Vår dotter går på konfirmationsläsning och igår skulle hon på högmässa.
Jag följde med, det var längesen jag var i kyrkan.
Har sagt det innan: jag gillar kyrkan. Det är en timme där man får lyssna inåt, man behöver inte prestera, och mobilen ringer inte. (Och gör den det är det ens eget fel. Man har glömt att trycka på ljudlöst)
Igår handlade predikan om änglar.
-När man frågar männniskor om de tror på Gud, sa prästen, så svarar många att ”de tror på Något, men vet inte riktigt vad. Att tro på Gud känns svårt att bekänna. Men frågar man om de tror på änglar och skyddsänglar så är svaret många gånger fler ”ja, jag tror på änglar”. Varför är det så? Änglarna i Bibeln framstår ju dessutom inte alls som på bilderna- små knubbiga barn eller oskyldiga unga flickor- utan som fördömande och krigande.
(Precis som Gud i Bibeln, tänkte jag för mig själv. Men som sagt, predikan är ingen politiskt debatt eller diskussion, predikan är prästens ord att lyssna till och ta emot och fundera över)
Jag tror på både Gud och änglar. Inte Bibelns variant, för jag tror det är uteslutande goda krafter. Men för mig står änglarna för en inneboende trygghet och vishet att hämta energi och svar från när man själv inte hittar rätt i funderingarna. De hjälper en att försöka bli en så bra människa som möjligt, om man har ett öppet sinne för dem.
Och har man inte det kan man säkert bli en bra människa på helt egen hand. Det finns inget rätt eller fel. Och lika fel som det är att fördöma dem som tror är det att fördöma dem som inte gör det, i min värld.
Godhet är godhet och ondska är ondska, vilken religion eller inte man tillhör.