Läser idag om ett företag som bestämde sig att lägga ner efter den strejk som initierades i protest mot dåliga arbetsvillkor. Ingen från företaget vill svara på frågor, och jag tycker den här artikeln är väldigt intressant ur journalist och läsarsynpunkt.
Jag fick flera frågor på testdagen angående mitt tidigare politiska engagemang, om jag trodde att det skulle kunna vara en belastning om jag skulle jobba som journalist. Jag tror tvärtom, att det är en styrka. Alla personer har rösträtt och de flesta röstar och tycker något, oavsett om de kommit ut ur garderoben eller ej och skyltar med det.
Vi kan ta Jens Orbach som exempel, som var journalist och programledare men senare blev socialdemokratisk politiker, skulle jag säga att jag varit lurad alla år jag tittat på honom och trott att han var objektiv? Nej, självklart inte, eftersom jag redan vet att majoriteten av journalistkåren enligt uppgift röstar socialistiskt. Och jag som läsare måste som jag brukar uttrycka det ”tugga innan jag sväljer” när jag läser artiklar, och kan ibland relativt enkelt se var journalisten befinner sig på den politiska skalan. (Även när det ska vara en objektiv rapportering lyser det ibland igenom),
I artikeln om strejken kan du göra ett tankeexperiment om hur du skulle skriva om du ville ha människor med dig, om du 1) tycker att det är bra med arbetstillfällen till vilket pris som helst, att det är bättre att ha ett jobb att gå till än inget jobb alls, eller 2) tycker att företagarna är fega som inte ställer upp på en intervju, och tycker det är viktigt att alla följer de villkor som gör arbetet drägligt.
Det finns alltid två sidor av ett mynt, och vilken sida som glänser starkast beror på styrkan på solglasögonen vi bär, och från vilket håll solen lyser på det.
Jag har olika utgångspunkter beroende på vilken stol jag råkar sitta på. Som anställd i ett stort bolag utan större påverkansmöjlighet har jag en inställning, och som arbetsgivare i ett familjebolag ett annat. Som ensamföretagare är det enklast, då behöver jag bara se till vad som är bäst för mig här och nu.
Redan i november när det var krisigt på SAS var det en intern aggressiv diskussion om just det här ämnet. Det ställdes ultimatum att gå ner i lön och upp i arbetstid, och argumentet var just att alternativet var nedläggning. Personligen tyckte jag det var en smal diskussion, grupper ställdes mot grupper om vem som skulle ge vad och det var en hotfull ton dem emellan. Någon grupp blev något mindre påverkade och det är klart att utifrån deras livssituation var det självklart att sätta press på andra som kunde vara orsak till att deras egen arbetsplats kunde försvinna. För dem var det uppenbart bättre att ha ett jobb med något sämre villkor än inget jobb alls. För andra i andra personalgrupper förändrade det livet totalt, där de ändå skulle vara tvungna att söka annat av ekonomiska eller arbetstidsmässiga skäl, för dem blev beslutet mer en axelryckning eftersom de personligen skulle påverkas på samma sätt.
Oavsett vem vi är så står vi oss själv närmast, och det kan vara bra att komma ihåg även i framtiden om det skulle vara krisigt igen. Liksom att diskussionen skulle må bra av att tittas på i helikopterperspektiv, vad innebär det här för samhället i stort? Vilken ideologi har vi, vilken människosyn och vilket samhällsklimat önskar vi?