En fantastisk midsommar har övergått i semestervila.
Det är så underbart att bara vara, att inte packa väskan och resa, utan stiga upp när den inbyggda kroppsklockan så önskar och njuta av att existera här hemma.
Äta frukost med familjen, stoppa in en maskin tvätt, läsa lite gamla veckotidningar och försöka hålla ToDoölistorna (det ligger alltid minst 2 på skrivbordet…) till ett minimum.
Tänkte i sommar också kolla om jag har några vänner kvar som fortfarande vill umgås med oss, vi har varit asociala sålänge så möjligen tror de vi har gått och blivit introverta på äldre dar.
Midsommar hade vi dock besök av kära vänner, och våra tonårsbarn (sammanlagt 6 som också känt varandra sen spädbarnsåldern) tyckte vi föräldrar agerade som ”tonårswannabes” när vi dansade. Vårt musikval hade de inga synpunkter på, det var själva dansmovsen som kommenterades av någon med ”Pappa, du tror du kan dansa, men det kan du inte”.
(Gullemoppsar. Tror de inte vi kan dansa, va? Vi har dansat sen 70-talet faktiskt, och övning ger visst färdighet. ”Vispen” funkar fortfarande med lite god vilja och några glas rödvin innanför västen;)
Morgonen efter vaknade en av mammorna med ett ryck, tittade yrvaket på klockan och väckte familjen med ett litet skrik omedelbums.
-Herregud, vi har försovit oss! Halv ett!!!! Vi ska ju vara på lunch hos mina föräldrar om en halvtimme, skynda!
Pappan i familjen fattade inte att han var så trött när han började vika ihop lakan och grävde fram tandborsen, och tonårsbarnen satte sig motvilligt upp. Strax fumlade de efter sina mobiler och blinkade mot de digitala siffrorna medan de gav sin mamma en ljudlig suck and The Blick.
– Mamma, klockan är halv sju…
Mamman hade visst hållt sitt armbandsur upp och ner.
Sånt händer i den analoga världen som vi gamlingar envisas att hålla fast vid.
Ingen skada skedd, det var tydligen bara att packa upp lakanen och somna om.