Under rubriken: Ärlighet

Angående den där fasaden jag reflekterade över tidigare idag kom jag på att jag fortsätter på det spåret. Jag brukar fundera när jag skriver (inte alltid, ibland är det bara spontana yttringar, ibland nån fredagskväll har jag tagit ett glas rött och skriver fast jag inte borde;) men oftast på frågan: Vem ska läsa det här, och vad ska personen ha informationen till?

Men jag vet ju inte vem som läser min blogg, och jag vet faktiskt inte heller om denne tolkar på det sätt jag önskar i mitt huvud. Å andra sidan är det ganska underbart, för annars hade man ju inte behövt skriva så mycket? Då hade man ju redan vetat att alla bara nickade åt självklarheterna och sa det har du rätt i”. Och jag själv hade svarat ”jag vet” för varför skulle jag skriva saker jag inte tyckte?

Det är ju oliktänkandet som är intressant för att vidga världsbilden, även om jag älskar medhåll, gärna lite saltat med beröm, det är fint. Då växer jag. Men det är av oliktänkandet jag utvecklar resonemangen, därför är de också så viktiga.

Skäringers artikel från 2009, som jag idag reflekterade över, fick igång en massa tankar och djupare funderingar, är det så att fasaden är välputsad men att det är mögel i isoleringen, och att det är mer intressant att fokusera på möglet? Ungefär som att Fuskbyggarna skulle prata om snygg färg på kaklet istället för att peka på fel fall i badrummet?

Nä, båda behövs.

Men ibland kan man faktiskt visa tänderna och le fast man inte känner för det, menar jag. Därför att när man gör det, även om det är falskt, så sätter det igång några muskler i ansiktet som påverkar att man faktiskt kan känna sig lite gladare bara för att man ser ett leende istället för nerdragna mungipor hos sig själv. Det blir en självuppfyllande profetia.

Som idag. Jag har tenta snart och 37 instuderingsfrågor att jobba med, och 6 böcker att läsa. Jag har istället suttit och skrivit blogginlägg, kommenterat på Facebook, skrivit svar till en bekants bekant om varför jag inte håller med om att SAS´ personal ”strejkar friskt, och är bortskämda i den grad att det är deras fel att det är röda siffror”. Helt onödigt.
Och att jag skriver det här just nu förstärker ju bara att jag inte får nåt viktigt gjort + att du som läsare inte kan göra nåt åt det, eller hur? Du kan möjligen känna igen dig och få mindre dåligt samvete för att du kanske inte heller fått gjort vad du skulle genom att läsa blogg istället. Två fel blir ju inte ett rätt.

Alltså hade det varit bättre att jag skrivit nåt genomtänkt som inspirerat istället för att gnälla. Fattar du vad jag menar?

Share on facebookShare on twitterShare on pushaShare on emailMore Sharing Services