Jag är ingen talare men…
…det har hänt att jag hållit tal ändå, vid enstaka tillfällen.
På vårt bröllop höll jag tal för Tony, jag har hållit tal på väninnans bröllop, konfirmationer och ett vårtal vid Valborgsfirande i Ramlösaparken.
I ärlighetens namn går inga av dessa tal till historien med superlativer hängandes runt halsen. Jag har förberett mig noga och övat mycket vid alla tillfällena, men jag har inte varit helt bekväm.
Inför dotterns student för ett par veckor sen hade jag det där med tal flyktigt i tankarna, men bestämde mig för att låta bli. Jag har varit nere, och nedstämdhet kan smitta av sig i talet.
Jag överlämnade det till Tony, men inte heller han hade några bra uppslag.
Morgonen nån dag innan studenten vaknade jag tidigt.
Plötsligt visste jag att jag faktiskt skulle hålla tal, jag visste vad jag ville säga och jag drog på mig en morgonrock och satte mig vid datorn.
Tangenterna dansade och jag satte ord på vad jag hade på hjärtat att säga till våra nu vuxna barn, där första delen av talet var till båda och andra delen var ägnat åt den yngste som tog studenten.
Tony sa: ”vi håller det tillsammans”, och någon tog en bild under talet. Det ser visserligen ut som vi läxar upp varandra:
Såhär blev talet. Något modifierat för bloggen:
” Jag och Tony förlovade oss sju veckor efter vi träffades, och förstod således väldigt snart att vi ville tillbringa livet ihop.
Och barn, det pratade vi också om att vi gärna ville ha.
Man kan säga att vi var de absolut bästa föräldrar världen kunde uppbringa i tidsspannet mellan 1990 och fram till september 1995. Det vill säga fram tills första barnet föddes.
Synd att ni inte var födda och fick uppleva det.
Vi visste under den perioden PRECIS hur vi skulle göra när vi själv fick barn någon gång i framtiden.
Hur vi skulle uppfostra dem, vad de skulle få göra och äta och inte äta.
Godis.
Skulle de till exempel inte få.
Kanske på lördagarna. Jämna veckor.
Och inte McDonalds.
Inte.
Bara vid extrema tillfällen.
Sen fick vi barn.
Då ändrade vi några av reglerna.
Godis kunde möjligen funka. Om man var i affären och ni var trötta och skrek väldigt högt.
Då funkade godis.
Sluta skrik, så får du godis.
Funkade.
Som förälder har man egentligen bara en uppgift, och det är att uppfostra barn på ett sätt, så att när de är i 20-års-åldern är trygga, självständiga, fantastiska människor. Det är inte enkelt, för det finns så mycket på vägen som försvårar uppgiften.
Det är inte alltid att man som förälder orkar eller kan vara sådär pretto, som man planerade att vara.
Vardagen kommer emellan.
Och vi mammor och pappor har våra fel och brister.
Vi gör vårt bästa, men ibland räcker det liksom inte.
Vi ger våra barn godis på en tisdag.
Vi har dåliga dagar och vi agerar inte alltid rationellt eller konsekvent.
Och personalen på Mc Donalds hälsar igenkännande medan de packar Happy Meal med leksak.
Vad fort det gick.
Det var inte alls längesen vardagsrumsgolvet var täckt av Barbieskor och lego som gjorde jätteont att trampa på.
Eller vi stod klockan 23 och stekte pannkakor till en skolutflykt dan efter vilken var beskriven på en lapp som låg i ryggsäcken som vi av en händelse råkade se vid precis rätt tillfälle, alltså INNAN utflykten.
Eller när vi hämtat på stan när de hände som såklart inte skulle hända våra barn, det som bara händer andras barn, som druckit och mår illa.
Eller tog moppekort med all oro det innebar.
Och när ni åkte på festivaler.
När ni själv fyllde i förmaningstalen, när jag frågade ”är det något jag glömt?” och nån av er sa: kondom. Du brukar nämna kondom mamma.
När jag nu tittar på er och kan jag egentligen inte komma på något enda råd till som skulle göra er till bättre människor än ni redan är.
Ni är självständiga, trygga och ännu mer fantastiska än vi nånsin kunde önska.
Idag tar du studenten J, och jag riktar mig till dig eftersom studenten avslutar en epok, och för att du alltid kommer att komma ihåg den här dagen.
Därför vill jag trots allt passa på att ge några få råd till, nu medan du lyssnar.
(överräcker presenter)
Klocka.
Håll koll på tiden. Kom i tid. Även om mobilen laddat ur.
Pengar.
Startbidrag.
Se sen till att tjäna egna.
Pengar är tabu att prata om men jag vill göra det ändå.
Var ödmjuk och medveten om att du har haft turen att födas i den här delen av världen.
Var ödmjuk över att du fick förutsättningarna.
Gå och ut och tjäna pengar, därför att pengar gör att du kan ge tillbaka till samhället och till dina medmänniskor som inte hade samma tur.
Låt tacksamheten vara din drivkraft, när du delar med dig.
Slösa inte bort pengar på onödiga saker, definitionen onödig får du däremot själv sätta.
De sista råden är nerskrivna på några tavlor.
Smile on a cloudy day
Det rådet följer du redan. Jag är säker på att du har det efter din pappa, det är hans signum. Det är en fantastisk egenskap, låt ingen ta det ifrån dig.
Keep your mind hungry and your heart full
Med andra ord, var nyfiken. Du ville göra en tatuering där det stod ”Mourir jeune” som betyder ”dö ung”, i betydelsen ”var ung i sinnet hela livet”.
Det här betyder samma sak, men tavlan kan hänga på många olika väggar beroende på hur ditt kommande hem är inrett.
Live your life
Det är ett bra råd. Slösa inte med tiden. Jag sa innan att det går fort.
Tro mig, det stämmer.
Och till er båda vill jag säga:
OM ni någonsin behöver fler råd, trots att ni är trygga och självständiga och egentligen kanske inte behöver, så finns vi här.
Alltid.
Älskar er. ”
