Sorgens dag

Vissa personer känns det som man känner fast man aldrig ens varit i närheten av dem.
Astrid Lindgren var en sådan person, hon hade funnits alltid på något sätt.
Likadant är det med Mandela, hans ansikte och leende har man sett inte minst i skolböckerna, och han har också alltid funnits.

2005, när vi fyllde 40, åkte vi till Sydafrika.
Sydafrika var omtumlande på många sätt.
Även om vi bara såg kåkstäderna på håll var det käftsmällar och uppvaknande på en massa andra sätt, till exempel satt det barn och sniffade lim mitt i stan i Kapstaden, vilket jag kommer ihåg påverkade både mig och barnen starkt.
De var i samma ålder som mina egna barn var då, och det kom nära på det sättet.

Vi åkte också ut till Robben Island och besökte fängelset där Mandela satt fängslad i 27 år.
Guiderna på fängelset var till stor del före detta fångar, men många var till åren komna och sa att det snart inte skulle finnas ögonvittne kvar.

En av världens största personligheter har gått ur tiden, och han påverkade världen att bli en bättre plats.