Tel Aviv i natt

Redan när jag fick den på schemat tänkte jag att ”den ser tuff ut”.
Checka in 21.45 och landa 8.55 ( som blev 9.30. Det låg enligt uppgift ett ”främmande objekt” på landningsbanan och hela området skulle genomsökas).

I fredags satt jag standby från 6 och de ringde 6.01 och kallade ut mig. När klockan var 21 i fredags hade jag slocknat i soffan, och följaktligen vaknade jag redan 06 på lördagsmorgonen. Att vara vaken över ett dygn är tufft.

Skillnaden mot att flyga långlinjer och vara vaken länge är att då har man samma passagerare och vi har ofta en timme där vi kan sitta i en stol och vila.
På kortlinjerna finns inga stolar, bara klappsätena, och dessutom klockan 3 i morse när vi släppte av passagerarna skulle vi ha ett nytt gäng att göra gott intryck på. Att piggt säga god morgon när man helst vill säga ”god natt” och dra på sig pyjamas – det kräver lite.

Jag sov några timmar när jag kom hem idag, och imorgon ska jag med första planet till Stockholm för att gå på sammanträde.
Sen upp igen på tisdag kväll till Stockholm för att hålla föredrag på onsdag.
Det är lite väl intensivt just nu, men å andra sidan gillar jag ju det.

I torsdags körde förresten jag och två andra kursledare försa kursen av ”Skriv bättre i jobbet” i Malmö. Vi körde pionjärkursen av det som är Poppius etablering i Malmö, och kursdeltagarna skrev väldigt positiva utvärderingar. Det är så härligt, att ha jobbat hårt med ett projekt och att ro det i land!
Generellt, någonstans i mitten av projekt brukar jag tappa luft och tänka ”NÄE, det här GÅÅR ente” men det är då Kajsa-Bergkvist-klappen på låren sitter som bäst. Det är inte alls fel att ge upp om det är för mycket motstånd, för det ska vara roligt att jobba. Däremot vill jag inte ge upp om jag ser en chans att det ska funka, och det gjorde jag med det här projektet.
Jag har lagt massor med tid och det har bara gett korvören i plånboken, men det är nåt annat som drivit. Kanske känslan av att ” I did it”?.