Jag har alltid stått på den borgerliga sidan av politiken, trots att mina värderingar i mångt och mycket är röda. Jag är övertygad om att om ett samhälle inte också tar sig an de svaga och försvarslösa som barn, äldre och djur, så blir det svinkallt och egocentriskt.
Dessvärre när det kommer till politiken har jag inte känt mig hemma hos de röda, för förutom att de pratat om att ta hand om svaga har de i samma mening gjort alla arbetare (som inte är företagare) till just svaga och försvarslösa. Företagare å andra sidan framställs som patroner med feta nackar som ”har råd att betala” och min bild av arbetare och företagare är en helt annan, de går in i varandra. En företagare är i högsta grad arbetare i min värld, och det jag sett genom min uppväxt i småföretag (bland vänner som också varit småföretagare) är istället att när den anställde går hem fortsätter företagarens arbetsdag. Kortare semester, mindre föräldraledighet, mer oro och ett företag som är invävd i familjebilden, det var och är min verklighet. Vilken jag delar med en miljon andra småföretagarfamiljer, vilka sällan nämns, speciellt inte i den röda politiken. Där är det svart/vitt, eller rättare sagt rött/blått. Arbetare och fattig eller företagare och rik. Därför har jag aldrig röstat rött, för det betyder en politik som svartmålar alla som har ett driv att starta företag som ”onda” och utsugande, och det minskar lusten att vilja driva företag helt enkelt.
Å andra sidan har något hänt i den kapitalistiska värld vi lever i. Lusten att driva företag, den livgivande konkurrensen som skapar mångfald och valmöjligheter för kunden, har i mångt och mycket återgått till monopol. Den där lusten att driva företag, att sälja en bättre produkt eller tjänst genom innovation och nytänk, har på många håll istället blivit en utslagning av små butiker och/eller friskolor och personalkooperativ. En liten radio/TV-butik med små inköp kan inte konkurrera med kedjorna som säljer samma märke till en bråkdel av priset. Skolorna blir uppköpta av internationella utbildningsföretag med strikta krav på vinst och lusten att driva ett mindre företag med allt arbete dränks, genom att trygghetssystemen trots allt är så pass attraktiva så alternativet till att ta risker med att starta är minimala.
Jag gillade inte monopol förr och jag gillar inte monopol nu. Jag gillade inte att inte ha kund-makt till tex Telia och säga ”då byter jag bolag”. Det kan jag ju fortfarande inte, eftersom de flesta butiker ligger under kedjor och/eller har samma ägare och underägare. (Harald Nyborg och Jem&Fix till exempel, fick jag veta är samma koncern. Säger man ”då köper jag det hos X” säger de ”gör du det”).
I en stor kedja är den anställde heller inte så betydelsefull, den är enkel att byta ut. Därför spelar det inte så stor roll vilket bemötande den enskilde har, eller om den tar ett egenansvar för sitt jobb, inte alls lika mycket som i en mindre butik där alla delar har betydelse. En stor kedja eller koncern konkurrerar med pris, och i stort sett endast och bara pris.
Kunden (jag och du) som ser till sin egen plånbok, kör gärna till stadens ytterområde för att spara en hundralapp, och hittar precis samma upplägg i alla städer, det ser precis likadant ut både inne och ute: Rusta, Ö&B, Jysk, Elgiganten…
Samma sortiment i alla städer, samma priser, samma öppettider.
Fördelen är att om inte en vara finns i ett varuhus ringer de till ett annat och så kan man köra till en annan likadan butik på andra sidan stan. Nackdelen är att det inte finns någon direkt konkurrens, alla säljer ungefär detsamma, och det finns ingen flexibilitet att beställa specialvaror, allt är inköpt och bestämt av inköpare på en högre nivå.
Vi har fått tillbaka monopolet, lusten att driva småföretag -som jag alltid vurmat för- har kvävts på annat sätt än genom att röda partier tvingat av dem för höga skatter.
Finns det inget sätt att få balans? Måste det vara på ena eller andra sättet, finns inget av det som heter ”lagom” inom allt annat?