills jag får skriva det igen.