Egentligen ringde jag bara 1177 för att få råd om jag kunde ta mer Panodil eller det fanns annat som var bättre mot smärtorna.
Efter att jag förklarade tillståndet fick jag klart för mig att jag skulle direkt till sjukhus, och på akuten hade jag så ont att jag kom in efter bara en timme till läkaren.
Mensvärk, föda-barn-värk, molande, magknip, gaser, sammanväxningar, tarmvred, ätit-nåt-olämpligt-hugg, colon irritabile, brusten cysta. Det finns otaliga olika sätt att ha ont i magen, och alla de ovanstående har jag tyvärr (föda-barn-värk var inte tyvärr) erfarenhet av. Och nu har jag en till på listan, men kommer inte ihåg vad det hette på medicinspråk, Inflammation i tarmfickor.
Har nu tillbringat tre dagar där och fått dropp, antibiotika intravenöst och morfin för smärtorna.
Jag har fått flera nya insikter de här tre dagarna.
Positiva och negativa, som handlar om mig själv och som handlar om andra.
Och de är inte desamma som man läser i insändarartiklarna som handlar om antingen långa köer, trevlig/otrevlig personal eller nerdragningarna.
Det är inte heller ” den friske har tusen önskningar, den sjuke bara en”.
Det är andra iakttagelser som påverkat mig, som gör mig väldigt glad, väldigt ledsen och väldigt ödmjuk.
Min rumskamrat och flera av patienterna i rummen bredvid var väldigt sjuka.
Väldigt sjuka…
Någon hade ramlat av en häst och var skadad, men inte sjuk.
Jag bestämde mig för att omdefiniera skillnaden mellan värk och smärta efter dessa möten, och jag lärde mig ännu mer om bemötande och psykologin kring det. Och så konstaterade jag åter att man bör vara frisk för att vara sjuk.
Men den insikten hade jag redan, den bara förstärktes.
Jag har legat mer på sjukhus än de flesta, och jag påstår att de absolut sämsta och de absolut bästa inom bemötande finns inom sjukvårdspersonalen. Den här gången var så gott som alla 10-poängare i området.