När vår dotter skulle byta skola efter låg-och mellanstadiet, var vi på informationsmöte på den nya skolan inne i stan.
Läraren som höll i mötet frågade oss föräldrar:
”Vad hände 1066?”
Inte lite stolta kunde vi svara i kör:
”Slaget vid Hastings!”
Tänk, vi kunde komma ihåg det här efter så många år!! Vi log förnöjt och väntade på att läraren skulle berömma oss, och kanske hålla ett litet tal för barnen hur viktigt det är med kunskap och att det man lär sig i skolan är något man har nytta av hela livet.
Men det sa hon inte.
Hon ställde ytterligare en följdfråga:
”Hände det nåt mer det året?”
Nu blev det mer tyst och någon fnissade lite generat.
”För det måste det väl ha gjort? På ett helt år, lite mer måste väl ha hänt?
Därefter pratade hon om skolans pedagogik och vad som kunde vara skillnaden mellan den och den pedagogik vi föräldrar hade lydigt under.
Väldigt intressant att som det heter ”tänka utanför boxen”, att det där med att nöta in årtal och lära sig utantill kunde ifrågasättas.
Samma sak måste det ha varit med Jesus.
Vid jul är i stort sett enda gången jag går i kyrkan. Jag gillar julspelet med Maria, Josef och det lilla barnet i krubban, och hur ängeln sa ”Var inte rädda” och hur Maria tog allt till sitt hjärta och begrundade det. Jag kan det utantill. Liksom berättelserna i Bibeln om hur Jesus gjorde mirakel och hur han levde och dog.
Men så funderar jag på att under hans 30-åriga liv måste det ha funnits många dagar då han INTE gjorde mirakel.
Då han chillade, tvättade sina kläder och spikade upp en bräda som lossnat.
Snackade med grabbarna om muskelsträckningen i axeln och gick till jobbet för att tjäna pengar så han kunde ställa mat på bordet.
Det som också hände 1066, utanför den historiska händelsen.
När boken skulle nedtecknas över den där mannen som var lite speciell, så valdes det extraordinära ut.
Det andra tog för lång tid att redogöra för och var inte av direkt intresse. Då.
Det är först i nutid genom bloggar och andra sociala medier vi har bevarat även det oviktiga för omvärlden; vad vi äter, vad vi gör, vem vi umgås med, och sinnesstämningen minut för minut.
På den tiden- utan Facebook, Instagram och Twitter när det tog en evighet att skriva ett snirkligt ord på papyrus – så fick man verkligen tänka efter noga vilka ord som var värt ansträngningen att bevara för eftervärlden.
Låt oss säga att någon arkeolog börjar gräva i historiska blogginlägg om 300 år och ska återskapa historien.
Vad kommer hen att ta fasta på?
Vad är karakteristiskt för vår tid, som våra barnbarns barnbarnsbarn ska lära sig i skolan?
Och om vi också leker med tanken att vi ska skriva en bok om oss själva och beskriva det som sticker ut och gör oss speciella, vad skulle det stå i den? Hur mycket av vår tid använde vi till viktiga saker, och vilka avtryck gjorde vi? Eller användes all tid till att chilla, tvätta, renovera och prata om krämpor?
Varje år, på nyårsafton, så brukar Tony ha en stående punkt rörande detta ämne. Vare sig vi har fest eller är bortbjudna, så är reflektionen kring den egna tillvaron ett uppskattat inslag.
Reflektionen gäller två punkter:
1) Vad har varit en höjdpunkt det gångna året
2) Vad har du för tankar kring det kommande
Den dagen som jag reflekterar för sista gången, och gör mitt livsbokslut, så är min önskan att jag ska känna frid och nöjdhet. Att de efterlevande på min begravning säger att jag var en bra person, att jag var snäll och att jag bidrog. Och att de saknar mig.
MIG.
Inte den rena tvätten, maten jag lagat eller mina uppdateringar om när jag varit på gymet.