Ut?

UT! UT!UT!UT! står det under de bilder på partiledare som skulle åka ur riksdagen om det var val idag, i Expressens nätbilaga.

Det är verkligen tråkigt om det blir verklighet.

Ett land som styrs av (s), (m) och (mp) blir stympat, och det kommer bli en stagnation istället för utveckling, som jag ser det. Maktkoncentration är inte bra, och jag vet av erfarenhet att inom ett parti sker inte vidare stor utveckling. Faktiskt. Man höjer inte direkt medlemmar till skyarna som ifrågasätter eller kommer med nymodigheter. Och det gäller ALLA partier.

Det är en klyscha att man vill ha in ”nya friska krafter”. Det gäller bara sålänge de nya friska håller med föregående talare och inte protesterar mot partiprogrammet. (Visst finns undantag, och visst kan man påverka lite, men man ”svär inte i kyrkan” helt enkelt. Vissa frågor är helt enkelt ”icke-frågor” inom ett parti. Exempelvis ifrågasätter ingen i (sd) partiets enda-fråga på ett kritiskt sätt, eller hur? Då ombeds de nog hellre söka sig till ett annat parti?)

Det är mycket bättre med 7 fristående partier, med all respekt för Allians-samarbetet. Nackdelen när man låser upp varandra är att man måste kompromissa, och istället för färgrikt blir det ett orange koncept. Den som inte är politiskt intresserad eller påläst (många tyvärr) har svårt att se vad rösten på det ena eller andra partiet gör för skillnad.

Och det är för den stora oinvigda massan som det är synd om 4 partier åker ut, det innebär bara att det finns ännu mer alibi att inte engagera sig. Det är svårare att rösta på färre än fler menar jag. Det kommer vara fler soffliggare i nästa val om Synnovateundersökningen håller i sig. Då vågar de som är engagerade inte rösta på småpartierna för att det riskerar bli en röst i sjön, och storpartiernas politik hittar man inte hem i. Och då blir det soffan eller blankt(- vilket i praktiken är samma sak, förutom möjligen i hänseendet att det är en ”markering”. Men för vem?)

Jag kan inte välja mellan (s), (m) eller (mp) eftersom jag inte är något av det. Det finns absolut delar av partiprogrammen hos de tre jag köper till 100%, men annat jag inte kan skriva under på ens under tortyrhot. Och lägger jag min röst hos ett parti, så är det för att hjärtefrågorna måste vara överensstämmande med mina.

Moderaternas ansvarstagande i ekonomin är väsentligt, men ibland försvinner den lilla människan i deras politiska ambitioner.

Den lilla människans behov tas tillvara hos socialdemokraterna, men det tenderar att ibland överväga till ett kollektivt martyrskap av uteblivit egenansvar, och den ekonomiska politiken lutar åt Greklandshållet, att spendera pengar som inte finns och skjuta skulden till våra barnbarn. Egoistiskt tänkande.

Miljöpartiet har en viktig fråga på agendan och är en frisk och nödvändig fläkt i det politiska landskapet, men om (s) spenderar pengar som inte finns så ligger de ändå i lä i jämförelse. (Mp) agerar ofta populistiskt och även fanatikerna får ta orimligt stor plats. Jag lyssnar ibland på debatterna och undrar om de menar allvar, det känns som det bara är hjärta och inte hjärna.

Jag hoppas på småpartiernas existens, och att de vågar utmana lite mer. Att de vågar vara lite som en pinne i rumpan på storebror, helt enkelt. Jag hittar inte hem till 100% hos småpartierna heller, men röstar ändå där för att behålla det parlamentariska läget och det är där jag tycker man pratar om kombinationen ekonomi-människor.

För det hör nämligen ihop i allra högsta grad inom politiken. Det ena utan det andra finns inte.