En kille slår ihjäl en annan kille.
Mördaren blir en Somebody, för resten av sitt liv.
En annan mobbar en klasskamrat med en slipad finess, en Wannabe i sin önskan att bli en Somebody alla är skräckslagna för, i jakten på respekt och makt.
Vid mördarens köksbord sitter en förtvivlad mamma som gråter många tårar, som bedyrar för den samlade pressen, hur hon är helt oförstående hur hennes så gullige lille son som aldrig skulle röra en fluga nu mördat någon, och hävdar med bestämdhet att det måste vara någon form av missförstånd eller att han blivit provocerad till det. Annars måste det ju innebära att den lille gossen har två personligheter, en hemma och en borta, och hur kan dessa skilja sig så från varandra? Hon förstår inte..Buhu-Buhu
Linda Skugge/Axel Schulman.
Somebodies med hög rang.
Runt om står Nobodisarna och Wannabesarna på rad, under dem alla ”tysta” läsare som garvar åt elakheterna, precis som gänget runt mobbaren som skriker ”mera, mera” när någon annan än de själv får bank. När läraren kommer tittar de i marken med ett snett leende ”nä, vi såg inget, vi var inte med…”
Linda skriver krönika om Axel i Expressen som avslutas med ” Jag kommer att fortsätta vara livrädd för dig, Alex. Precis som att jag skulle vara livrädd för Linda Skugge om jag inte vore henne.
Men man är bara rädd för dem som är bäst. Vem är rädd för en nobody?”
Hon försvarar också elakheterna med ” Att vara krönikör är att UNDERHÅLLA, sticka ut, gapa och höras och starta debatter. Inte fan vill nån ha en privatpersons lågmälda privata åsikter.
Nej, folk vill ha en skäggiga damen.
Allt detta lyckas Alex Schulman med. Därför är han ett geni.
Naturligtvis spelar man en roll när man har det här jobbet som jag och Alex har. Annars vore man ju dum i huvudet.
Inte fan ställer jag upp som skäggiga damen som privatperson!
Och inte fan skriver jag krönikor som privatperson.”
Två personligheter. Snäll och gullig hemma, en mobbare/krönikör utåt som folk är rädda för.
Till och med husläkaren måste ju vara livrädd att bli utsatt för den vassa pennan om inte Somebody-krönikören är helt nöjd. För hur ska vi läsare veta, att det är krönikören Linda som reagerat på husläkarens utlåtande och inte personen Linda? Hur ska vi veta att det är krönikören Linda som hänger ut ett värdshus för att de inte gillar offentlig amning även om det är personen Linda som stod för amningen? Det krävs en del av oss vanliga korkade dummerjönsar/Nobodies.
Jag tycker mobbing är fegt. Jag tycker det är fegt i alla former.
Titel eller ej, Somebody eller ej. Sen kan Somebodisarna skriva så många hissa-krönikor om varandra de vill för den tysta dumma massan, som ändå bara tittar ner i marken med sneda leenden när sedan Somebodisarna gråter sina krokodiltårar när några bland de utsatta inte vände andra kinden till.
Snart kommer flera ”mera, mera” att skalla. Om någon slutar skriva elakheter tillfälligt kommer det snart någon ersättare med samma mission.
Men sen då? När alla blivit trackade till yttersta gräns, och tysta massan fortfarande står och suktar ”mera, mera” men är totalt immuna mot alla elakheter de redan hört till leda, och när slagsmålen som läggs ut på nätet från mobilkamerorna på skolgårdarna visat samma sparkar tusen gånger, vad kittlar då? Ska hjärnan rinna ut? Ska tarmarna ligga utanför kroppen? Ska kungen gråta offentligt över elaka ord?
”Ingen är rädd för en Nobody”, avslutar Linda.
(Så flest rädda i ledet under vinner popularitetstävlingen. Eller?)
Så det är vad man har att välja mellan, snäll Nobody eller elak Somebody? Mobbad eller mobbare?
Snäll Somebody”, är det verkligen helt uteslutet?
Anette Jernström
Rätt snäll, för det mesta