Det finns en mindre Outlet som får in varor regelbundet, vilka presenteras på en Facebooksida tillsammans med butikens öppet-tider. Det finns enstaka exemplar av designermöblerna, som säljs till bra pris enligt huggsexamodellen.
Det vill säga, det går inte att lägga undan, reservera eller betala handpenning, du åker dit när de öppnar och ställer dig i kö. Sen springer du mot ingången och hugger tag i möbeln du är spekulant på.
Ett dumt system om du frågar mig, jag brukar vanligtvis undvika den formen av shopping. Jag har aldrig varit på mellandagsrea i hela mitt liv exempelvis.
Nåväl.
På Facebooksidan fanns en fåtölj som passade precis till vår hall.
Det var flera som ställde frågor på Facebook-sidan om den, vilket skapade en än större känsla av ”vill-ha”. Psykologi. Det många är intresserade av bekräftar min goda smak, eller hur. Och så slog också viss del av tävlingsnerv in. Hur skulle den bli min? Vilken strategi skulle jag planera för?
Jag ställde mig utanför grinden en halvtimme innan de öppnade. Jag hade under natten blivit HELT övertygad om att det skulle vara en härlig känsla att få lägga bytet i baksätet. Som att jägaren skjuter den 20-taggiga älgen som den enda av 50 andra hungriga jägare. Eller nåt.
Efter en stund kom en kvinna till. Hon sa:
-Jag måste fråga dig, vad är det du vill köpa? Eftersom du är först i kön har du ju förstatjing, och är det samma vara vi är ute efter kan jag lika gärna köra hem.
Det visade sig inte vara fåtöljen som var hennes jaktbyte, och vi hade ett trevligt samtal om väder och vind och annat kallprat. God stämning och tiden gick lite fortare där i vinterkylan.
Så kom det en bil som parkerade på gatan med två kvinnor som satt och kedjerökte i bilen, men inte gick av. Förstod att också de var kunder. De ställde sig inte i kön förrän ett par minuter innan öppnandet. Då efter en tredje kvinna som anslutit och också deltog i samtalet. Hon i sin tur skulle ha ett tredje val, så vi hade gott humör och tyckte det var riktigt uppmuntrande att slippa slita i grejorna. Vi hade ju gjort upp vårt system. Den som står först i kön har förstatjing. Och så vidare.
Så ställde sig de två kvinnorna från bilen i kön, och i den trevliga stämning som rådde blev de såklart också inbjudna i gemenskapen. Jag frågade:
– Och vad är det ni är intresserade av att köpa?
Det visade sig vara samma produkt som nummer 2 i kön. Tjejen från bilen sa:
– Då får vi väl se vem som tar den först!
Nu hände något.
Kösystemets regelverk utmanades, och vi som hade det så trevligt och på plats allting. Vad skulle hända nu?
-Jag var ändå här först, sa kvinnan.
-Det var du faktiskt inte, sa jag, jag såg när ni kom och parkerade. (Så vilket gällde e egentligen, nu saknade jag brist på logik i retoriken, var det den som var först som skulle välja eller den som var snabbast fram till dörren?)
Jag hade bett Tony komma förbi och hjälpa mig bära, och han dök upp med sitt som vanligt skämtsamma humör.
-Hej, ni vet väl att kön till ingången är på andra sidan huset?
Sen är det som att han kände på sig att kösystemet blivit en diskussionsfråga, så han ställde frågan rakt ut: ”Vad är det som gäller när de öppnar? Kommer alla springa in eller?
Tjejen från bilen skrattade till och drog ytterligare ett halsbloss på sin cigarett och konstaterade att det var först till kvarn.
-Jaha, sa Tony, inte starkast till kvarn då?
Han fortsatte:
-Ja, det där med kösystem är ju lite olika över världen. Vi har precis varit ute och rest och i den delen av världen var det inte som här där folk ställer sig efter varandra och väntar på sin tur. Så det kan ju vara bra att göra upp vad som gäller innan. Vad heter du? frågade han kvinnan.
-Varför vill du veta det?
-Äsch, nä, det kvittar, sa Tony, jag ville bara vara trevlig.
-Du kan inte uttala det ändå.
-Vilka fördomar du har, svarade Tony och höll kvar blicken.
Sen öppnade grinden. Kösystemets regelverk var plötsligt bortblåst, alla sprang mot entrén. Nummer 2 efter mig hade kvinnan från bilen i hälarna och precis innan nummer 2 nådde dörren knuffade hon till kvinnan lätt så att hon fick försprång in till den möbel hon var där att köpa.
-Va? Man får inte knuffas!, sa kvinnan. (Den regeln hade förstås ingen hunnit diskutera;)
Så lätt blir det krig i världen.
Fåtöljen passar finfint.