Jojobantning i 30 år.
Status just nu: smal.
Överkonsumtion i lika många år.
Status just nu: noll-konsumtion av kläder
Har gjort ytterligare utsortering och inser att jag kunde varit rik om jag inte hade sett shopping som ett slags fritidsintresse under många år.
I hallen har jag delat upp det utsorterade. Något är fel storlek, något känns omodernt (vida byxben är väl på ingång igen iofs, men jag ligger alltid efter modemässigt, har precis vant mig vid smala byxben) och annat har jag dubletter av eftersom ”det-är-så-billigt-jag-tar-två”.
Någon kasse tänkte jag åka med till Kvinnojouren, någon till Ria-hela människan, och så fanns två påsar över som jag tänkte ge till tiggare. (emot mina principer men principer för principers skull är ju inte bra det heller, inkonsekvens leder ibland till nytänk).
Jag frågade kvinnan vid Ica ödmjukt först om hon ville ha påsen, det ville hon och sa ”Tack så mycket”. (Inom mig kändes det inte ett dugg bättre kanske ska meddelas, jag har inte förändrat världen ett dugg och hon sitter där i regnet dag efter dag och känner sig inte bättre hon heller. Mycket tragiskt.)
Sen åkte jag till Coop för att handla och skulle ta med mig den resterande påsen när jag ångrade mig. Kvinnan hade redan tre klädpåsar bredvid sig och jag tänkte att det nog inte var en bra idé ändå. Vid andra sidan ingången mitt emot henne stod en kille som sålde Faktum, och det hade varit märkligt att utstuderat gett henne en klädpåse men inte honom. Så jag körde förbi Lidl istället på vägen hem eftersom jag vet att det sitter en kvinna där också. När jag skulle parkera såg jag att hon både hade en plastsäck med kläder och en lös plastkasse med kläder, som medmänniskor ställt hos henne. Jag ångrade mig igen. Tiggarna är ju heller ingen avfalls-station för omoderna second-hand-kläder.
Jag kände mig dum.
Inte snäll.
Dum.
Jag tyckte det var bättre att skänka bort än att slänga, men kläderna jag skänker bort är inte Ralph Lauren eller Adidas, det hade de kunnat sälja vidare. Det jag lagt i påsen var någon tjocktröja från H&M, lite oanvända märkeskopior från Kina som jag ångrar att jag ens köpte (dubbelmoral ni vet), något överkast som blivit lite blekt men annars är helt och rent. Sånt som inte har något värde, mer än att värma och täcka. Men vad är behovet? Vad är hennes behov, vad är mitt? Att känna mig duktig?
Nu gör jag inte det.
Känner mig bara dum för jag vill hjälpa men kan inte. Eller rättare sagt, gör det inte på rätt sätt.
Det får bli Ria.
Det är organiserad välgörenhet.
Tror mer på det.