Some die young

Cancer.
Jag kunde ha slutat skriva här och alla som läser skulle förstå ändå…

Hon var lika gammal som jag, och vi lärde känna varandra på 80-talet. En härlig och glad tjej som också guidade bussar, vilket hon fortsatte med när jag gick till flyget.
Enormt kunnig, påläst och med stort socialt engagemang och resenärerna älskade henne.

Sen kom vi från varandra i flyttar och barnafödande och hade bara sporadisk kontakt fram tills Facebooks inträde i våra liv, och de senaste åren har vi chattat lite då och då, skrivit meddelande till varandra och gillat varandras inlägg. På frågan ”hur är det?” har hon ofta svarat ”sådär” eller ”dåligt”, eftersom hon haft sviter efter sin bröstcancer som hon tidigare behandlades för. Hon var ledsen över att inte kunna samma saker som tidigare och att cancern var orsaken.

För några månader sen skrev hon plötsligt på sin statusuppdatering att hon lyssnade på ”The final countdown” och någon dag senare vad orden betydde. Cancern var inte borta, och hade nog aldrig försvunnit utan växt på andra ställen i kroppen. Det fanns inget att göra.

Hon bjöd in till en Hejdå-fest. Hon ville följa med mig på en flygning. Jag hälsade på henne på sjukhuset, och hon berättade att hon skulle guida en buss på Juldagen, en tradition sen 17 år tillbaka. Hon skulle åka till Åre.
Hon var pigg efter omständigheterna, och det är bara 3 veckor sen.

Ett par dagar efter mitt besök slutade de dagliga uppdateringarna på Facebook. Det kändes inte bra, hon hade hela sitt sociala liv på Facebook från sjuksängen och fick massor av peppning och glada tillrop från alla vänner som också stod på kö för att besöka henne, det fanns så mycket värme i kommentarerna och jag tänkte att Facebook har ytterligare en dimension i såna tillfällen.

I slutet av förra veckan skrev en av hennes nära vänner att hon inte längre var på Facebook men att hon printat ut kommentarerna och läst för henne, och oron i min mage stegrades. Jag gick på flyghelg i fredags men tänkte konstant på henne så fort jag hade några minuters paus. Berättade för mina kollegor i lördags att jag var orolig att hon inte skulle överleva dagen, och jag fick rätt. Läste på kvällen på hennes sida kommentarerna där jag förstod att det var slut. Hon hade somnat in.

Jag sov knappt alls på natten, utan bara i korta stunder och drömde konstiga drömmar. Det var så många egna frågor som snurrade i huvudet, tänkte mycket på pappa som dog i cancer för 9 år sedan, och tänkte på hur mitt eget liv ser ut, om jag lever det fullt ut.
Vad betyder mest, och gör jag det? Min familj betyder mest, men om jag skulle säga upp mig och vara hemma hela dagar och pyssla om dem, skulle det vara lycka? VArför bokade vi inte in en flygning direkt som hon kunde föäljt med på och om en Hejdå-fest var viktig för henne, varför var den inbokad till nästa lördag? Varför inte för tre veckor sen?
Många frågor, inga svar.

Igår och idag har jag försökt att inte tänka så mycket, försökt att skratta som vanligt (det har jag också gjort, men det får jag nästan dåligt samvete över) och har skänkt tankar till de av hennes anhöriga som har så mycket sorg även framför sig det närmaste året.
Det första året efter pappas död var hemskt därför att man upplevde allt för första gången utan honom. Sedan blir det en annan typ av sorg, upplevde jag det. En sorg som är mer som en djup suck, på nåt sätt.

Some die young.
Du var för ung, Titti.
Sov gott.