”Trodde du gillade ditt jobb?”

Fick en kommentar angående mitt förra inlägg, som hade rubriken Facerape IRL, och där det stod ”…trodde du gillade ditt jobb?”.

Vill utveckla det lite till innan vi lämnar ämnet för ett tag:

Facerape innebär att någon annan gjort en uppdatering på din Facebooksida när du glömt logga ut. Och vad jag menade med mitt inlägg är att det är någon annan som skriver uppdateringar i verkliga livet för mig just nu. Det är inte jag själv som trycker på tangentbordet, utan verklighetens arbetsvillkor i det jobb jag älskar författas av andra utan påverkansmöjlighet av mig själv.

Jag har hela tiden gjort mitt jobb på det bästa sätt jag kan, jag har sett till att alla checklistor skrivits under, vårdat mina passagerare, tittat på klockan och passat avgångstiden på det sätt jag kunnat och allt det andra som jag kunnat påverka. Och trots att jag normalt är självkritisk av naturen kan jag ärligt säga att jag tycker att jag gjort det här väldigt bra! Jag har fått många leenden tillbaka och många axelklappar genom åren, vilket styrkt mig ytterligare i min uppfattning av att ha världens bästa jobb.

Nu är det andra som bestämt (banker, aktieägare, styrelse och VD) att det måste till ett stålbad för att kunna fortsätta, och jag kan inte säga så mycket om det eftersom jag inte sitter i styrelsen eller är aktieägare och därför inte kan bedöma vad som är taktik, strategi, framtidsplanering eller de olika parternas arbetssätt. De gör sitt jobb på det sätt de anser bäst, medan jag har att bestämma om på vilket sätt jag förhåller mig till de nya villkoren. Jag känner mig väl kvalificerad och prisvärd för det jobb jag gör, men det anser inte ägarna, och där har vi då olika uppfattning.

Jag älskar fortfarande jobbet, och jag ska göra det så bra som jag alltid gjort fram till i juni. Sen tar jag paus och ska prova andra jobb och utveckla mig själv på andra sätt. De nya villkoren är väldigt svåra att få att fungera jobbmässigt för oss som har familj, som det ser ut nu. Å andra sidan är inte alla delar på plats ännu, och kanske är det annorlunda om 2 år när jag kommer tillbaka?

Mitt hjärta har alltid klappat för SAS, men på allra första plats högst i prioriteringen går min hälsa och min familj. (Ta först på din egen mask innan du hjälpet andra;).

Jag känner mig mest förväntansfull! Jag har tilltro till både mig själv och SAS. Vare sig vi är tillsammans eller går åt var sitt håll:)