Svårt att hantera rasistiska kommentarer ombord

Flygplanet jag flyger har tre säten på vardera sida mittgången.
På en rad vid gångsätet satt en beslöjad kvinna, på mittsätet satt en lite äldre man och fönstersätet var tomt.
Sist ombord kom en svart, fyllig kvinna med en baby i famnen och började leta efter sitt säte. Och när hon kom fram till det tomma fönstersätet stannade hon och började ursäkta sig för att de andra passagerarna på raden var tvungna att resa sig.

Då säger mannen suckande:
– Jaså, har de satt alla utlänningar på samma rad?

Jag valde att inte höra eller kommentera vad han sagt. Däremot såg jag att ett mittsäte var ledigt på andra sidan gången, och erbjöd honom detta istället. Det hade varit mycket bättre för alla, kanske speciellt för kvinnan med barnet. På andra sidan satt nämligen två normalvuxna män, som säkert inte misstyckt att få en passagerare mellan sig. Men mannen tackade nej. Han satt kvar.
Den beslöjade kvinnan hade hört vad han sa, de pratade samma språk. Däremot talade kvinnan med barnet engelska och förstod inte ordet ”utlänning” men kunde säkert tolka mannens kroppsspråk. Hon valde att sätta sig och blunda. Jag förstår henne.

Jag tyckte situationen var besvärande.
Jag resonerade tyst kring om jag skulle markera och be honom be kvinnorna om ursäkt för sitt uttalande, för att visa dem att det var oacceptabelt. Men vid det laget visste jag ju inte ens om de hade förstått vad han sa eftersom jag inte visste vilket språk de pratade. Det kunde ju blivit konstigt.

Jag: Den typen av kommentarer undanber vi oss på det här flygbolaget, be kvinnorna om ursäkt!
Passageraren: Ok. Förlåt. I’m sorry.
Kvinnorna: For what?
Jag: You know, he said something racist..
Kvinnorna: Did he? What?

Eller kunde erbjudande om flytten ha uppfattats som att jag flyttade honom för att han skulle ”slippa” sitta bredvid ”utlänningar”. Passagerarna som satt runtomkring kanske inte såg kvinnans storlek eller barnet eller min välvilja att göra det bättre, bara hörde att mannen verkade missnöjd med att sitta med utlänningar och att jag erbjöd honom att flytta.

Vardagsdilemman.
Som kan få betydelse, beroende på hur man gör.

Jag tänkte på, att de här kvinnorna troligen är utsatta för den här typen av kommentarer mer än denna gång. Och att jag inte på något sätt kan sätta mig in i hur det är att vara det, eftersom jag helt enkelt inte upplever det själv.
Därför kan jag heller inte bedöma hur det tas emot, eller vilket bästa sättet att protestera mot rasism är.
Men att den finns, det gör den.
Och den är ytterst obehaglig.