Tittade ofta på 60 Minutes när jag bodde i USA och när jag flög på USA. Det är som tidningen Fokus eller P1, utvecklande reportage om aktuella ämnen.
Det är klart att det är provocerande att höra hennes berättelse. Det är klart att kvinnliga journalister inte ska riskera att bli våldtagna på jobbet. Det är klart att det väcker tankar om hur utbrett detta Taharrush är om det till och med har ett namn. Då är det inte stundens ingivelse eller en engångsföreteelse.
Vad hade man själv gjort?
Visst ska man som kvinna i den bästa av världar kunna klä sig som man vill, gå var man vill och säga nej och det ska respekteras. Men om verkligheten inte ser ut så? Om det finns män som uppfattar kläder och platser som ”inbjudande” och kvinnor generellt som lägre stående väsen som man gör vad man vill med, så får vi kanske anpassa oss efter det tills uppfattningen ändrar sig för att inte bli skadad?
Varför var inte journalisten klädd i hijab? Det hade kanske skyddat henne bättre? Varför riskerade hon livet om hon kunde ha undvikit det?
Är det provocerande att jag påpekar det?
Ja, kanske det.
Det är en provocerande tanke därför att både jag och du som läser det här troligen har helt andra värderingar och inte alls har tänkt att kompromissa med dem. Men vilka kan vi kompromissa då?
Integration är att mötas på halva vägen, till skillnad mot assimilering som är att ta seden dit man kommer. Hijab är ett väldigt vanligt klädesplagg i Sverige, men grunden är väl egentligen att inte väcka lust hos män? Varför går inte fler kvinnor i det, även flickor som inte tillhör någon religion? Är det inte jättebra, om det skyddar mot att bli kallad hora eller minskar risken för våldtäkt?
Det är nyttigt att konfrontera sina värderingar, tror jag.
Och naturligtvis ska vi inte kompromissa när det kommer till kvinnors rättigheter och lika värde.
Ändå gör vi det hela tiden.
Att män i grupp tafsar på tjejer har ett namn, till exempel.
Vi har en bit kvar att gå va.