Vad tyckte du om programmet Anette?

sas-eu-domer-boter-pa-70-mln-eu-79772

Jag har lärt mig en massa saker jag inte tänkt på tidigare, på journalistskolan. Till exempel att en artikel alltid måste ha en vinkling.

Det kan vara att det är en årsdag av en händelse, en orätt, en nyhet där man som journalist är först att berätta vad som skett, det kan vara ett skivsläpp, ett sportresultat, en opinionsmätning, ett personporträtt, en miljöskildring, en krönika eller en grävande journalistik som till exempel Staffanstorps-och Göteborgspolitikernas vidlyftiga hanterande av skattepengar.

Men man väljer inte att slå ihop allt i ett. Man kan inte både vara krönikör och nyhetsreporter i samma knäck, om du förstår vad jag menar.

I programmet om SAS försökte jag hitta själva vinklingen, och rubriken brukar ge en hint. Från succé till kris tror jag det hette. Man försökte göra en kronologisk berättelse från 1946 och framåt. I skildringen intervjuades bara föredettingar, flygbolagsdirektörer och flygvärdinnor från dazumal (förutom Nellie Vierhout som slutade -04 ).

Om man ska göra en skildring som ska ge intryck av objektivt berättande i kronologisk ordning, så var det onekligen några saker som ”stack ut” och som gjorde att det trots allt fanns ett underliggande ställningstagande. Den bortskämda personalen till exempel, vilket upprepades flera gånger. Det talades om förlagade villkor, personalen privilegier, fackliga konflikter och hur personalen åkte runt i första klass och ”gonade sig” och vad en flygbiljett där kostade. Hur Lindegaard kämpade mot inte bara miljardunderskott, utan också mot personalens villkor. Eller Jörgen Lindegaards berättelse om hur det fanns ”en arme av piloter” som bara åkte runt världen och kollade hotell, så att de dög att bo i (…för den bortskämda personalen).

Men var hotellvisitationer och att personalen åkte första klass vid passiva överföringar verkligen en stor bidragande faktor till att det blev kris i bolaget. För vi var överens om att det var detta som skulle skildras va?

Vi byter sällan hotell, men när vi gör det vill någon ha sett det i verkligheten för att se att hotellet följer säkerhetsstandard, alltså inte ställer möbler framför nödutgångar, eller om det är väldigt lyhört eller ligger i ett osäkert område, eller det inte går att få mat på hotellet så kan det påverka flygsäkerheten. Sömn och mat är viktigt för att inte mänskliga faktorn ska vara orsak om det händer nåt. De tillfällen per år det handlar om flyger dessutom personerna SAS och interndebiteras. Var det verkligen en ”armé”, en stor kostnad? En kultur?

Eller de passiva överföringarna i första klass vilka uttrycktes ”…alltid sitter det personal och gonar sig”. För det första är de är sällsynta och sker bara vid oregelmässigheter där inget annat altenativ finns. (Man kanske ska hem från en destination med ett plan man inte är utcheckad på eller att det blivit ett flygbyte i sista stund för att anpassa trafiken till exempel). Det är ju inte så att personalen reser runt i uniform för skojs skull. Åter igen interndebiteras dessa, det är inte 40000 ut från bolaget. Andra flygbolags anställda som vi också har ombord ibland, har dessutom samma villkor. Inom Skandinavien åker vi economy men långflygningar komfortabelt, för att kunna sova för att sen kunna jobba. Även i det inslaget fick man intrycket att personalen var bortskämd, men personalen schemalägger inte sig själv.

 

Ni vet hur det är, vi människor framställer alltid oss själva i bra dager, och har förklaringar till varför det kanske inte gått så bra som det borde. Om inte vi själva lyckas optimalt finns det enligt attributionsprincipen alltid någon annan orsak än vi själva. Det gäller alla, även en flygbolagsdirektör. Ingen har hörts säga: ”Nä, jag lyckades inget vidare, jag tog fel beslut och var orsak till att det gick dåligt”.

Det är anledningen att när man vill presentera något som inkluderar människor så brukar det vara bäst att fråga flera. Kärnkraftsmotståndare och kärnkraftsförespråkare får båda lämna sin argument, så att säga. Och här kanske det hade varit en idé att intervjua någon före detta fackföreningsordförande från samma tidsepok? Bara för att höra dennes syn?

För när Jörgen Lindegaard pratade om att det fanns personer som åkte runt i världen och tittade på hotell, så saknade jag motparten som skulle berättat om böterna till exempel. (70 miljoner euro, se länk)

Och de är inte de enda. Det var ju inte den bortskämda personalen som fattade besluten som ledde till det. Eller Snowflake-satsningen. Eller vilka flygplansmodeller som skulle köpas in och kostnaderna för omskolning.

När sen reportaget avslutas med att ”Styrelsen tog ÄNTLIGEN konflikten” i slutet av förra året, så förstod jag vinklingen. Värdeord som ”äntligen” och valet att bara presentera föredettingar tillsammans med direktörernas ensidiga berättelse, det blev inte riktigt så brett som jag hade önskat.

Journalistiskt är det inte fel, men jag hade en annan förväntning. Jag tror programmet hade tjänat på att visa kritik även mot beslutsfattarna. Nu lämnar det bara ytterligare vatten på kvarnen till de som tycker det är lika gott åt personalen som haft det alldeles för bra alldeles för länge. En käftsmäll till alla som faktiskt också kämpat att göra ett bra jobb och ge service för att passagerarna ska komma tillbaka.

Äntligen tog styrelsen konflikten.

Nja.

Varför blev det nånsin en konflikt?