Skärp dig kvinna!

Jag har jobbat som föredragshållare i rätt många år vid det här laget.

Det fanns en tid när jag inte gillade att stå framför människor i grupp, medan det idag är en av mina favoritsysselsättningar. Jag kan ha pirr i magen visserligen i vissa situationer, till exempel när det handlar om väldigt stora grupper som 300-400, därför att det är så svårt att skapa kontakt och inkludera åhörarna då. Jag gillar när föredraget känns som en dialog genom nickningar, skratt och små tilläggskommentarer, och det är mycket svårare i stora sällskap.

Annars själva fenomenet att tala och att vara estradör, det känns ”hemma”. Övning ger färdighet brukar man säga. Men det motsägelsefulla i det uttrycket är att fast man övar både mycket och länge blir man aldrig färdig. Färdiga föredragshållare är de sämsta i mina ögon, de är ofta tekniska och opersonliga. Jag vill ha lite dynamik när jag är på föredrag, lite småmissar, lite personlighet, närvaro, inte någon som rapar upp något på rutin. S+å det försöker jag tänka på med mig själv också. Jag planerar inte småmissarna, men har barmhärtighet med mig själv när de kommer.

Av denna anledning känns det ju lite löjligt att jag blev nervös idag när jag skulle hålla ett tre-minuters-föredrag för mina klasskamrater på universitetet.

Vi hade gjort ett arbete vid skulle presentera, och vem tror ni står där framme och sväljer och hakar sig? Hade lust att säga ”SKÄRP DIG KVINNA” till mig själv, men det hann jag inte förrän det var klart.

Dessutom var jag nervös för kritiken från lärarna.

Har visst blivit lite känslig på äldre dar tror jag.