Jag tränar 5-6 dagar i veckan, vissa dagar 2 gånger per dag.
Pilates framför allt, men jag är också på gymet och så simmar jag.
Förra veckan började jag en kurs i yin yoga hos Carin på Sans och Balans i Viken, och det är också helt fantastiskt skönt.
Det är typ stretching där man ligger i varje position i 4-5 minuter, och så händer magiska saker.
Yogan är minst lika effektfull för huvudet, i en dryg timme stänger jag av tankarna.
På trappmaskinen eller i simbassängen snurrar de på som vanligt, i oändlighetscirklar som börjar börja och sluta i ”Men om jag aldrig blir smärtfri igen i livet då…?”
De senaste två dagarna har varit ganska bra, jag har varit full av hopp.
Men sen vaknar jag av stötvågorna i nacken och en rygg som inte kan räta ut sig, och jag får ta stöd för att ens kunna sätta mig på toastolen…
Det äter på mig.
En sak som är positiv är ändå att stressen avtagit något.
Från att ha gått omkring och varit konstant orolig för hur det ska gå att börja flyga igen, hur jag ska kunna utföra mina arbetsuppgifter när jag inte alltid kan gå rakt upprätt. Polletten har ramlat ner, jag behöver inte känna stress över det längre.
Åsa uttryckte det igår i termen ”gått i pension från flyget”.
Det låter jättekonstigt att gå i pension som 53-åring, men å andra sidan går väl balettdansöser i pension vid 40 eftersom deras kroppar inte heller håller efter det vanligtvis? Eller är det 50?
I vilket fall, så bestämde jag mig att se det så.
Pensionerad flygvärdinna.
Fast inombords föreställer jag mig att jag bara är på tvångsutlagd semester och kompdagar.
Och att jag snart ska tillbaka och demonstrera syrgas och säkerhetsbälten igen.