Efter arbetsdagen igår åkte jag som passagerare, hem till min bas i Köpenhamn. Satte mig med hörlurarna iproppade och lyssnade på lite skön musik.
Efter landning hörde jag annonseringen ”…det går nu bra att använda din mobiltelefon igen…”.
Grannen klickade igång sin och jag hörde ljudet av ett inkommande sms i hans telefon.
Sen höll han upp sin skärm framför mig.
– Jag hörde att du var svensk, sa han. Titta här.
Jag läste en norsk text om ett terrorattentat i Stockholm.
-Va? sa jag högt.
Jag läste igen.
– Neej…
Tillbringade kvällen ensam hemma med tv´n och nyhetsinslagen och hade svårt att gå till sängs.
Tankar som surrade oavbrutet.
Kommentarsflöden på Facebook var omväxlande hatiska och ödmjuka.
Mobiliseringen i VI.
VI som…
VI som…
VI som…
Idag vaknar vi till en annorlunda dag.
Det har på något sätt sjunkit in.
Hjärnan har bearbetat den första chocken under natten, och idag kommer nästa batteri av frågeställningar.
Varför har inte Trump nämnt något? Vad betyder det?
Har alla människor verkligen samma människovärde? Om terroristen som dödade och skadade de oskyldiga också skadats och behövde läkarvård: vem skulle behandlas först om läkaren var tvungna att prioritera? Skulle hans liv verkligen vara värt att rädda?
Har han kumpaner? Vem var det han ringde efteråt, enligt bilden som släpptes har han en telefon i handen?
Vem är han? Vad får en människa att ta ett sådant beslut?
Med tanke på de känslor av hat ”lilla jag” känner mot honom (jag som normalt inte är hatisk, heller inte känner någon drabbad), så är det så förståeligt att det finns människor som kan tänka sig att döda för sin sak.
Därför valde jag också att sätta en fredsduva istället för en svensk flagga på min profilbild på Facebook.
Friden handlar om individen, insidan, själen, det innersta hos varje människa.
Frid hos individer är nyckeln till fred. På svenska är det två olika ord, men på engelska och latin är det samma:
Peace.
Pacem.
