Skrivet av Anette Jernström   
 
Till föräldrar med skolbarn!
”Idag barn ska vi börja leka en lek! Varje morgon när ni kommer till skolan får ni 10 slag var att dela ut, ni får slå vem ni vill, var ni vill och hur ni vill, det är väl bra?”Naturligtvis är jag sarkastisk, någon sådan lek finns såklart inte. Det finns däremot en annan som är ungefär lika dum, som jag fick förklarad den gångna veckan. Den pågår på många skolor, och har uppenbarligen funnits i många år, och jag har aldrig ens hört talas om den.
Så här går det till:
Du gör ett luftslag mot någons ansikte eller mage, och om denna person blinkar, tar ett steg tillbaka eller alls reagerar, så är det tecknet att du får slå på riktigt. Men om du inte slår själv kan du ge bort slaget till någon annan som gör det istället.
Jag fick leken förklarad för mig och blev helt förstummad när det visade sig att så gott som alla killarna i min sons klass deltog.
Jag frågade en kille som hade sparkat en klasskamrat i magen om hans föräldrar visste om den här leken, och jo, de tyckte det var ok så länge ingen blev skadad!
Nähä, vem sätter upp reglerna, och hur hårt är hårt? Man får inte slå så hårt att någon blir skadad, vem bedömer det, hur graderar man smärta?
Föreställ dig att det var på din arbetsplats detta pågick, på morgonen fick du dig en känga och fick förklaringen ”det var inte från mej, det var från henne, för du reagerade när hon slog mot dej.”

Min son går på en skola som tar saker på allvar, och förbjöd direkt leken, eftersom den inte stämmer med skolans värderingar, men hur är det på ditt barns skola, känner du till leken över huvud taget? Känner lärarna till den? En pojke hade sagt till fröken ”Vad skönt att vi inte får slåss längre…!” Vad tycker ditt barn?
Jag tror att föräldrar skulle behöva ha fler träffpunkter och diskutera bland annat värderingar. Vad tycker vi är ok att barnen gör, vilket språk godtar vi och framför allt, är våra egna barn alltid änglar medan andra barn står för alla dumheter?
Barn liksom vuxna berättar sina historier utifrån sig själv, och framställer oftast sig själv i bäst möjliga dager. Det innebär kanske inte att de ljuger, men däremot berättar de kanske inte allt, utan utelämnar vissa saker. Därför är det viktigt att lyssna på hur alla uppfattat saken.

Skolan har och tar ett stort ansvar, men om föräldrarna hemma inte visar att de tycker samma sak, så blir det på något vis väldigt ihåligt. En del föräldrar verkar ju också förringa sitt eget ansvar till förmån för skolans för att de inte hinner/orkar/vet bättre.

Jag kan aldrig acceptera att barn blir slagna i skolan. Varken mina egna eller andras. Kan du?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *