Tre autentiska handbagage-situationer

Först kommer Säkerheten, i prioritetsordningen.
Därefter kommer Tiden. Inte ta förseningar som kan undvikas. Se nästa punkt.
Care. Saknas en mat, är det problem att få plats med handbagage, vill någon byta säte för att sitta med sin kompis- det fixar vi om vi hinner. Annars åker vi utan mat till alla, vi sätter taggar på handbagaget och lägger det i lasten, och vi pekar med hela handen och ber passageraren sätta sig på anvisad plats för att ta i ommöbleringen när vi är i luften.

I den tid vi lever har många människor en privat prioritetsordning som är: 1)Jag 2)Mig 3)Jag 4)Mig 5)Andra
Vi annonserar ju i och för sig ”Ta först på din egen mask innan du hjälper andra”, och möjligen tänker man att det också gäller andra områden?
”Träng dig först ombord, innan du släpper fram andra”. Eller ”Lägg upp alla dina bagage i hyllan först och bry dig inte om andra”.

Igår flög jag en sträcka som ofta är fullbokad. Den är också mångkulturell såtillvida att det är många turister, många affärsmän och många som är där i transit från hela världen.
De flesta har ett stort handbagage + en datorväska, och/eller plastpåsar med inhandlade varor från någon av alla de butiker som finns på flygplatser som lockar till inköp.
Alla som flugit nån gång vet att flygplan är konstruerade på ungefär samma sätt som de var på 80-talet, när de flesta flög med dokumentportfölj/handväska. Kort sagt, det finns inte plats för allas handbagage när alla har vars två eller tre. Det är ingen märklig algoritm eller avancerad logik som gjort att jag kommit fram till det, och ändå är det den fråga som stressar mest och skapar flest irriterande situationer.

Låt mig ta tre autentiska exempel från ovannämnda flygningar: (fullt hus, mycket handbagage, slot-tid)

1) En passagerare kommer ombord och börjar flytta runt bagage på hyllan ovanför första stolsraden, varpå han pressar in sin väska och sedan går vidare ner genom planet. Jag kallar tillbaka honom när han nått tre rader ner och undrar var han ska sitta.
– På 23C
– Då får jag be dig ta med din väska till din plats tack.
(får ett grymtande och en sur blick till svar)

2) En passagerare sitter på rad 5 och hittar ingen plats till bagaget och vill lägga den ovanför första stolsraden. (den hyllan är populär, vi skulle haft många fler hyllor just där;)
Jag ber honom flytta den längre bak, eftersom jag måste spara just den platsen till passagerarna som faktiskt sitter på första raden. de får nämligen inte ha bagaget framför sig vid start och landning, medan andra får lov att använda utrymmet under stolen framför. (Det annonseras också regelbundet under boardingen så alla ska veta det: ”Det finns också plats för ditt handbagage under stolen framför. Speciellt om du har två, så lägg det lilla under stolen och rullväskan i hyllan!”. Men de flesta verkar tänka: ”Puh, mina tre fick plats, skönt.”)
Jag erbjöd mig att tagga väskan, det ville han inte. Sen erbjöd jag mig att gå bak i planet och försöka hitta en ledig plats längre bak och då sa han ”Bra, då lämnar jag väskan här i gången till dig” och så satte han sig på sin plats.
Jag funderade på hur han tänkte där. Där stod hans väska mitt i mittgången, kön in växte sig lång för de som kom hade också rullväskor och kunde inte lyfta/hoppa över hans. Jag hade redan hunnit ner 10 rader för att kolla efter plats när jag vände mig om och såg hur en annan passagerare fick dra in hans väska till sidan för att underlätta för andra att komma ombord. (Så jodå, det finns de som tänker på andra;).
Det ordnade sig till slut, jag hittade en plats men bad passageraren vänligt men bestämt att själv lyfta upp den. Min kropp håller helt enkelt inte för att lyfta tunga rullväskor, och i det fallet kan jag säga att jag också ser till mig själv först. Om jag ödelägger min rygg och blir av med jobbet är det ett för högt pris att betala.

3) En passagerare kommer ombord och har två STORA shoppingpåsar med sig, som han vill lägga… *gissa var?*
Han fyller hela hyllan med sitt bagage, alltså tre personers utrymme. Jag ber honom lägga en av dem under stolen framför för att ge plats till andra passagerares bagage, alltså de som inte ens får ha sitt på golvet under start. Då blev jag totalt utskälld, han hade minsann en dyr biljett och andra fick väl skicka sina rullväskor i cargo om de inte fick plats?
– Alla i den här avdelningen har de dyrare biljetterna, sa jag.
– Jamen inte de där bak!
– Nä, men nu pratar vi om det här utrymmet här och jag måste se till allas bekvämlighet.

Han var högröd i ansiktet och sa ”hold nu op” och jag tittade på honom och sa ”Jag ska försöka lösa det”.
Nummer 2 i prioritetsordningen. Tiden. Att diskutera vidare hade tagit för lång tid.
Och det löste sig det också.

Vi är väl alla egoister på ett eller annat sätt, och ser om våra egna hus först. Det är ingen dålig egenskap generellt, det är en överlevnadsinstinkt. Men i vissa lägen är den rena egoismen och bristen på förståelse för andras situation/jobb/välmående en väldigt oattraktiv egenskap.

Idag valde jag att ge exempel på detta tråkiga beteende, men det betyder såklart inte att alla är så.
Det är bara det, att de få som märks så mycket i negativ bemärkelse drar ner energin och lusten.
Jag fungerar precis som de flesta andra, vänlighet får mig att spinna.
Otrevligt bemötande går jag inte igång på, jag blir bara trött och det väcker något föraktfullt hos mig. Tony kallar den typen av beteende att vara ”fattig i huvudet”, och eftersom jag inte känner dem privat är det bara just den känslan som blir deras avtryck hos mig.
De kanske är jättetrevliga egentligen.
Synd att de valde att visa en annan sida.