Igår höll jag ett föredrag, och tvivlade på att det skulle gå att genomföra.
Jag hade haft väldigt ont och såg framför mig att jag skulle visa upp ett plågat ansikte som inte alls strålade ut vad jag pratade om, vilket skulle ge en felaktig och icke önskvärd upplevelse för deltagarna.
Istället blev det tvärtom.
Jag kände ingenting, det var otroligt skönt med en paus i smärtan. Det var så mycket positiv feedback, jag ansträngde mig ju inte utan stod bara och pratade och showade, och gjorde något jag faktiskt älskar som inte ens sliter på kroppen. Mådde väldigt bra.
Jag hade annat att tänka på, och fokuserade på nåt annat, och det var så skönt.
De första timmarna på flyget har varit likadana, bara skönt och roligt och befriande. Men sen har smärtan slagit till, och det funkar inte ombord att vara smärtpåverkad. Jag har verkligen försökt, jag VILL ju jobba, men det har blivit nästan outhärdligt efter ett tag. Och jag kan ju inte flexa och gå hem precis.
Nästa vecka ska doktorn ge besked om vad röntgen visar. Jag har bilderna här på en CD-rom, men har lite svårt att veta om det ser ut som det ska. Jag försökte, men Tony avbröt mig och sa att man faktiskt skulle kunna tyda varenda fläck som cancersvulster, och det hade han rätt i. Onödigt att spekulera.
Höftkulorna kan jag dock urskilja.
Jädrar vilka snygga höftkulor jag har.
Hade kunnat fånga vilken karl som helst (om jag nu inte redan haft den bäste) med så snygga höftkulor:)
Alltid något.
