Vaknade tidigt en morgon, på semstern, några dagar efter midsommar. Låg och lyssnade på fågelsång och en gök som hoade, öppnade balkongdörren, och lät den lite fuktiga morgonluften sippra in i sovrummet.
Gick upp tyst för att inte väcka de andra, och promenerade ner mot bryggan på bilden nedan, och lade mig längst ut och tittade upp på en helt molnfri himmel. Hörde en ko råma och en mås skrika till, annars bara vågornas skvalp under bryggan.
Nynnade till Tomas Ledins ”En dag på stranden” :
-”Jag vaknade först av alla…”
Gick efter en stund hem och satte på kaffekokaren (till skillnad mot Ledin som bryggde te) och väckte de andra som yrvaket satte sig med sina mackor på trädäcket och undrade vad klockan var och varför jag väckte dem så tidigt.
Jag kände mig så tillfreds hela dagen över att ha börjat dagen så meditativt och lugnt.
En perfekt semesterdag.
Om ett år, nästa gång det är semester, ska jag ta med mig de andra till bryggan och hoppas att de tar med sig samma sköna sommarminne till årets mörkare dagar.
För det minnet ska jag leva länge på.
Jag ser det framför mig, och visst är sådana dagar helt underbara. Jag gjorde en liknande grej oxå, även om jag inte tog mig ner på bryggan utan bara låg kvar på altanen och tittade upp mot de fluffiga vita molnen långt långt där uppe. Låg säkert där i en halvtimma ibben jag till slut gick in och skakade liv i frugan. 🙂
åh det låter helt underbart… 🙂
Det är avkoppling det!