Skillnader och likheter mellan SAS och Delta

Landade i eftermiddags i Köpenhamn efter en två veckors semester i de amerikanska sydstaterna, Alabama, Mississippi, Louisiana, Florida.

Vår son är utbytesstudent i Alabama, och 5 månader har i och för sig förflutit fort, men är ändå alldeles för länge för ett längtande modershjärta att vara åtskilda.

Vi flög Delta från Amsterdam både dit och hem, och även de inrikesresor vi gjorde var med Delta.

Såklart jämför jag och är en pina för mina medpassagerare: ”Så gör inte vi”.

Det var skillnad i service, till exempel hade Delta två val av varm frukost på vägen över, i ekonomi. På hemvägen fanns det faktiskt tre val, varm kyckling, ett varmt vegetariskt alternativ samt en kall kycklingsallad. Det imponerade.

Personalens servicekänsla var ”sådär”, kändes lite ”plastig” eller vad man ska säga. Det var en jämn och stabil lägstanivå om du frågar mig. Ganska hög medelålder, men de flesta var lite blasé. Det är väldigt synd att det blir så, men inte alls karakteristiskt för något speciellt bolag eller speciell bransch tror jag. Det är ett allmänt problem eller vad man väljer att kalla det, att servicepersonal som inte längre gillar service ändå jobbar kvar. Och förväntningarna har också med saken att göra, hade samma personer jobbat på bank eller en myndighet hade man inte lagt märke till det på samma sätt.

Annars var det faktiskt säkerheten ombord som var den största skillnaden. Det förvånade mig.
Eftersom amerikanska flygplatser är närmast hysteriska när det kommer tills security är det märkligt att det inte alls är en fråga väl ombord.

Till exempel, så är vi på SAS noga med att alla sitter fastspända när skylten med säkerhetsbältet är på. Det är den av en anledning, oftast pågående eller förväntad turbulens. Turbulens är farligt om man är uppe och går, därför tillåter inte vi det. Toalettbesök är inte heller de ”fredade” eftersom det logiskt är turbulens även råder på väg till och inne på toa eller hur? Även personalen ska vara fastspänd och det finns en procedur att meddela att alla faktiskt sitter.

På Delta brydde sig ingen. Folk gick på toa, personalen serverade och det verkade inte som skylten alls hade någon funktion.
I landningen var underhållningssystemet fortfarande på, varför många satt med hörlurar i öronen och tittade på film, vilket definitivt hade sinkat en eventuell evakuering. Det är heller inte okej hos oss, där går säkerheten före upplösningen på en film.

Angående film var det dock fantastiskt bra utbud av underhållning, både filmval och föreläsningar från TED, till exempel. Jag tittade igenom de flesta av föreläsningarna, mycket nytt jag lärde mig.

En annan sak jag lärde mig, eller snarare upplevde, var hur förbaskat trångt det faktiskt är och hur känsliga relationerna till andra är.

Barnet i sätet bakom min dotter sparkade oavbrutet henne i ryggen de första tre timmarna, och tjejen bakom mig envisades med att sitta med knäna upp mot det hopfällda stolsbordet, varför varenda rörelse fick min stol att skaka. I 8 timmar.Förmodligen var hon ”sur” på att jag fällde min stol vilket gjorde att hon fick mindre plats, men å andra sidan är det tortyr att sitta helt upprätt i 8 timmar och recline finns av bekvämlighetsskäl och är något man har rätt till.

Jag var aningen irriterad på henne, varje knä i ryggen gjorde att jag vaknade till när jag somnat eller blev irriterade mig på hur jag inte fick vara ifred. Det gjorde att jag fick en större förståelse för hur passagerare ibland ryker ihop och/eller låter det gå ut över oss som jobbar.

En annan skillnad var flygtiden. Vi landade långt före utsatt tid, vilket såklart är ganska behagligt, speciellt om man har kort förbindelse eller är ”hemma”. Men på SAS har man då miljötänk om den situationen skulle uppstå, då flyger man långsammare för att spara bränsle vilket ger mindre utsläpp. Måste erkänna att jag liksom de flesta andra har dubbelmoral även i denna fråga, det är ju jätteskönt att landa tidigt, och när det är möjligt hade jag 100% röstat för det för att jag ”tjänat” på det. Och det är hela miljöproblematikens kärna, så tänker de flesta och därför har vi det problem vi har…

Jag är inte objektiv, men SAS hade trevligast personal, både till och från Amsterdam. Jag kände någon enstaka, men studerade också mina ”okända” kollegor och tyckte de hade ett trevligt och tillmötesgående sätt. Tjejen som jobbade på CRJ 200 mellan Montgomery och Atlanta var också väldigt speciell, mycket personlig och fick passagerarna på gott humör genom sitt sätt att vara. Hon snackade med barnen på ett kul sätt och hade det jag benämner ”ett vinnande bemötande”.

Längtar jag tillbaka?
Nja.

Just nu sitter jag här jättepigg och kan inte gå och lägga mig fast klockan är 0040.
Jag har amerikansk tid i kroppen och när vi kom hem råkade vi somna på soffan. I fem timmar…
När vi vaknade av telefonen ville jag spy så trött jag var av jetlag, och många jetlagsminnen blev tydliga igen.
Just det, det var såhär det kändes.

Att vi flugit 7 flygningar och kört 300 mil och nu är hemma välbehållna känns fantastiskt.
Att ha varit samlade hela familjen i två veckor är ännu mer fantastiskt.

Det är det som kallas lycka, förstår jag nu.