Det finns inget så tradigt som att höra om folks krämpor.
Det enda man kan åstadkomma som tröst är ett långdraget AAAAA medan man lägger huvudet på sned eller ställa följdfrågor om hur det känns, men aldrig att man kan göra något som verkligen kan vara till hjälp. Lyssna, jovisst, men hjälper det mot huvudvärk/muskelsmärtor/migrän eller höstförkylning?
Nu är jag just den personen, som för närvarande har detta stora behov av att berätta för alla jag träffar om rygg och nacke. Jag har ingen aning om vad jag förväntar mig tillbaka som jag aldrig själv kunnat ge nån medmänniska. Så jag hör också vänner och bekanta eller okända säga ”AAAAA” och ”stackars…” men hur många gånger jag än säger det känns det inte ett dugg bättre.
När folk undrar ”vad har du gjort” önskar jag att jag hade ett svar. Ridolycka, kampsport eller trafikolycka eller vad som helst som går att fatta. Men att svara ”jag vet inte men det gör så ont” känns som en fattig förklaring och intreset för lilla mig svalnar för vidare utläggningar, som jag å min sida har ett stort behov av att utveckla.
Det är som om jag kanske själv ska komma på ett svar om jag rabblar symptomen tillräckligt många gånger, och liksom House plötsligt frysa till mitt i en mening och få ett belåtet flin på läpparna. ”NU kom jag på det”, liksom.
Men som situationen är har jag besökt en massa terapeuter med olika specialitet (läkare, kiropraktor, sjukgymnast och massör/healer, som i flera fall kommer med skilda bud om både diagnos och behandling.) Ska det vara kyla eller värme på det onda till exempel? Ska jag göra sit-ups eller ska jag inte göra sit-ups? Kan en kiropraktor manipulera nacken eller förvärrar det skadan? Ska man massera på en inflammation? Ska jag ta Tramadol mot smärtan för att kunna sova bra eller ska jag undvika den eftersom den är vanebildande och är ett morfinpreparat? Vad är farligast, att ta medicin eller inte kunna sova? Jag har tagit anti-inflammatorisk medicin och smärtstillande i 8 veckor, om det är en inflammation, varför krävs 8 veckors medicinering, borde inte medicinen göra att inflammationen försvann?
Jag började jobba för jag kände mig bättre, men efter ett besök hos en av terapeuterna slog nacksmärtan till och den är betydligt värre än ryggen var, för det finns ingen skön ställning. En nerv ligger uppenbart i kläm som gör att det strålar ut i höger arm. Det kanske är så att jag kompenserat i ryggen länge och att nacken nu får betala för det?
Jag jobbar som vanligt, är under läkarvård och undersökningar, och det blir varken bättre eller sämre tror jag. Läkaren har sagt att jag själv får känna efter, och det är ju timme för timme som situationen kan ändras. Dunket i nacken kan vara enormt intensivt ett tag, för att sedan klinga ut och vara av mild art som absolut inte hindrar mig att göra mitt jobb. Att stanna hemma för att ”det kanske kommer göra ont” blir ju lite dumt, då skulle ju folk aldrig kunna jobba med någonting. Å andra sidan, om det gjort riktigt ont i flera dagar är risken större såklart, och då måste jag ta egenansvar…
Det syns inte så mycket utanpå. Jag pratar som vanligt, skrattar som vanligt, har hållt flera föredrag utan problem (koncentration på annat) och kan bära matkassarna. Men så plötsligt känns det som någon sticker en kniv i nacken och så börjar pulserandet. Om jag tittar åt vänster eller höger eller rakt fram kvittar, det går inte att undkomma smärtan. Ska jag flyga eller stanna hemma? Om jag stannar hemma kan jag ta en Tramadol, om jag ska flyga får jag inte det.
8 veckor känns som 10 år. Och själv känner jag mig som 87.
Jag känner inte igen mig själv, jag vill ha mitt gamla jag tillbaka.
Anette med fungerande baksida är så mycket trevligare och behagligare att umgås med än denna bittra gnälliga kopia av mig själv.