Jag lägger inte märke till vad som är normalt och inte normalt, i den kultur jag jobbar. Det är först när jag jämför med andra personer och andra situationer jag kommer på att mitt sätt att vara kanske inte är normen överallt. Hemmablind, helt enkelt.
På jobbet träffar jag kollegor som har samma livsstil som jag själv, och vi är dessutom lika varandra genom vår extroverta personliget, vilket gör det ganska enkelt. Det krävs inga analyser av personlighetstyperna, eftersom vi fostrats in i SAS-andan från första början. Och på den tiden var jag så ung så jag visste ju inte ens vad som var kutym på andra ställen.
Det som är utmärkande är att vi inte känner varandra, men det låtsas vi inte om, skulle man kunna säga. Vi pratar med varandra direkt vi ses som om vi hade känt varandra länge. Vi skippar artighetsfraserna och går direkt hard-core, enkelt sagt. Den som börjar hos oss i mogen ålder kanske lägger märke till att det blir väldigt personligt/privat ganska omedelbart, och det är inget konstigt att ställa frågor till varandra som jag inte tror man kanske pratar om de första 14 dagarna i nya bekantskaper, typ IVF-behandlingar eller äktenskapsproblem.
Men vi blir varandras psykologer, och är också duktiga på att känna av vibbar. Det är inget ovanligt att fråga ”Du verkar nere, hur har du det”? Vi delar djupa förtroenden, men håller dem för oss själva, och kanske ses vi aldrig mer, om 5 år eller imorgon. Det vet vi inte heller.
Det händer att jag glömmer att det inte är så överallt, och när jag träffar nya människor i andra sammanhang är jag fortfarande öppen, vilket inte alltid passar lika bra. En del blir överrumplade över direktheten. Andra gånger kan jag bli mer förvånad, tex frågade jag en kvinna som jag trodde var ungefär i min ålder ”hur gammal är du” och hon svarade att hon inte ville svara på det. ”Nähä” sa jag och såg nog förvånad ut men lämnade ämnet, medan hon ville förklara varför hon inte ville berätta det (”vi svenskar sorterar in under åldersfack och ålder är bara en siffra”). ”Jaha” svarade jag, jag undrade mest för att hitta en minsta gemensam nämnare” typ ”åh, då har du också tittat på Lennart Swahn och Jon Blund och Drutten och Gena” ungefär. Jag är inte genuint intresserad av hennes ålder, men socialpratade, och väntade mig inte denna utläggning.
Jag har svårt att komma ihåg namn, jag kommer ibland ihåg historier knutna till ett ansikte eller att någon har en hund som heter Knut, men annars glömmer man ungefär lika snabbt som man hör det. Det beror på att det inte får plats 5000 namn, och kanske 1000 livshistorier. Men det är fantastiskt att känna samhörighet med personer man inte känner men omedelbart tycker mycket om (mestadels), även om man inte ses igen värmer de hjärtat den stund de finns i ens liv.
Så bra beskrivet, precis som jag alltid själv tänkt, just det här med att man ofta inte känner varandra när man börjar sitt arbetspass, men det känns som om man känt varandra hur länge som helst. Kanske man suttit på en restaurang någonstans med en besättning som man aldrig tidigare sett, och har hur kul som helst. Ett privilegium vi har/haft som cabin crew. Vi är väl ett speciellt människosläkte kanske? som söker sig till ett sånt arbete.
Mitt i prick! 🙂
Kunde inte sagt det bättre själv! För precis så är det. Spelar ingen roll om det är danskar, svenskar, norrmän el annat! Det är helt fantastiskt ,vilken gåva vi alla har.