http://www.dagenssamhalle.se/kronika/andra-maenniskors-pengar-kommer-faktiskt-ta-slut-20771
Det är konstigt hur vi människor är som flockdjur. Vi lyder under grupptryck och ”så-här-är-det”-normer, och vi ifrågasätter väldigt lite. Egentligen.
På ”Upppdrag granskning” gavs det uttryck för att Sverige aldrig varit så polariserat som nu. Jag håller inte med, jag tycker alltid det varit det tidigare, medan nu börjar det bli lite mer förvirrat.
Tidigare var det bara två läger av åsikter, antingen var det ”vi-har-råd”-förespråkarna eller var det ”Stäng-gränserna”-förepråkarna. Respektive är lätta att känna igen. De ser bara en sida, länkar till sin sidas artiklar och jag har i perioder blivit obstinat åt båda håll eftersom jag saknat nyanser.
Jag har lust att käfta emot.
-Jaså, stäng gränserna, säger du. Men kan inte du ställa dig vid gränsen och säga till barnen som sett sin pappa fått halsen avskuren, som blivit satt på en båt, gått i flipflops i flera veckor, att ”tyvärr vi har fullt, gå gärna tillbaka till Syrien så ska vi se om vi kan hjälpa dig på plats”.
Eller å andra sidan:
-Vi har råd, säger du. Vilka är ”vi”? Vad bidrar du själv med, en hundralapp i månaden eller en kasse avlagda kläder räcker inte långt, tyvärr. Vad är du beredd att offra själv?
Senaste månaden har tonen ändrats. När den lille pojken spolades upp på stranden höll ena sidan väldigt låg profil i länkandet. Till och med inbitna sverigedemokrater avstod att agitera för stängda gränser. Bilden berörde och det var politiskt inkorrekt att alls diskutera hur-frågor.
Sen svängde opinionen, regeringen ”tvingades till” (ja, jag använder citationstecken) och då fick andra sidan luft under vingarna. ”Det har vi ju sagt hela tiden”. Länkarna och artiklarna med åsikter om utmaningarna tätnade åter. Vad ska vi göra med den ojämna könsbalansen? Hur ska vi hitta 6000 nya lärare? Skollokaler? Sjukvård? Hur ska vi ha råd utan att offra, vem ska betala?
Det råder en tveksamhet om tiggeriet faktiskt KAN vara organiserat, (för ett halvår sen var det utrett att det INTE var det, alls), att invandringen OCKSÅ i inledande skede kostar mycket och att ALLA som kommer inte har ärliga avsikter, det vill säga flytt för sitt liv och behöver skydd och är tacksamma för beskyddet när de får det.
Jag har inte hittat mig själv på ena eller andra sidan. Jag har saknat mellanmjölken, som Gardell skulle uttryckt det. Debatten om HUR vi hjälper flest bäst och HUR vi ska ha det.
Jag tror också det kräver att vi offrar något om vi på allvar menar att vi verkligen vill hjälpa. Och när det kommer till offer är de flesta egoister, för de menar att andra ska offra. Att höja skatten för andra. Eller på ett sätt som inte märks för mycket i dagliga livet.
Att vara god man men få betalt för det. Att hyra ut ett rum i villan, men få ersättning från Migrationsverket. Att skänka några timmar av tid man inte skulle göra annat på.
Men om någon skulle säga:
– Vi måste offra. Vi har inte ekonomisk möjlighet att upplåta poliser till bevakning av fotbollsmatcher, så tyvärr kan vi inte tillåta matcher längre. Staten har inte råd med skattefinansierade IVF-behandlingar, synd om dem som inte kan få barn, men vi måste alla offra. Eller könskorrigeringar, synd att någon mår dåligt, men i jämförelse-den lever ju i alla fall.
Att offra betyder inte att allt fortsätter som vanligt och man överlåter frågan till ”nån-annan-ismen”.
Vi-har-råd-förespråkarna gör tyvärr ofta det.
Stäng-gränserna-förespråkarna gör precis detsamma.
Helst vill jag tillhöra ”vi-måste-självrannsaka-oss”-förespråkarna.
Svårt. Jag är ju precis som alla andra, fullt av dåligt samvete att jag inte gör tillräckligt, men också full av dåliga ursäkter varför.