Det finns människor som är rädda för spindlar, torg eller höga höjder.
Det finns några som har hang-ups på bakterier och smittrisk, eller att teskedar ska vara vända åt ett visst håll när man serverar en kopp kaffe.
De där käpphästarna kan vara logiska eller inte, komma sig av traumatisk upplevelse eller vara hjärnspöken, men för personen som har en hang-up är det verklighet.
Min käpphäst är kräk.
Jag hade ovanligt starkt graviditetsillamående när jag väntade första barnet, men det var ändå ingenting i jämförelse med hur det var med andra. Då spydde jag 3-7 gånger per dag, hela graviditeten. Sista gången samma dag som hon föddes. Hela dygnet mådde jag illa, och det var inte som vid en influensa. Då spyr man och sen mår man bättre ett tag. Jag spydde, men mådde fortfarande lika dåligt efteråt. Jag har spytt i parker och i papperskorgar, jag hade alltid plastpåsar med mig om jag var tvungen att åka nånstans men mest var jag hemma eller på sjukhus. Jag var inlagd vid fem olika tillfällen på dropp eftersom jag inte kunde behålla ens de näringsdrycker som jag levde på hela graviditeten.
(Jag nämnde någon gång innan jag fyllde 40 att det skulle vara kul med en sladdis, Tony tittade på mig med en blick som sa ”e du dum i hela huvudet, har du verkligen glömt hur det var”. Tur, han kom ihåg.)
Detta är en erfarenhet som gör att kräk får det att krypa under skinnet på mig. Bara lukten gör att jag hulkar, och måste ha en våtservett eller annat för näsan om jag ändå tvingas hjälpa någon passagerare som spyr. Det är verkligen plågsamt.
Igår blev vi varse att det skulle komma att bli storm över Danmark, vid tiden för vår kvällsflygning. Jag påpekade att vi skulle beställa fler spypåsar och plastpåsar för att ha om ifall, och inom mig kände jag en oro att många skulle spy och inte hinna få upp de där påsarna. För om någon spyr ut över golvet, och fler har det som jag och också börjar spy, så blir det en epidemi. Mardröm.
Det såg ganska bra ut fram tills en halvtimme innan landning. Då meddelade piloterna att det hade blåst ut containrar på landningsbanan i Köpenhamn så bara en bana var öppen. Vi skulle hålla oss i väntläge. I det väntläget blåste det rejält och planet skakade och hoppade. Men så kom det välkända ljudet av när hjulen kommer ut, och jag tänkte att det var skönt att det inte blev värre.
Hade bara tänkt tanken klart när jag hörde hjulen fällas in igen och piloterna gjorde en pull-up. Sen kom kaptens röst där han förklarade att det inte gick att landa trots allt, det var för mycket vind och de var tvungna att lägga sig i nytt väntläge för att försöka igen.
De nästa tio minutrarna var riktigt hemska. Ljudet av uppkastning hördes överallt, och passagerarna skickade spypåsar till varandra över gången. Vi satt fastspända och tur var det, det hade varit för stor risk att inte vara det i den situationen. Det var som en berg-och dalbana.
-Är du rädd? undrade min kollega eftersom jag tappat all ansiktsfärg.
-Inte ett dugg, jag vill bara inte spy.
Vid varje start och landning tänker flygpersonal på ABCD, det vill säga vad man ska göra i en eventuell nödsituation. Jag koncentrerade mig på det, och tänkte att det skulle jag klara om det skulle bli så. Det var huvudsaken. Att riska livet för att torka kräk, om det innebar att jag inte skulle kunna evakuera för att jag hade brutit ben och armar- då var det bättre att ta kräket efter landning.
Hjulen kom ut, hjulen sattes i marken, och passagerarna applåderade.
Vi tog fram våtservetter och vatten och erbjöd det när de gick av, och det stod spypåsar lite överallt liksom att en del bar fram dem till oss och räckte över.
Bron var stängd, så på basen satt vi flera Skåneboende och väntade på att få köra hem. Vi hade gott humör och skämtade och pratade om flygningarna vi gjort, tog lite bilder och sjöng lite gamla godingar från kända musikaler, allt för att få tiden att gå. Någon hämtade ett sällskapsspel men plötsligt öppnade bron och tågen började gå så det blev aldrig något spelande.
Sällan har det varit så skönt att sätta nyckeln i låset som i natt.