Ibland vill jag inte prata med mina medpassagerare på flyget.
Som idag.
Jag har haft två kanondagar med många härliga möten med människor jag känner, och när jag satte mig vid gaten idag för att flyga hem var jag uppfylld av de mötena.
Jag gottade mig åt snacken med klasskamraterna, åt lunchen med en klasskompis, åt kvällsmötet med en ganska ny bekantskap som också hon ger mig så mycket energi och tankar.
Idag var det styrelsemöte, i en styrelse som sen den ändrade struktur är full av liv. Det är kreativitet, skratt, effektivitet och god stämning. Tänk vad sammansättningen av ledamöter egentligen kan göra i det hänseendet. När många med stor social kompetens hamnar tillsammans och vill åt samma håll, så är det magiskt. Det bara händer. Nästan som av sig själv. Har man upplevt motsatsen blir det ännu tydligare.
Innan hemresan hade vi en halvtimme ihop på Arlanda, och där sprang vårt lilla gäng på ytterligare en person som visade sig vara en gemensam bekant till två av oss. Världen är inte alls så stor. Egentligen.
Så när jag slog mig ner i mitt säte på planet slöt jag ögonen, och satt bara och tänkte på alla kul människor jag träffat. Energin. Jag orkade inte kallprata med någon kände jag. Inte riskera sitta och lyssna på någon som berättade om hur viktig vederbörande var. Lite fördomsfull kände jag mig, men bara minsta risk att slösa bort min tid på någon pratkvarn som inte kan känna av situationen gjorde att jag hellre valde ”mitt eget sällskap”.
Men så var det servering, och det är ju svårt att både beställa och äta, med ögonen stängda. Hade dessutom sett konstigt ut.
Och min granne började prata. Några artighetsfrågor om vad jag gjort i Stockholm, ”jaha, journalist, ja, jag gillar också att skriva”. ”Aha, kul, ja, det är roligt”.
-Jag har förresten gett ut två böcker, sa han.
– Jahaa, vad handlar böckerna om?
-Den ena är en jubileumsbok om ett företag som firade 50 år.
Då började jag skratta.
-Jag måste berätta en sak, sa jag. Jag har också gett ut två böcker, varav den ena är en jubileumsbok för ett företag som firade 50 år.
Vad är chansen för ett sånt sammanträffande liksom?
Ibland vill man bara sova, och ibland är man glad att man inte gör det.
Att möta människor handlar om attityd.
Ibland orkar man inte.
Men ibland gör man det ändå.
Och det kan bli ett möte det är värt att blogga om.