Vid femtiden i morse åt jag hotellfrukost med piloterna, och som vanligt frågade vi varandra hur natten varit och om hur vi hade sovit.
Själv hade jag sovit dåligt, vi kom in ganska sent och så är det svårt att ”landa” direkt, jag behöver lite tid för reflektion innan jag somnar.
Jag berättade för piloterna om en av gårdagens passagerare till exempel, som jag tänkte på innan jag kunde somna. Jag vill tänka efter om det kunde finnas något jag kunde göra eller svarat annorlunda.
Han kom ombord och utan att säga hej ifrågasatte han varför vi tog ombord passagerare både fram och vid baktrappan, det betydde ju att han som satt långt bak skulle behöva gå nerför en trappa för att sedan gå uppför en trappa, och det var besvärligt för han hade ont i en höft.
Jag förklarade att det var en service för att kunna skynda på boardingprocessen, så att man inte skulle behöva stå i kö lika länge samt att den som kommit ombord först skulle sitta ombord och vänta så länge till avgång. Jag berättade också att han såklart hade kunnat gå på vid framdörren om han inte kunde gå i trappor.
– Det är det ingen som har berättat för mig, sa han.
-Ok, men då berättar jag det nu, sa jag, så kan du ta framdörren nästa gång.
Jag log hela tiden och svarade i en trevlig ton, men han verkade inte alls nöjd ändå. Och mer kunde jag inte göra där och då.
När jag berättat klart sa styrman att han en gång helt tappat humöret. Han stod i cockpit-dörren och sa hejdå till passagerarna när en mycket upprörd man hade skällt ut honom och sagt att detta minsann var det värsta han varit med om!
-Lyckost dig, hade styrman sagt. Om en 15-minuters försening är det värsta du varit med om måste du haft ett fantastiskt bra liv.
Mannen hade bara tyst gått vidare.
Sånt där kommer jag ofta på i efterhand, vad jag ”skulle ha sagt”.
Men jag kommer på det i efterhand, just när det händer tänker jag inte snabbt nog.
Och det kan å andra sidan vara bra det också, för om jag sagt allt jag tänkte alla gånger hade jag nog fått avsked för längesen;)