Pratade med Åsa, min kollega och bästa vän. Hon var på väg till jobbet och berättade om helgens flygning.
I lördags hade hon check-in 05 på morgonen, klockan stod på väckning 03.
Sen hade hon flugit charter och landat i Billund, och tagit in på hotell, med ankomst 16.30.
Åt en bit mat och lade sig i sängen för att sova, men väckning igen kl 00.25, för att åter ta sig till flygplatsen för att flyga passiv hem (som passagerare) med ett plan som tyvärr var lite försenat från en annan charterdestination (slot-tidena kan vara lite kniviga på sommaren på semesteroretna).
Hon satte åter nyckeln i låset hemma 05.15 söndag morgon.
Idag och imorgon flyger hon kvällsflygningar och landar sista arbetsdagen imorgon kl 23.25 och kommer vara hemma vid 01 på natten. (Man får bo var man vill, men ska kunna infinna sig inom en timme från flygplatsen, bor man i Helsingborg tar det precis en timme med bil till Katrup. Bor man i Stockholms innerstad kan det i rusningstrafik också ta en timme till Arlanda tror jag? Men alla kan ju inte bo på Amager i Köpenhamn (stadsdelen närmast Kastrup) eller i Märsta)
Inom flyget räknar man blocktimmar, dvs hur många timmar man befinner sig i luften från blocken flyttas från flygplanshjulen till de läggs dit igen efter landning. Flyger man långt har man fler blocktimmar, flyger man kort har man färre, eftersom flygningarna är kortare men man gör många. Tiden på marken (embarkering, städning etc) är arbetstid men räknas inte i blocktimmarna.
Åsas arbetsdagar är teoretiskt inga problem, hon jobbar aktivt kanske 10 timmar, men praktiskt med de osammanhängande sovtiderna är det mycket ansträngande för en människorkropp. Kroppen kan inte skilja på teori och praktik, man mår fysiskt illa och de timmar man har i sängen är inte alltid sovbara på grund av att kroppen inte förstår att den faktiskt får vila.
Om man jobbar på långlinjerna finns ändå en form av regelbundenhet, man förlorar några nätter men med viss struktur trots allt. Man har också minst tre fridagar efter en långtur, ibland fyra, för att återhämta sig.
Därför när man pratar om blocktimmar som instrument för att utöka arbetstiden blir det totalt snedvridet, och har ingenting med verkligheten att göra. Medan övriga samhället jobbar antingen dag eller nattskift (man byter oftast inte mitt i ett skift och jobbar morgonskift första 2 dagarna, och nattskift de sista 3) har vi inte den typen av regler. Vi jobbar efter veckotimmar, och restriktionerna med vilan är väldigt generös, dvs vi kan jobba väldigt länge innan det finns krav på vila.
Det finns förslag på att öka veckoarbetstiden till 60 (!) timmar hörde jag, men hoppas det är ett missförstånd. Jag kommer definitivt inte att sätta mig i ett plan som passagerare, med piloter som flyger sina 55-60 veckotimmar, jag skulle inte känna mig trygg med det.
Vi hade lönefrys i många år, gick ner 7% i lön för ett par år sen, och har igen lönefrys i 2 år + att vi bara ska få en halv månadslön i november och en halv i november nästa år. Allt för att hjälpa till att spara. (Och nä, i danska mått mätt är vi inte en välavlönad yrkesgrupp…)
Vi älskar vårt jobb, vi älskar våra passagerare, vi älskar att ge service.
Men.
Det händer någon gång att jag tänker: hur länge till håller jag?
Och nästa fråga är mer av det cyniska slaget: ska vi bara ha 20-åriga studenter som flyger på free-lance-basis ombord? Ska inte cabincrew kunna vara ett yrke man kan ha i många år, som det var när jag började? Ska det bara vara ett jobb för personer utan familj (unga och homosexuella oftast) och ett genomgångsyrke?
Så är det kanske, men jag tror man missar att erfarenhet faktiskt hänger tätt ihop med säkerheten, eftersom när man jobbat länge varit med om många situationer och nödträningar.
Kombinationen av olika åldrar och kön är perfekt därför att våra passagerare har olika åldrar och kön, kort sagt. Och vi är bra på olika saker.
Jag är orolig för vart flygbranschen är på väg. Jag vill att det ska vara ett tryggt sätt att resa, och en arbetsplats för människor som brinner för säkerhet och service. Och om det blir ett yrke med villkor som bara inhyrd personal från låglöneländer är villiga att jobba under, tror jag vi är på fel väg.
Inte bara i vår bransch, utan i samhället i stort.
Det är ingen domedagsprofetia jag levererar, men en seriös debatt efterfrågas.