Socker, socker, socker

Jag dricker sällan eller aldrig alkohol. Sällan eller aldrig tar jag ens huvudvärkstabletter och rökning föraktar jag. Jag har heller inge andra konstiga böjelser som att bita på tånaglarna eller ta på kylskåpet 3 gånger varje morgon innan frukost.

Men jag är beroende av socker, och jag tror det har flera anledningar.
1) har varit det sen jag var ung, med vissa uppehåll
2) oregelbundna arbetstider och i flera tidszoner
3) vid tiden jag tränade 12 timmar i veckan orkade jag prestera mer och märktes det inte på kroppens vikt
4) det är gott
5) det triggar hela tiden mitt belöningssystem
6) arv från stenåldersmänniskorna i rakt nedstigande led (tack så j-a mycket)

Och nu när jag har frösvarat mig och eventuellt förklarat varför det är extra svårt för mig att hantera det, att det inte bara är att sluta och slå den bristande karaktären på käften, så ska jag försöka hitta vägen in till problemets kärna. (se ovan. Jaså, jaha, nähä.Det RIKTIGA problemet).

Jag läser flera böcker för närvarande jag fått tips om, bland annat ”Hjärnkoll på vikten”, och ”Sockerbomben”, och jag känner igen mig i mycket. Men när jag slår ihop pärmen, full av förstånd att kroppen reagerar som den gör, så tittar jag mot skafferiet och tänker ”Nu måste jag nog ta nåt gott till kaffet för det är jag värd, jag har både pluggat och läst boken om hur min hjärna funkar”.

Tony försöker i all välmening hjälpa, men när han säger ”ta en morot istället” så tänker jag: ”Det där ska jag påminna dig nästa gång vi vuxenbrottas. Just när kläderna är av och det ska bli av liksom, då ska jag säga ”nä hörrödu, ska du inte ta en morot istället”?